Lön och boendekostnad

Jag fick 1,7 % i löneökning. Det skulle jag vara glad för sa min chef, för mina kollegor fick mindre. När jag frågade hur det kommer sig att min löneökning blev lägre än inflationen som ligger på 2 %, vilket betyder att jag kan köpa mindre för mina pengar efter än vad jag kunde före min löneökning för ett år sedan, så svarade chefen ”vi räknar inte så”.

Nej, de vill såklart inte räkna så, men för oss arbetare är det verkligheten.

Vi vet att de luras, vi vet att löneökningarna för oss i regel är lägre än inflationen och att det är ett sätt för dem att dölja att vi får allt lägre löner i förhållande till vad de själva, alltså kapitalisterna och deras företrädare, får.

Konsumentprisindex (KPI), som är det vanliga måttet på inflation i Sverige, jämför priserna för en rad olika varor över tid och fastslår prisförändringarna. Vi kan säga att det är ett mått på vad en vanlig arbetare kan köpa för sina pengar. Pengarnas värde går, efter mycket möda från Riksbankens håll, nu ner enligt målet på 2% per år. Så när vi får ”löneökningar” som understiger 2% kan vi inte köpa lika mycket för våra pengar som vi kunde förra året.

Men de lurar oss inte bara på det sättet. För den enskilt största utgiftsposten för en svensk arbetare är boendekostnaden, och den är inte medräknad i KPI. Hyreshöjningarna har sedan 90-talet varit dubbelt så höga jämfört med KPI, så inflationen är i verkligheten högre och de svenska arbetarnas köpkraft lägre än vad som redovisas.

Apropå det här med boendekostnader. I Uppsala där jag bor är det över 10 års kö för att få kontrakt på en hyresrätt. Och när du väl får den kan du räkna med att punga ut med 10 000 kr varje månad i hyra. Har du inte kötiden som krävs kan du ge dig ut på den osäkra och ännu dyrare andrahandsmarknaden.

Alternativet till detta är att i flera år leva på existensminimum för att spara ihop en insats till en bostadsrätt. Då måste du ta ett lån – ett livslångt abonnemang hos en bank där du ska betala 10 – 15 % av din inkomst bara för räntan till banken månad in och månad ut, tills du dör och ditt barn får ta över din skuld.

I snitt betalar varje hushåll med bostadslån runt 4000 kr/månad i ränta rakt i kapitalisternas fickor, bara för att kunna bo någonstans. Minst lika mycket går i avgift till en förening som också den betalar ränta till banken. Sammanlagt får ett hushåll alltså, oavsett om vi hyr eller köper, räkna med en boendekostnad på åtminstone 10 000 kr i månaden.

Medianinkomsten efter skatt i Sverige ligger på lite över 20 000 kr. För någon av de mer välbetalda arbetarna går därmed hälften av lönen för ensamhushåll åt till att betala boende och 25% för hushåll bestående av två personer. För halva Sveriges befolkning, som tjänar mindre än medianinkomsten. Är det en ännu större andel av lönen som går åt till att betala boende. Det här en ekvation som mycket knappt går ihop, om den överhuvudtaget går ihop.

Samtidigt som boendekostnaderna går upp för vanliga arbetare, ökar produktiviteten för företagen. Från år 1990 till idag har produktiviteten mer än fördubblats. Det betyder att en arbetare idag producerar lika mycket på en dag, som en arbetare gjorde på två dagar på 90-talet. Det betyder att enorma värden produceras i det här landet varje dag och att det för varje dag som går produceras ännu mer. Men istället för att använda dessa enorma värden som arbetarna skapar till att lösa ett av människans allra mest grundläggande behov – någonstans att bo – så befinner vi oss i en sjuk bostadssituation som drabbar oss alla, och särskilt arbetarklassen, hårt. Och denna situation har vi det kapitalistiska systemet och dess företrädare i riksdagen, från moderaterna och Sverigedemokraterna till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att skylla för.

De flesta av oss jobbar varje dag åt någon kapitalist. Vårt arbete skapar varje månad ett mycket större värde än vad vi får i lön. Den största delen av resultatet av vårt arbete tar kapitalisten och den minsta delen får vi att leva på. Men samma kapitalister som vi arbetar för är också de som äger bankerna och det är också de som alltså tar tillbaka 25-50 % av vår lön för att vi ska han någonstans att bo, antingen genom att vi betalar hyra för hyresrätter, eller genom räntor och avgifter för bostadsrätter. Avgifterna landar som bekant även de hos bankerna, då bostadsrättsföreningarna måste betala ränta för sina lån. Det betyder att kapitalisterna stjäl från oss både två och tre gånger.

Alla politiker talar om hur de ska lösa bostadsfrågan. Den så kallade högern säger att lösningen heter ”marknadshyror”, vilket betyder att de vill höja hyrorna ytterligare så att kapitalisterna får mer och arbetarna blir av med mer pengar. Vänsterpartiet å sin sida erbjuder att skänka skattepengar till kapitalisterna för att de ska slippa ta topplån för nyproduktion av hyresrätter. Ja, ni läste rätt: Vänsterpartiet erbjuder kapitalisterna att staten ska ta över de enskilda kapitalisternas risker.

Det som alla dessa partier har gemensamt är att de värnar kapitalisternas vinster och vill bevara nuvarande system. Skillnaden mellan partierna är att de vill ge olika sorters morötter till kapitalisterna för att de ska bygga hyresrätter. Men hur skulle kapitalismen i Sverige kunna lösa bostadsfrågan, när det är just kapitalisterna som gör enorma vinster på att det här sjuka systemet upprätthålls? 

Givetvis kan inget av kapitalisternas partier i riksdagen föreslå den lösningen som är rimligast, den lösningen som är bra för folket och dålig för bankirerna. Inget annat parti än arbetarklassens eget, SKP, skulle kunna föreslå denna lösning som är följande:

  • Upprustning och nybygge av moderna bostäder åt alla arbetare.
  • Finansiering av projektet helt utan banker, räntor eller företag.
  • Kapitalisterna får ta hela notan för detta med sina ofantliga tillgångar som samlats på hög det senaste århundradet.

Detta skulle först och främst innebära att bostadsproblemet blir löst för 100 år framåt. Det skulle också betyda att arbetslösheten minskar drastiskt i hela landet när alla arbetslösa men arbetsföra involveras i projektet.

Detta är en högst rimlig och rättvis lösning – att alla de som arbetar i det här landet äntligen får något tillbaka för allt sitt slit. Men även om denna lösning är den enda logiska och rimliga, kommer den naturligtvis aldrig realiseras under det nuvarande systemet – kapitalismen. Så länge vi har kapitalism kommer kapitalisterna att höja hyrorna och arbetarna kommer att slita för att kunna ha tak över huvudet och inte så mycket mer.

Det här är inte ett värdigt samhälle, det är inte ens logiskt och det är definitivt inte ett samhälle i höjd med våra drömmar. För i våra drömmar ser vi ett Sverige där alla människor gemensamt äger och administrerar landets tillgångar, ett land där naturtillgångar, fabriker, maskiner, arbetsplatser, myndigheter, skolor och universitet kontrolleras av folket som bor här. Ett samhälle där teknisk utveckling, innovation och forskning används för att förbättra människans villkor och inte någon kapitalists vinster. Ett samhälle där klasskillnader inte existerar, där det inte spelar någon roll vilket kön eller vilken etnicitet du har. 

Ett sådant samhälle är det nya samhället, för framtiden tillhör kommunismen. Framtiden kommer emellertid inte av sig själv, om inte vi också agerar. Och vi agerar genom att göra gemensam sak med kommunisterna.

Aris Patris

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.