Mellan den 8-9 januari har den största generalstrejken i världshistorien ägt rum i Indien. Över tio olika fackföreningar har deltagit och enats kring strejken, vilket gjort att 200 miljoner arbetare har kunnat delta. Det är den artonde generalstrejken mot den nuvarande, hindunationalistiska regeringen med premiärminister Modi i spetsen.
Det man i Indien kallar en bharat bandh motsvarar bäst en generalstrejk med vårt språkbruk, även om det inte är exakt samma sak. En bharat bandh kan kallas av både ett politiskt parti eller en fackförening och har en tendens att bli militantare, eftersom man inte bara tar ut arbetarna i strejk, utan förväntar sig att företagarna stänger sina affärer, alla bussar och taxibilar håller sig borta från vägarna. Det innebär att hela samhället stannar upp helt och hållet. Det är en sån generalstrejk som har ägt rum nu.
Fackföreningarna i Indien
Sättet som fackföreningarna är organiserade på i Indien skiljer sig väldigt mycket åt jämfört med Sverige.
För att bli erkänd av staten som en fackföreningsfederation krävs det att fackföreningen har minst 500 000 medlemmar, spridda i fyra delstater och i minst fyra olika branscher. 2008 fanns det 12 erkända fackföreningar som levde upp till de här kraven, men en ny process för att godkänna fackföreningarna startade 2011 och är ännu inte avslutad.
Majoriteten av de av staten erkända fackföreningarna bekänner sig också till ett politiskt parti, vilket i praktiken innebär att fackföreningsrörelsen är uppsplittrad längs politiska linjer. Den största fackföreningen har enligt Indiens arbetsmarknadsdepartement över sex miljoner medlemmar och heter Indiska Arbetarnas Union (Indian Workers’ Union). Organisationen hör hemma på högerkanten och är hindunationalistisk – den hör ihop med det styrande högerpartiet, som hela generalstrejken riktar sig mot. Ett av dess motton är just ”förstå att värdet av kapitalet och arbetet är detsamma”. Därför förde också den här fackföreningen en kampanj mot generalstrejken, vilket inte lyckades – till och med dess egna medlemmar deltog i den!
Även om så gott som alla fackföreningar på ett eller annat sätt har med hammaren och skäran i sina fanor och symboler, är de kommunistiska partiernas fackföreningar de mest radikala. Indiska Fackföreningarnas Central (Centre of Indian Trade Unions – CITU) räknar 3.2 miljoner medlemmar och hör ihop med det revolutionära Indiens Kommunistiska Parti (Marxist) – IKP(M). Fackföreningen deltar aktivt i generalstrejken och mobiliserar mot angreppen mot arbetarklassen som den indiska regeringen genomför.
Som ett resultat av deras aktivitet under generalstrejken arresterades tusentals medlemmar av CITU och IKP(M), bland annat ledaren för partiet i Västbengalen, där det bor runt 91 miljoner människor.
Angrepp på arbetarna och fackföreningarna
Precis som i vår del av världen förbereder och genomför kapitalet omfattande angrepp på arbetarklassen. I Sverige angriper man strejkrätten och det väntar också angrepp på arbetsrätten. I Indien har man kommit längre, där har man systematiskt angripit arbetarnas levnads- och arbetsvillkor, men också rätten och möjligheten att organisera sig alls.
Den nuvarande regeringen, som består av det hindunationalistiska partiet BJP, har sedan den kom till makten riktat angrepp efter angrepp mot arbetarna. Genom den så kallade Small Industries Bill har man undantagit företag med färre än 40 anställda från sammanlagt fjorton viktiga arbetsrättsliga lagar, bland annat en som reglerar föräldrapenning. Ytterligare lagar, såsom Factories Act, som reglerar säkerheten på arbetsplatser med 20 eller fler anställda har förändrats. Gränsen har nu höjts till 50 arbetare, vilket ytterligare lättar på det arbetsrättsliga trycket för småföretagarna och gör att det går att stegra utsugningen av arbetarna ännu mer. Även den månatliga pensionen på 1000 rupier (motsvarande nästan 13 euro) har avskaffats. På det här viset går det att fortsätta hur länge som helst, men situationen borde framträda väldigt tydligt redan nu!
Samtidigt som de här angreppen genomförts har man också försvårat för fackföreningarna att verka. För att en fackförening ska kunna bli officiellt erkänd krävdes det tidigare att 15 procent av arbetarna på en arbetsplats stödde den – det har nu höjts till 30 procent.
Det öppet erkända målet med alla angrepp är att ”förbättra möjligheterna att göra affärer” och att marknadsföra Indien som ”destinationen med billigast arbetskraft”. De indiska kapitalisterna stärker sin konkurrenskraft på den globala marknaden – samma drivkrafter som gör att de svenska kapitalisterna angriper vår strejkrätt.
Generalstrejken 2019
Den strejk som inleddes den åttonde januari är den artonde i ordningen som riktats mot den nuvarande regeringens angrepp – det är också den största. Med över 200 miljoner strejkande arbetare kallar CITU strejken för ”en tydlig varning från Indiens arbetande folk att de inte kommer att stillatigande acceptera attackerna på deras grundläggande rättigheter och livsvillkor.”
De krav som man ställt i strejken gäller framför allt arbetarklassens livs- och arbetsvillkor, men även förbättrade rättigheter för fackföreningarna.
Man kräver konkreta åtgärder för att motverka arbetslösheten och att alla arbetsrättsliga lagar ska tillämpas strikt och med stränga straff; stopp för prisökningen på livsmedel och ett förbud mot spekulation på marknaden, eftersom det driver upp priserna ytterligare; minimilön på 18 000 rupier (runt 220 euro) och en minimipension som omfattar hela den arbetande befolkningen på 3 000 per månad (runt 37 euro).
Man kräver social trygghet för alla arbetare och ett stopp för bemanningsföretag och entreprenadarbete. För de som arbetar under såna kontrakt vill man att de ska ha samma villkor och löner som vanliga arbetare. På så sätt så kan de inte utnyttjas för att slå mot de andra arbetargrupperna. Alla förändringar i arbetsrätten till förmån för företagen ska stoppas.
Man kräver att Indien ska erkänna ILO-konventionerna C87, som reglerar rätten för arbetarna att organisera sig i fackföreningar och rätten att bilda dem, och C98, som också rör rätten för arbetarna att organisera sig fackligt, men även rätten till kollektivavtal. De här konventionerna har Indien inte ratificerat och därför finns det i lagen inget som garanterar arbetarna de här rättigheterna.
Idag har strejken fortsatt – det återstår att se vilka effekter den har. Tydligt är i alla fall att den indiska arbetarklassens motstånd blir allt starkare och att den blir allt mer välorganiserad!
Andreas Sörensen
