LEDARE (2/2019). Sen valet i höstas har det hänt väldigt mycket i svensk politik. Tidigare har SKP uttalat sig om både Vänsterpartiet och den så kallade Januariöverenskommelsen, så det är inget vi ska ta upp igen här. Det vi däremot vill göra är att rikta strålkastarna mot två nya fenomen som fått relativt stor uppmärksamhet. Först är det organisationen Reformisterna som verkar inom Socialdemokraterna och sen är det Partiet Vändpunkt, grundat av missnöjda miljöpartister.
Utgångspunkten för vår analys är det Lenin skrev i sin artikel Marxism och reformism för mer än hundra år sen:
Även när reformismen är helt uppriktigt menad förvandlas den i praktiken till ett verktyg för att borgerligt förleda och försvaga arbetarna.
Reformismen är ett borgerligt bedrägeri mot arbetarna som, oavsett enskilda förbättringar, alltid kommer att förbli löneslavar så länge kapitalets välde består.
Reformister i allmänhet kan vara hur ärliga som helst, det är inte deras ärlighet som är vårt fokus, utan det är den roll som de spelar i politiken och den funktion som de fyller – där är det lika tydigt idag som när Lenin skrev det: deras funktion är att förleda och försvaga arbetarna. Genom att bygga illusioner kring möjligheterna inom kapitalismen så låser de fast arbetarklassen i ett ekonomiskt system som bygger på utsugningen av dem. Reformismen lurar arbetarna.
Socialdemokratin och reformismen i Sverige har varit starkare än på andra platser i världen. Den har lockat in arbetarna i ett samarbete med borgerligheten – klassamarbetet är reformismens kärna – och på så sätt avväpnat dem och skapat gynnsamma förhållanden för det svenska kapitalet. Utan Socialdemokraterna hade aldrig den svenska imperialismen blivit så kraftfull som den är idag.
Vänsterpartiet, och VPK innan dem, har haft en likartad funktion. De har fungerat som kapitalets vänstra flank. Deras främsta funktion har varit att hindra missnöjda arbetare och socialdemokrater att gå ännu längre vänsterut. Genom en radikal retorik men med en tam politik har man kunnat rikta missnöjet tillbaka till ett stöd för kapitalismen. När missnöjda väljare lämnar Socialdemokraterna och går vänsterut så finns Vänsterpartiet där som ett radikalt alternativ – men Vänsterpartiet skulle själva aldrig fälla en socialdemokratisk regering. De har sedan andra världskriget sett sig själva som ”vänliga pådrivare.” På så sätt fångar de upp missnöjet och backar upp Socialdemokraterna.
Samma funktion har Miljöpartiet fyllt. När den systemkritiska miljörörelsen som visade sin kraft på 80-talet fick ett politiskt parti, så blev det Miljöpartiet. Säkerligen drivet av ärliga viljor och uppriktigt engagemang, slutade de upp med att fylla en liknande position som Vänsterpartiet: att fånga missnöjet inom ramen för det kapitalistiska systemet. Den miljökritik som riktades mot kapitalismen fångades inom kapitalismens ramar och udden togs då av systemkritiken.
Situationen för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet börjar dock bli kritisk. Om Socialdemokraterna ska kunna finnas kvar som ett politiskt alternativ måste de jobba mer aktivt med att binda människor till sig. Det måste de göra på flera fronter – speciellt när de för en uttalat arbetarfientlig och anti-folklig politik.
En sån front kommer Reformisterna att bli. Deras funktion kommer, trots vackra ord och uppriktigt engagemang, inte att bli något annat än ett sätt att hindra en radikalisering av arbetarna. När Socialdemokraterna genomför kapitalets angrepp och skapar missnöje i de egna leden menar Reformisterna att det är lönt att stanna kvar hos Socialdemokraterna och kämpa för att vrida dem tillbaka. På så sätt stärker man Socialdemokraterna och ser till att deras förluster i stöd från arbetarna blir minimala.
Vad kan vi då säga om Partiet Vändpunkt?
Miljöpartiet håller på att åka ut ur riksdagen och få är de som fortfarande har illusioner om att partiet skulle bry sig om miljön. Det faktum att Sveriges utsläpp ökar med en ”grön” regering säger en hel del om partiets politik. Väljarna ser det och de ser vilket ruttet parti det handlar om – samtidigt finns det ju en hel uppsjö med kritik mot hur kapitalismen förstör miljön och kommer att göra planeten obeboelig. Behovet av ett miljöparti finns alltså kvar, även om Miljöpartiet blir allt mindre kapabla att fylla just den funktionen.
Carl Schlyter och andra företrädare för Partiet Vändpunkt skriver om hur de vill skapa ett ”nytt näringsliv” som för dem innebär en omställning till en ekologiskt hållbar ekonomi. Här finns även en liten flört med småföretagarna – man vill nämligen lätta på regleringarna kring lokala företag. Genom den ”progressiva skattereform” som de vill införa nuddar man vid motsättningen mellan arbetarna och företagarna, men man går aldrig längre än att kräva en viss utjämning av de orättvisor som vi dagligen lever med.
Sist, men absolut inte minst, vill partiet ”återvitalisera demokratin”. Genom krav på utökad demokrati på arbetsplatserna försöker man locka till sig andra progressiva människor, som dock inte har miljön som sitt huvudfokus. Kraven om utökad demokrati på arbetsplatserna kan emellertid i slutändan inte bli något annat än ett sätt att dölja utsugningen. Det blir då till en illusion – en demokratisk och samtidigt kapitalistisk arbetsplats är otänkbar, eftersom det inte går att demokratisera utsugningen.
Genom allmänna och progressiva paroller lockar de nya partierna och organisationerna till sig missnöje som sen kanaliseras in i systemet igen. De kan aldrig bli något annat än barriärer som förhindrar arbetarklassens radikalisering. Både Reformisterna och Partiet Vändpunkt är borgerliga bedrägerier mot arbetarna som blir till verktyg för att förleda och försvaga arbetarna. De må vara hur uppriktiga som helst, men det finns en anledning till att man säger att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter.
