Nyliberalism?

LEDARE (1/2019). Om man följer vänstertidningar i landet så är det i dagarna framför allt ett ord som man får höra till leda, som följer en vart man än går och som man riktar all kraft mot: nyliberalism.

Få verkar dock diskutera vad nyliberalismen verkligen är och ännu färre är kritiska till varför vänstern verkar rikta all sin uppmärksamhet mot den. Därför får den här ledaren fylla funktionen som en frisk fläkt, eftersom vi med bestämdhet menar att nyliberalismen som sådan är en dimridå som leder vänstern helt fel.

Nyliberalismen är, precis som exempelvis keynesianismen, olika uttryck för och olika sätt att organisera den kapitalistiska ekonomin. Det är inget system i sig och det är inte roten till allt ont. Att all kraft riktas in mot den är farligt, av ett flertal anledningar.

Först och främst förutsätter kampen mot nyliberalismen i sig en sorts nostalgi och tendens att titta tillbaka på forna tiders kapitalism och se den som ett alternativ. Det fångar människors tankegångar inom ramen för det kapitalistiska systemet, eftersom systemet inte blir ifrågasatt, utan det som ifrågasätts är bara ett uttryck för systemet.

Samma tendenser är enkla att se i spåren efter folkfronterna. Huvudmotsättningen under efterkrigstiden menade man var den mellan demokrati och reaktion. Den motsättningen krävde alla ”progressiva” och ”demokratiska” krafters samverkan mot de ”reaktionära” krafterna. På grund av det här hade man överseende med den progressiva och demokratiska kapitalismen, eftersom den var allierad i kampen mot den reaktionära kapitalismen. Det fick som följd att man rättfärdigade och skönmålade en viss sorts kapitalism – man rättfärdigade och skönmålade en viss sorts utsugning.

När man kritiserar nyliberalismen i sig genom att rikta in sig på vad man kallar den ”katastrofala budgeten” (vilken budget är inte katastrofal för arbetarklassen under kapitalismen?) eller förespråkar en kamp mot en ”nyliberal regering” förutsätter man existensen av en annan, bättre och mer moralisk kapitalism. Det är att fånga sig själv inom kapitalismen, eftersom man håller fram att en sorts kapitalism skulle vara bättre än en annan – nämligen att den kapitalism som existerade 2017, före den ”katastrofala budgeten” eller ”den nyliberala regeringen”, skulle vara bättre än den som existerar idag. För det andra skiftar man fokus. Under kapitalismen finns det en huvudmotsättning: den mellan arbete och kapital. Arbetarna skapar allt värde, medan kapitalisterna lever på arbetarnas arbete. Det här lär man sig i en marxistisk grundkurs. I takt med att motsättningen mellan nyliberalism och annan sorts kapitalism förstärks och framhävs, hamnar också den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital i bakgrunden.

Allt det här innebär att man istället för att titta på motsättningen mellan arbete och kapital och den utsugning som går att bevisa vetenskapligt går över till att titta på motsättningen mellan olika politiska uttryck, som ständigt skiftar. Utsugningen hamnar i skymundan och kommunisterna försöker navigera i den kapitalistiska politiken där man hela tiden tar ställning för det ”minst onda”. Det leder till en opportunistisk politik och istället för att bekämpa utsugningen av arbetskraften bekämpar man olika politiska uttryck som håller kvar en inom kapitalismen.

Vi leker med tanken: vad skulle hända om man i en bred allians lyckades besegra nyliberalismen? Om man lyckades vrida tillbaka klockan några decennier, till en mer reglerad kapitalism med en något stabilare välfärd (helt bortsett från att det naturligtvis inte går att vrida tillbaka klockan)?

Man skulle inte kommit ett steg närmare att avskaffa kapitalismen, utan man skulle snarare ha byggt illusioner kring vad kapitalismen är och vad som är möjligt under den. Arbetarna som man lyckats övertyga skulle inte ha varit mer övertygade om socialismens nödvändighet, utan snarare vara ännu mer övertygade om att kapitalismen hade gått att göra mänsklig. De människor som man kämpat tillsammans med hade inte varit övertygade om att kapitalismen innebär utsugning, oavsett vilken ideologi den klär sig i och skulle inte vara övertygade om nödvändigheten i att avskaffa kapitalismen som system.

På så sätt hade man istället förstärkt kapitalismen, klätt den i en ännu starkare rustning och istället försvårat revolutionen.

Vi fortsätter ändå att leka med den osannolika tanken att arbetarna stannar kvar hos partiet efter att den uppnått krossandet av nyliberalismen: vad blir nästa steg? Det kan inte bli annat än upprättandet av nästa delmål.

Lyckas man besegra en kapitalistisk administrationsmodell, följer ju inte automatiskt att kapitalismen står utan administration, utan att den anpassar sig. Den skaffar sig ett nytt sätt att administrera och eftersom rörelsen är fast i motsättningen mellan politiska uttryck, istället för att rikta in sig på bekämpandet av systemet i sig, kommer nästa delmål att bli bekämpandet av den nya administrationsmodellen. På så sätt blir målet intet och rörelsen blir allt.

Vi vill därför göra vårt för att rikta om fokus: istället för politiska motsättningar riktar vi in oss på grunden till det hela. Vi kan inte bara bekämpa vissa uttryck för det kapitalistiska systemet, utan vi måste bekämpa hela systemet.

Ett första steg är att hitta sprickorna i kapitalismen. Var kan kapitalismen inte tillfredsställa människans grundläggande behov? Kring dessa sprickor behöver människor organiseras.

De här sprickorna hittar vi överallt: i undermåliga bostäder, i allt sämre skolor och i allt sämre vård men vi hittar dem framför allt på arbetsplatserna. Där märker varje arbetare av det högre tempot, de allt fler sjukskrivningarna och de för fjärde året i rad stigande dödsfallen. På arbetsplatserna är också motsättningen mellan arbete och kapital som tydligast.

Kring den motsättningen måste arbetarna organiseras. Att arbeta politiskt kring den motsättningen innebär att socialismen kan ställas upp som alternativ – den kan dock aldrig ställas upp som alternativ till nyliberalismen. Alternativet till nyliberalismen är bara en annan sorts kapitalism.

Glöm därför delmålen: för varje dag som går ökar klyftan mellan vad vi har och vad vi skulle kunna ha under socialismen!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.