(Artikel från Riktpunkt 1/2019.) I debatten kring inskränkningar av strejkrätten i Sverige blir begreppet ”gula fackföreningar” allt vanligare. Om lagförslaget träder i kraft, öppnas helt nya incitament upp för en etablering av gula fackföreningar som kan sluta kollektivavtal med villkor långt under de villkor vi med våra nuvarande kollektivavtal är vana vid. Lagförslaget fastslår också att det är det först tecknade avtalet som ska vara giltigt, så möjligheten för fackföreningarna att slå undan ett avtal som har slutits med ett arbetsköparkontrollerat/-vänligt fack försvinner (det är ett sådant fack som oftast kallas ”gult fackförbund”). Från den fackliga ledningen hör vi att vi inte behöver oroa oss för de gula fackföreningarna, för de existerar inte i Sverige (med ett fåtal små undantag).
Men saker och ting kan snabbt förändras, och i vårt grannland Danmark är de gula fackföreningarna sedan länge etablerade och har idag 100 000-tals medlemmar. Med anledning av detta tar jag tillfället i akt att prata med min kamrat Emil Olsen, till yrket murare och fackligt aktiv inom 3F, förbundet som bland annat organiserar byggnadsarbetarna i Danmark. De danska byggnadsarbetarna är stridbara. Till följd av detta valde deras avdelning i Köpenhamn nyligen att ansluta sig till den fackliga världsfederationen, WFTU, som är den klassorienterade fackliga världsrörelsen. På så vis etablerade sig WFTU på allvar i norra Europa, med en avdelning som medlem. I Sverige har vi än så länge bara ett informationskontor av denna fackföreningsinternational. Men danskarna inspirerar och saker kan snabbt ta en annan vändning. Detta och mycket annat kommer vi in på i vårt samtal.
Men först pratar vi om de gula fackföreningarna, som det är meningen att samtalet med Emil i första hand ska ge oss klarhet i. Jag frågar Emil vad han kan berätta om de gula fackföreningarna i Danmark, och vad han kort vill lyfta fram från deras historia.
”I Danmark har de gula fackföreningarna en lång historia, och 1899 är ett viktigt år i den danska fackföreningshistorien”, säger Emil. ”1899 var året då arbetsköparna lockoutade så många som hälften av den fackligt organiserade arbetskraften i Danmark. De hade rest sig, och deras yttersta ledstjärna var drömmen om ett samhälle som var helt annorlunda organiserat. Men arbetsköparna var överens, arbetarna i den relativt unga fackföreningsrörelsen skulle en gång för alla slås ner.
Resultatet av konflikten blev en lagstiftning som begränsade strejkrätten, där bland annat fredsplikt skulle gälla som grund för kollektivavtal. Vid denna konflikt lades grunden till det vi idag kallar för den danska modellen”.
Det Emil berättar är intressant. Det visar sig att Danmark har en historia som liknar Sveriges, för händelserna i Danmark kan ju närmast jämställas med händelserna i Sverige kring storstrejken 10 år senare, 1909. Resultatet av den danska konflikten blev att arbetsköparna skulle erkänna de fackliga organisationerna, samtidigt som arbetarna skulle erkänna företagens rätt att leda och fördela arbetet. Samma resultat uppnåddes i Sverige först 1906, när den förhatliga paragraf 23, senare 32, erkändes av LO. Åsikterna om resultaten av de stora konflikterna vid denna tid går isär både i Danmark och i Sverige.
”Reformisterna ansåg att det heligaste som arbetarrörelsen kunde sträva efter var samförstånd, och att det nu hade blivit upphöjt till lag, medan revolutionärerna – både då och nu – menar att de lagar och begränsningar man antog skulle förlama arbetarrörelsen”, fortsätter Emil.
Men hur var det nu i Danmark med de gula fackföreningarna? Det var ju slutet av 1800-talet vi skulle tala om, och det är då man kan notera en markant skillnad mot historien i Sverige. En gul fackförening etableras.
”Jo, vid denna tid bildas Kristligt Danskt Gemensamhetsförbund i Danmark”, berättar Emil vidare. ”Det var resultatet av att arbetarklassens socialistiska orientering inte gick hem hos alla, kan man säga. Det problem som det nystiftade gula fackförbundet är uttryck för är främst en växande konflikt mellan ”arbetsgivare och anställda”, med strejker och lockouter. Det fick konsekvenser för den kristna minoriteten inom arbetarklassen som av samvetsskäl inte ville delta i klasskampen”.
”I den nyskapade kristna ”fackrörelsen” såg man det som onaturligt att arbetare och arbetsköpare skulle vara i strid med varandra när man istället skulle kunna samarbeta på grundval av den kristna livs- och människosynen. Syftet med Kristligt Danskt Gemensamhetsförbund var alltså att skapa ett alternativ till klasskampen, där man skulle kunna upprätta kollektivavtal utan möjligheter att använda sig av strejk eller lockout. Syftet var att konflikter så långt som möjligt skulle lösas genom förhandlingar och om det inte gick, i skiljedomstol”, avslutar Emil.
Själv kan jag inte låta bli att undra om dåtidens agerande från den gula fackföreningen i Danmark på något sätt inspirerade den reformistiskt ledda fackliga rörelsen i vårt land. Och vad hände efter att den kristna fackföreningsrörelsen bildades i Danmark? Vad finns det för gula fackföreningar och hur starka är de egentligen?
”Det kristna facket etablerades ju som en opposition till den socialistiska arbetarrörelsen, och här la man grunden till de gula fackföreningar som vi idag har i Danmark”, säger Emil. ”Den kristna fackrörelsen finns kvar, och under tiden som gått sedan dess har också andra liknande fack etablerats. Det fackliga huset, som etablerades 1988 och ASE som etablerades på 70- talet för egenföretagare men som sedan 2002 också välkomnar anställda som medlemmar är två exempel. Det är inte helt enkelt att få fram siffror, eftersom förbunden inte alltid redovisar sitt medlemsantal, men genom att titta på siffrorna från deras A-kassor får man fram att de här fackföreningarna i december 2017 hade 442 353 medlemmar och denna siffra är säkert större idag.”
Jag konstaterar att det är ganska många som tillhör några av de gula fackföreningarna, fler än vad jag själv trodde. Jag tänker på hur det var för några år sedan, när jag jobbade i Danmark under närmare två års tid – man spelar ju ofta radion på byggena och reklamen från de olika gula facken var intensiv. De försökte vinna över nya medlemmar med erbjudanden om billigare medlemsavgifter än arbetarnas fackförbund. Jag undrar vad Emil tänker om att dessa gula fack har lyckats bli så stora. Med över 400 000 medlemmar i ett land mindre än Sverige är antalet medlemmar som valt de gula facken tämligen betydande.
”Ja, om svaret varit enkelt så hade lösningen för att få bort dom varit nära”, menar Emil. ”Men att arbetarrörelsens traditionella fackföreningar präglats av en klassamarbetslinje är säkerligen en bidragande orsak. När våra fackföreningar bildades var det en logisk konsekvens av den klasskamp som arbetarrörelsen i sin ungdom bedrev. Målet var ett bättre samhälle och man var också var villig att kämpa för detta, alltså raka motsatsen till ett klassamarbete. Vid denna tid organiserade sig arbetarklassen kraftfullt och man nådde framgångar i Danmark, men man såg också arbetarklassens framgångar i andra länder som positiva exempel. Idag är det annorlunda, även de röda fackföreningarna har omvandlats till ett lydigt redskap i det kapitalistiska samhället, de liknar ett kugghjul som roterar för att maskineriet ska rulla på. Ingen fackförening idag ställer några direkt radikala krav som sträcker sig utanför de traditionella ramarna för vad som anses acceptabelt av etablissemanget. Det får naturligtvis konsekvenser. Idag upplever folk bland annat en ökande fattigdom, fler hemlösa, att man trots två arbeten fortfarande lever fattigt. Klassamarbetslinjen skapar då en hopplöshet, och steget att då välja att stå utanför är enkelt att ta. Likaså är steget att låta plånboken styra och gå med i en annan fackförening, som man tror är likadan men med en billigare avgift, inte så långt bort.”
Här kommer Emil in på något som jag tycker är mycket viktigt:
”Men valet att organisera sig är inte individuellt. Att organisera sig fackligt är en kollektiv styrka. Och det är tid att vi gör upp med det individuella tänket. De drömmar och förhoppningar om ett annat samhälle som arbetarklassen i sin barndom inspirerades av måste återigen bli vägledande. Så kan arbetarklassen återigen visa upp sin kollektiva styrka. ”
Jag frågar Emil om vilken roll de gula facken spelar idag, och får ett oroväckande svar:
”I Danmark utgör de ett hot. I takt med att de växer så mister också det vi kallar de kollektivavtalsbärande fackförbunden (det vi kan jämföra med LO-TCO i Sverige) sin styrka, genom att organisationsgraden sjunker. Den yttersta konsekvensen av detta är att de facken riskerar att förlora sin status som en maktfaktor på arbetsmarknaden, och därmed sin möjlighet att genom konflikt säkra fortsatta rättigheter. Vi ser också att de gula facken tecknar avtal som är betydligt sämre för de anställda än vad de kollektivavtalsbärande fackens avtal är, och samtidigt saknar de gula fackföreningarnas avtal möjlighet till professionell hjälp vid problem och meningsskiljaktigheter som kan uppstå. Det betyder starka angrepp på förhandlingsrätten, men också att det skapas en ideologisk blindhet inom arbetarklassen.”
Jag har tidigare berättat för min kamrat om de förslag om begränsning av strejkrätten som nu är på gång i Sverige, och han är väl insatt i situationen. Radikala krafter inom fackföreningsrörelsen har förresten också arrangerat protester mot detta i Danmark, utanför den svenska ambassaden. I den diskussion som pågår i Sverige just nu så nämner både SKP i sin pågående kampanj, men också arbetsrättsjurister och forskare, att risken är stor för att det etableras gula fackföreningar även i Sverige när lagförslaget träder i kraft. Men från centralt fackligt håll tystas farhågorna ner, för vi har ju inga gula fack i Sverige.
Jag undrar om Emil vill säga något till läsarna i Sverige, som tror att gula fackföreningar inte är något vi behöver oroa oss för. Och det vill han – han vill varna för konsekvenserna av att tro att allt är lugnt.
”Ja, dom som i Sverige säger att man inte behöver vara rädd för att de gula fackföreningarna ska ploppa upp är, om jag har förstått det rätt, höga fackliga företrädare inom bland annat LO. Deras motsvarigheter i Danmark sa på samma sätt att vi inte behövde oroa oss år 2006, när domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg fastslog att de så kallade ”exklusivavtalen” var olagliga. De här avtalen var ett skydd mot de gula fackföreningarna, ett skydd som arbetarrörelsen tvingat fram – och de handlade om att endast personal från deras fackföreningar skulle anställas. Men de gula fackföreningarna krävde ett avgörande i domstolen och de vann. Och som sagt, fackledningen sa att vi inte behövde oroa oss, ’det blir inga större konsekvenser och vi måste anpassa oss för den moderna tiden’ var vad de sa. Konsekvenserna ser vi idag, 100 000-tals medlemmar har lämnat våra fack för de gula. Att vi inte behövde känna oro var alltså ett falskt påstående, en ren lögn, och det bör ni tänka på i Sverige också.”
Oro behövde vi alltså inte känna sa man i Danmark 2006 och i princip säger man samma sak idag i Sverige från centralt fackligt håll. Men saken är klar, de föreslagna inskränkningarna av strejkrätten öppnar också i Sverige upp för gula fackföreningar som redan har EU-rätten på sin sida. Jag tänker att Emil har rätt, vi bör känna oro i Sverige. Vi har inte den historia som de gula fackföreningarna har i Danmark, men det är också så att de gula facken i Danmark har fört en ganska tyst tillvaro under stor del av sin historia. Det är först nyligen de på allvar blommat upp. Detta skulle kunna ske även i Sverige. Och därför räcker det ju inte att vi känner oro, utan protesterna mot förslaget måste intensifieras. Men vi ska inte bara inta ett defensivt försvar, vi måste också gå till frontalangrepp på de inskärningar som redan är genomförda. Och i samband med att vi pratar om detta så kommer Emil in på något intressant. Om den nutida arbetarklassens läge säger han:
”Vi har ett stort behov att som klass diskutera vilken väg vi ska gå. Att idag, som ung facklig aktivist ge sig ut i klasskampen, det är ungefär som att segla ut i en defekt båt med en besättning du inte känner. Det första du måste göra är att lära känna besättningen och komma underfund med på vilket sätt båten är skadad, för att tillsammans med besättningen komma fram till vad som behöver göras, och laga skadorna. Och först då kan man rikta in båtturen på rätt kurs. Så här ser situationen idag ut för arbetarklassen i många av världens länder. Inte minst i Europa är medvetandet om fackföreningarnas roll ganska begränsad. Att fackföreningarna här präglas av klassamarbete är tydligt, inte minst i Nordeuropa, bortsett från ett fåtal lokala klubbars/avdelningars engagemang.
Vi har för vana att kalla de arbetarfientliga fackföreningarna för gula fackföreningar. Gula kallar vi dom, eftersom gult betraktas som falskhetens färg. Och benämningen är rätt, dom är gula, dom är falska, eftersom dom säger sig företräda arbetarna men samtidigt går dom i arbetsköparnas led. Men vi måste samtidigt titta på våra egna fackförbund! De börjar ju allt tydligare spela rollen av rena försäkringsinstanser, som tjänar mer pengar desto fler som anmäler sig som medlemmar. Och samtidigt fyller dom en politisk roll, att hindra klasskampen i en tid då försämringarna ökar. Den gula färgen kan ha olika nyanser, och rött kan innehålla stänk av gult.”
Emils resonemang är intressant, och jag kommer omedelbart att tänka på 2006, när något av det första den nytillträdda alliansregeringen gjorde var att kraftigt höja avgiften till A-kassan, med ett enormt medlemstapp i den fackliga rörelsen som följd. Vad gjorde facket? Protesterna från fackligt håll uteblev fullständigt, även om protester skedde i andra former. Ett svagt stöd till protesterna kunde höras, men inte mer. Idag, 12 år senare, när arbetsmarknadsministern förklarar att strejkrätten måste inskränkas, så förhandlar LO med Svenskt Näringsliv om hur man på effektivaste sätt kan få igenom försämringarna istället för att väcka stora protester!
Att vi diskuterar vilken facklig rörelse vi vill ha är viktigt, ska den gå i arbetarklassens intresse eller i borgerlighetens intresse? Att därför SKP i sin pågående kampanj slår ett slag för verkligt demokratiska fackförbund, där bland annat avtal beslutas genom medlemsomröstningar och där medlemmarna helt enkelt har makten över sina organisationer är viktigt. Att vi uppmanar arbetarklassen att göra gemensam sak med kommunisterna i den fackliga rörelsen i kampen för detta är en nödvändighet. På så vis kan vi få bort den gula nyans som gör sig allt tydligare, även i våra egna fackförbunds röda fanor.
Idag finns den fackföreningsrörelse som uteslutande låter sig vägledas av arbetarklassens intresse inom den fackliga världsfederationen, WFTU. Som jag nämnde i inledningen har det danska byggfackets avdelning i Köpenhamn nyligen tagit steget in som medlemmar i denna fackliga international. Emil, som fram till för en tid sedan var ordförande för 3Fs rikstäckande ungdomsorganisation fick nyligen förtroendet att vara sammankallande för WFTUs ungdomssekreteriat. Så att samtalet med Emil även kommer in på WFTU är inte konstigt. Jag ber Emil berätta lite kort om WFTU som avslutning.
”WFTU grundades 1945 efter andra världskriget av arbetarklassens fackföreningar med målet att fascismen aldrig skulle komma tillbaka, mot krig och för framsteg för arbetarklassen i hela världen. En utbrytning ägde rum 1949 där de reformistiskt ledda fackföreningarna lämnade (inklusive de danska och svenska) och IFTUC bildades, med CIA som pådrivare och flitig aktör. På 50-talet ändrade den nya internationalen namn till ITUC och kom alltså i huvudsak att bestå av fackföreningar från den västliga delen av jorden, vars länder hade imperialistiska intressen. Sedan dess har det talats om en konflikt inom arbetarklassen mellan kommunister och socialdemokrater. Men verkligheten är en annan, verkligheten är att det är frågor om att säkra arbetarklassens framgång eller borglighetens fortsatta existens som splittrat rörelsen. Och denna fråga är aktuell än idag. Denna utveckling behöver diskuteras i arbetarklassen än idag, oavsett facklig tillhörighet och oavsett i vilket land man är född.”
Jag tackar Emil för pratstunden och hans tänkvärda ord, och jag tänker att inspirationen från sådana fackliga kämpar som han är precis vad som behövs för att ta strid mot det kommande lagförslaget!
Håkan Jönsson
