Den politiska situationen i Sverige efter valet

Några dagar efter riksdagsvalet är läget fortfarande oklart, speciellt för vårt eget partis räkning, eftersom rösträkningen fortfarande pågår.

Mandatfördelningen mellan de partier som kom in i riksdagen är dock i stort sett klar. De rödgröna och Alliansen har i princip fått lika många röster, men inget block har majoritet. Sverigedemokraterna ökade med några procentenheter till nästan 18 procent och tar allt större plats i riksdagen.

Det öppnar upp för ett brott med gamla traditioner och block. Alla verkar vara överens om detta och Sverigedemokraterna har kontaktat Moderaterna och Kristdemokraterna, medan Socialdemokraterna har kontaktat Centerpartiet och Liberalerna. I skrivande stund är det parlamentariska läget oklart. Båda blocken utropar sig som vinnare, men har siktet inställt på att bryta blockpolitiken. Hur den slutgiltiga parlamentariska situationen kommer att se ut är oklart.

Det vi dock kan säga är att den nuvarande situationen kommer att innebära att angreppen mot arbetarklassen kommer att hårdna. Oavsett regeringskonstellation är alla partier inställda på att angripa arbetarna. Tydligast gör de detta genom angreppen mot strejkrätten, där alla partier är överens om att inskränkningen behövs. Det enda undantaget här utgör Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet lovade innan valet att fälla en socialdemokratisk regering om den försökte inskränka strejkrätten. Detta löfte var de, bekvämt nog, aldrig tvungna att leva upp till. De kunde på den punkten alltså fortsätta utgöra ett vänsteralibi för kapitalismen. I frågan om de ensamkommande flyktingarna fyller de samma funktion. De kritiserar högljutt Socialdemokraterna för den aggressiva migrationspolitik man för, men går inte utöver en kritik. De lyckas därmed fånga upp missnöjda socialdemokrater och vanliga människor och kanalisera deras missnöje tillbaka till ett stöd för socialdemokratin.

Centerpartiet och Liberalerna har andra roller att fylla. Som traditionella partier för den svenska småborgerligheten och som mellanskiktens tydligaste representanter har de tidigast angripit fackföreningarna på ett väldigt aggressivt sätt, där Centerpartiet drev kampanjen ”Fuck facket 4-ever” och stöttade småföretagare som vägrade teckna kollektivavtal. Småföretagare har ofta mindre marginaler och inte alls samma möjligheter att göra eftergifter gentemot den organiserade arbetarklassen. I linje med småföretagarnas intressen kommer därför förslagen om instegsjobben, där nyanlända ska komma in på arbetsmarknaden med lägre lön och avskaffad arbetsgivaravgift. De skulle i så fall användas som en slägga för att slå mot de förmåner de svenska arbetarna kämpat sig till – det måste mötas med kraftigare organisering och ett tydligt klassperspektiv.

Eftersom konfliktlinjerna i Sverige förskjutits från klass till etnicitet och kultur har Sverigedemokraterna lyckats kapa åt sig allt större delar av det svenska väljarstödet, inte minst hos arbetarna i Sverige, där runt en fjärdedel av alla arbetare som tagit sig till valurnorna stödjer Sverigedemokraterna. Det är en stor ökning sen det senaste valet. Det är ett stort problem för de svenska kommunisterna, som man inte lyckats tackla på ett korrekt sätt än så länge. Kort sagt, kan man konstatera att det enda sättet att vända den, är att vrida tillbaka konfliktlinjen, inte att anpassa sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning.

Miljöpartiet höll nästan på att åka ut och har i stort sett gett upp allt vad heter miljö. Det enda som har med ett värnande av miljö finns i namnet. När den svenska regeringen gjort miljardaffärer med brunkol i Tyskland har Miljöpartiet varit väldigt kritiska – ironiskt, med tanke på att de ingick i regeringen. Detsamma gäller hanteringen av de ensamkommande flyktingarna. Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson grät på presskonferensen när man annonserade ut den nya, hårda politiken, som hennes eget parti tagit fram. Om de tidigare har haft en funktion liknande den som Vänsterpartiet har, att kanalisera missnöje och radikalitet tillbaka till ett stöd för det kapitalistiska systemet, så har den idag kraftigt försvagats. Det återstår att se om de kan hämta sig.

Det största partiet i svensk politik, Socialdemokraterna, backade i princip längs hela linjen. I knappt någon kommun ökade partiet, i de allra flesta backade de med minst några procentenheter. Även i riksdagsvalet backade partiet. Till viss del har det spelat ut sin roll: att vara ett bålverk mot kommunismen. Inget revolutionärt hot finns idag mot kapitalismen och att knyta upp arbetarna till det kapitalistiska systemet är en roll som i allt större utsträckning spelas av Sverigedemokraterna. Det är en anledning till att man gjorde sitt sämsta valresultat sedan 1911.

Även Moderaterna backade i riksdagsvalet. På den yttersta högerkanten har de sällskap av både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – det finns en anledning till att Sverigedemokraterna valt just dessa två att försöka arbeta med. Både Moderaterna och Kristdemokraterna har en migrationspolitik som vore relativt enkel att förena med Sverigedemokraternas och den ekonomiska politiken är relativt likartad.

Riksdagsvalet 2018 har inte inneburit något genomslag för ett revolutionärt alternativ. Arbetarna och deras missnöje fortsätter att vara låst inom kapitalismens ramar, vare sig det återfinns hos Vänsterpartiet eller hos Sverigedemokraterna.

Den valrörelse som Sveriges Kommunistiska Parti har bedrivit har varit inriktad mot hela det system som vi lever i: kapitalismen under sitt imperialistiska stadium. Vi har betonat att det är mer som förenar de åtta partierna i riksdagen än det är som delar upp dem: de är alla partier som inte utmanar det kapitalistiska systemet. Även om det finns nyansskillnader dem emellan, är den grundläggande gemenskapen de finner i kapitalismen huvudsaken.

Vår valrörelse och vår politik har varit tydlig. Vi har inte kompromissat med resonemang om det ”minst onda” eller med uppmaningar om att rösta på kapitalistiska partier. Vårt deltagande i valet har tillåtit människor att ta ställning mot hela systemet, både på ett personligt men också politiskt plan.

Det räcker naturligtvis inte att rösta – det utomparlamentariska arbetet är i varje givet ögonblick viktigare än det parlamentariska. Därför fortsätter vi nu vårt arbete med de erfarenheter vi skaffat oss under valrörelsen. Kampen mellan arbetet och kapitalet kommer att hårdna och i den kampen har folket inget annat hopp än sitt kommunistiska parti!

Arbetsutskottet

Sveriges Kommunistiska Parti

6 Comments

  1. BJ

    2018-09-14 at 13:38

    Och inte hjälper det att de progressiva socialistiska krafterna i Sverige, som utmärker sig i många olika partier, tyvärr är splittrade och bråkar om saker som i det stora hela är bagateller jämfört med de problem som kapitalismen skapar, till kapitalisternas stora glädje. Synen på problemen, lösningar och väg framåt är minst 95% densamma.
    Sådana diskussioner borde debatteras inom ett enda parti, en allians eller en förening av partier. Lyckas vi komma överens, så kommer arbetarna som nämns i artikeln följa efter.
    Jag personligen vill gå med och engagera mig i skp, k, eller andra partier, men vägrar så länge vi har denna onödiga uppdelning.
    Det brukar heta “arbetare i världen, förena er”, men först måste det väl vara “socialister/kommunister i Sverige och världen, förena er”!

  2. Niklas Larsson

    2018-09-14 at 23:12

    BJ, KP har bland annat flörtat med främlingsfientliga på senare år, ren och skär populism. Skulle inte säga att partiet (KP) är bortom räddning, men kan säga att för min egen del så anser jag att SKP har betydligt bättre förankrade analyser av politiska situationer. Du kan jämföra de båda partiernas ställningar där SKP står upp för historien samtidigt som KP ursäktar sig och “har lärt sig av historien”. Är inte det samma sak som vänsterpartiet säger? Även om KP känns betydligt större/har större ekonomiska muskler än SKP så upplever jag dem som “svajiga” i många frågor

  3. BJ

    2018-09-15 at 22:48

    Niklas, jag förstår vad du menar och jag förstår skp:s ställning och även kp:s ställning.
    Men, arbetare idag ser problem framför sig i samhället, många har gått på den främlingsfientliga retoriken utan att kunna se de verkliga orsakerna, och majoriteten av folket är tyvärr uppvuxna med automatiskt avståndstagande för allt som kommer i närheten av socialism/kommunism och dess historia. Vad ska man göra då? Ska man möta folk på ett sätt som de förstår sig på och därmed få dom att se de verkliga orsakerna och vilka det är som borde stå till svars, eller fortsätta prata och analysera på ett sätt som tyvärr får folk att vända bort huvudet så fort de ser vart orden kommer från? Jag vet inte, båda kan gå i olika situationer. Jag har tyvärr själv sett det andra alltför ofta. Just sådant ska man kunna diskutera/debattera inom en enda organisation, och inte bli varandras fiender som därmed skadar den gemensamma kampen och ideologin. Och jag tycker personligen det är just i sådana ståndpunkter som skp, kp och andra partier kompletterar varandra. Det är väldigt vanligt att det uppkommer olika ställningar inom ett parti eller ideologi, men här har vår ideologi, som försöker kämpa i det nuvarande systemet, inte råd med splittring.

  4. Niklas Larsson

    2018-09-18 at 20:28

    Hej igen, BJ, jag tycker att det här är en intressant diskussion så jag hoppas att du inte uppfattar mig som rabiat/insnöad över hur raljant jag formulerar mig men det är helt enkelt en fråga som engagerar mig 🙂

    Jag köper att din idé är den bästa om man vill bygga ett stort folkligt parti, problemet är bara att om man börjar tumma på principerna kommer partiet snart drivas i reformistisk riktning. Varför ens kalla sig kommunister om det skrämmer folk liksom? Är övertygad om att det finns fler än 702 kommunister i Sverige, anledningen till att de inte röstar på SKP är på grund av att det redan finns ett parti som de betraktar som den typen av paraplyorganisation du beskriver – Vänsterpartiet.

    Jag tror att det kommer att bli svårare att bygga ett radikalt parti efter att man väl öppnat dörren mot socialliberalism (vi har sett det många gånger historiskt) och det finns egentligen inget egenintresse i att få gråsossar/hipsters att kalla sig kommunister, är nog snarare de som kommer att förändra partiets politik snarare än tvärtom.

    Min personliga åsikt är att den viktigaste uppgiften för ett kommunistiskt parti i Sverige är att kämpa mot den antikommunistiska historieskrivningen och den lögnaktiga bild som media (och i förlängningen borgerligheten) vill måla upp för att försköna imperialismen. Du ser hur de använder Stalin och Fidel för att angripa socialliberalerna i vänsterpartiet? Är det förvånande att det fungerar när alla backar jämt och ständigt? Miljarder dollar har spenderats för att uppnå den här typen av opinion där kommunism och fascism likställs till den grad att de flesta som kallar sig kommunister (eller syndikalister, anarkister osv) i Sverige är lika goda antikommunister som borgerligheten, om inte bättre. Kort sagt så har flumvänstern inte åstadkommit någonting mer än att försätta oss i en ännu värre sits genom att distansera sig från den historiska kommunismen. Det tog mig en lång tid att inse det men de är inte våra allierade. Vad har man för nytta av vänner som inte finns där när det gäller?

    Revolutionen kommer troligtvis inte komma till Sverige på grund av flera orsaker, men det kommunister kan göra under tiden är att hjälpa folk att förstå historien och att bilda opinion mot imperialismens angrepp. För det är just i de angripna delarna av världen som den här rabiata antikommunismen inte alls är lika framstående.

    Sen så förstår jag problemet med det du nämner, folk reagerar med avsmak om man säger att man är kommunist, eller ens att man gillar Kuba. Men vad jag har märkt är att folk är betydligt mer accepterande av smygnazister osv för att “alla har rätt till en åsikt” och “man måste acceptera att alla inte tycker lika”. Så i grunden handlar det om ett inlärt beteende från skolbänken och inte ett riktigt resonemang.

  5. BJ

    2018-09-19 at 17:20

    Hej, inga problem, det är en diskussion och fråga som engagerar mig väldigt mycket också och egentligen mer och mer varje dag.
    Jag håller i princip med dig i allt, men några saker du skrev vill jag utveckla / diskutera vidare:

    “problemet är bara att om man börjar tumma på principerna kommer partiet snart drivas i reformistisk riktning”

    Här menar jag att man kan debattera och komma överens om en väg framåt utan att tumma på några principer. Vi kallar oss socialister/kommunister utifrån de principer vi har genom vår politiska historia och vad som ligger framför oss. Mitt resonemang längre ner förklarar nog mer.

    “.. det redan finns ett parti som de betraktar som den typen av paraplyorganisation du beskriver – Vänsterpartiet”

    En stor del av de som röstar på t.ex. V gör det för att de tror att samhället kan förbättras inom ramarna för nuvarande politiska och ekonomiska system. De förstår inte exempelvis kapitalets skendemokrati och den borgerliga staten, och inte heller orkar man tänka i de termerna för dagens borgerliga “demokrati” och antikommunism är inpräntad sen skolbänken som du säger, dessutom har man fullt upp med att få ordning på sina liv. Just nu är V det enda riktiga alternativet för dem att kanske åstadkomma någon, om än väldigt liten, ur deras synpunkt förbättring i samhället.

    Men jag skulle även vilja påstå, vilka är mest mottagliga för att börja förstå de verkliga orsakerna bakom dagens problem och även förstå den lögnaktiga historieskrivningen? Inte är det de som identifierar sig som borgerliga/höger direkt, snarare de som identifierar sig till vänster i den borgerliga demokratiskalan, även om de i en kommunists ögon ses som socialliberala. Målet är ju inte att få gråsossar att kalla sig kommunister, utan som du skriver att få folk att förstå historien och bilda opinion mot imperialism.

    En annan del som röstar på V, men som egentligen skulle hellre rösta och stödja något mer revolutionärt/radikalt, vet nog inte var de ska vända sig till. För det finns så många olika splittrade alternativ, där de till 95% vill samma sak. Vilket ska man stödja eller aktivera sig inom för att uppnå någon form av utveckling i samhället utan att senare övergå i en känsla av hopplöshet och meningslöshet?

    Och det är just här jag tycker att vi måste enas till ett samlat alternativ mot dagens borgerliga sk demokrati, för att samla de som förstår att något måste ske utanför den först och inte inom den, för de som fattar att en riktig vänster inte sätter sig i eller stödjer en regering som ska förvalta dagens system utan ska finnas där för att representera ett alternativ och avslöja dagens hyckleri. Har sådana människor något tydligt och enat att vända sig till, kan de i sin tur påverka de övriga (stora delen som röstar på V) att förstå de saker jag nämnde ovan, oavsett den retorik som används. Då kommer även kampen mot den antikommunistiska historieskrivningen bli mer självklar och den lögnaktiga bild som media ger bli mer genomskådad. På så sätt bildas en opinion som kan samlas på ett ställe.

    För mig, den som i dagens samhälle kan kalla sig kommunist kan inte heller vara antikommunist. För det ska mycket till att en person, trots all lögnaktig skolning, inlärt beteende, folks reaktioner och den mediabild vi bombarderas med varje dag, ska komma till den insikten att kalla sig kommunist. Och socialisternas/kommunisternas kamp ska inte ske mot varandra, bara för att man kanske ser (trots allt relativt små) saker på olika sätt, utan uppgiften/kampen ska vara att tillsammans hjälpa folk förstå, bilda opinion, organisera sig genom ett alternativ, och därmed bekämpa det kapitalistiska systemet. Det skulle vara ett första men väldigt stort och viktigt steg.

    När man sen väl kommit i den position att man bildat en opinion, organiserat sig och känner att folk har mognat och man därmed har starkt folkligt stöd, då kan man börja på riktigt diskutera skillnader. Men jag skulle tro att har man kommit så långt så har skillnaderna då blivit ännu mindre.

  6. BJ

    2018-09-20 at 09:18

    Hej, inga problem, det är en diskussion och fråga som engagerar mig väldigt mycket också och egentligen mer och mer varje dag.
    Jag håller i princip med dig i allt, men några saker du skrev vill jag utveckla / diskutera vidare:

    “problemet är bara att om man börjar tumma på principerna kommer partiet snart drivas i reformistisk riktning”

    Här menar jag att man kan debattera och komma överens om en väg framåt utan att tumma på några principer. Vi kallar oss socialister/kommunister utifrån de principer vi har genom vår politiska historia och vad som ligger framför oss. Mitt resonemang längre ner förklarar nog mer.

    “.. det redan finns ett parti som de betraktar som den typen av paraplyorganisation du beskriver – Vänsterpartiet”

    En stor del av de som röstar på t.ex. V gör det för att de tror att samhället kan förbättras inom ramarna för nuvarande politiska och ekonomiska system. De förstår inte exempelvis kapitalets skendemokrati och den borgerliga staten, och inte heller orkar man tänka i de termerna för dagens borgerliga “demokrati” och antikommunism är inpräntad sen skolbänken som du säger, dessutom har man fullt upp med att få ordning på sina liv. Just nu är V det enda riktiga alternativet för dem att kanske åstadkomma någon, om än väldigt liten, ur deras synpunkt förbättring i samhället.
    Men jag skulle även vilja påstå, vilka är mest mottagliga för att börja förstå de verkliga orsakerna bakom dagens problem och även förstå den lögnaktiga historieskrivningen? Inte är det de som identifierar sig som borgerliga/höger direkt, snarare de som identifierar sig till vänster i den borgerliga demokratiskalan, även om de i en kommunists ögon ses som socialliberala. Målet är ju inte att få gråsossar att kalla sig kommunister, utan som du skriver att få folk att förstå historien och bilda opinion mot imperialism.

    En annan del som röstar på V, men som egentligen skulle hellre rösta och stödja något mer revolutionärt/radikalt, vet nog inte var de ska vända sig till. För det finns så många olika splittrade alternativ, där de till 95% vill samma sak. Vilket ska man stödja eller aktivera sig inom för att uppnå någon form av utveckling i samhället utan att senare övergå i en känsla av hopplöshet och meningslöshet?

    Och det är just här jag tycker att vi måste enas till ett samlat alternativ mot dagens borgerliga sk demokrati, för att samla de som förstår att något måste ske utanför den först och inte inom den, för de som fattar att en riktig vänster inte sätter sig i eller stödjer en regering som ska förvalta dagens system utan ska finnas där för att representera ett alternativ och avslöja dagens hyckleri. Har sådana människor något tydligt och enat att vända sig till, kan de i sin tur påverka de övriga (stora delen som röstar på V) att förstå de saker jag nämnde ovan, oavsett den retorik som används. Då kommer även kampen mot den antikommunistiska historieskrivningen bli mer självklar och den lögnaktiga bild som media ger bli mer genomskådad. På så sätt bildas en opinion som kan samlas på ett ställe.

    För mig, den som i dagens samhälle kan kalla sig kommunist kan inte heller vara antikommunist. För det ska mycket till att en person, trots all lögnaktig skolning, inlärt beteende, folks reaktioner och den mediabild vi bombarderas med varje dag, ska komma till den insikten att kalla sig kommunist. Och socialisternas/kommunisternas kamp ska inte ske mot varandra, bara för att man kanske ser (trots allt relativt små) saker på olika sätt, utan uppgiften/kampen ska vara att tillsammans hjälpa folk förstå, bilda opinion, organisera sig genom ett alternativ, och därmed bekämpa det kapitalistiska systemet. Det skulle vara ett första men väldigt stort och viktigt steg.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.