(Artikel från Riktpunkt 4/2019.) Utvecklingen i Kommunistiska Partiet (KP) är väldigt intressant att följa. Partiet levererar dagligen exempel på hur en urartning kan se ut och hur opportunismen inom den kommunistiska rörelsen idag ser ut. Genom att titta lite närmare på det hela, kan vi hitta vissa kännetecken och vi kan också lära oss – skulle någon gång opportunismen ta sig uttryck i vårt eget parti känner vi bättre igen den.
Det är flertalet aspekter av opportunismen som är viktiga att diskutera här, som gör att KP är ett parti som befinner sig på ett tydligt sluttande plan och som för länge sen gett upp ambitionen att applicera marxismen på verkligheten och dessutom förlorat förmågan att göra det. Istället för att avslöja kapitalismen för vad den är bygger partiet illusioner om de folkägda bankerna under kapitalismen, de antingen angriper religiösa arbetare eller försvarar dem på borgerlig demokratisk grund utan att ens fundera leninistiskt och rasismen florerar.
Vissa avdelningar skiljer ut sig i den här processen och de driver på utvecklingen, medan andra efter bästa förmåga försöker stå emot. Andra förblir passiva och försöker förhålla sig neutralt gentemot båda sidor. I grund och botten saknar dock partiet en central linje och varje avdelning utformar sin egen linje efter eget gottfinnande. På så sätt kan man också försöka appellera till ännu fler i och med att man kan välja sin egen linje.
Den nationella politiken verkar inte bekymra de enskilda avdelningarna alltför mycket och de processer som pågår på toppen förmedlas inte alltid till botten, vilket verkar vara fallet med EU-valet, där partistyrelsen jobbade för att kunna ställa upp i valet i en allians med andra, medan fotfolket höll styvt på den principiella bojkotten.
För att visa de konkreta uttrycken för opportunismen och urartningen ska vi gå igenom dem ett efter ett.
Frågan om illusionerna
En av de främsta uppgifter som ett parti som gör anspråk på att vara kommunistiskt har, är att med all kraft försöka bryta ner det förtroende som arbetarna och de andra utsugna skikten har för kapitalismen och dess stat. I takt med att det förtroendet bryts ned, bygger man också upp det socialistiska medvetandet och klassmedvetandet. Lyckas man inte bryta förtroendet, kommer man heller aldrig lyckas övertyga om revolutionen. Det är naturligtvis ingen lätt process, men här kan vi tydligt se hur man inte ska göra.
I och med den senaste bankskandalen, där Swedbank ertappades med att tvätta pengar i Baltikum, blev de illusioner som KP har om staten tydliga. Man gick ut med kravet om att förstatliga bankerna i kombination med parollen ”folkägda banker, inte ett bankägt folk.” Visserligen en klatschig paroll, men samtidigt också otroligt farligt.
Det man alltså i praktiken gör, är att likställa det statliga ägandet under kapitalismen med ett folkligt ägande, som om folket genom den borgerliga staten kunde utöva ägande och kontroll över kapitalismen. Ett statligt bolag är alltså ett folkligt bolag. I ett svep har man alltså höjt staten över klasserna – åtminstone över den härskande klassen. Den är inte längre ”bara ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer” som den var för Marx och Engels, utan arbetarklassens skydd mot kapitalismen. Att den härskande klassen i samhället också behärskar staten och använder den för sina syften är inte att tala om.
Det man alltså i praktiken har gjort är att skönmåla borgarklassens statsmakt, att tillskriva den en funktion den inte har – att vara till för arbetarna och därmed vara höjd över det klassamhället den existerar i – istället för att avslöja den. Ett förstatligat bolag blir naturligtvis inte folkägt i och med att det är statligt, utan drivs istället med syftet att tillvarata hela borgarklassens intressen, istället för enskilda kapitalisters.
På så sätt skapar KP illusioner om en av de viktigaste institutionerna i det kapitalistiska samhället. Kapitalisternas viktigaste försvarsverk blir ett verktyg i händerna på arbetarklassen i kampen mot det kapitalistiska systemet. Så har man vänt upp och ner på grundläggande marxism och beredvilligt ställt sig i borgarklassens tjänst.
Frågan om religionen
Det första man måste konstatera att frågan om religionen egentligen är frågan om islam, i alla fall för KP. Det är den man konstant angriper och det är den man konstant fokuserar på. Anledningen bakom är en djupt opportunistisk och populistisk analys som slängt allt vad marxistisk analys heter ut genom fönstret. Deras analys bygger på det simpla antagandet att Sverigedemokraterna vinner insteg i arbetarklassen eftersom de sätter fingret på de problem som arbetarna uppfattar. Därför måste kommunisterna göra samma sak. Sagt och gjort – fler och fler av partiets avdelningar anammar samma syn och driver samma politik som högern. Man kan i förbifarten fråga sig varför någon ens skulle vilja ha en billig kopia när de kan få originalet?
Hur det nu är med den saken, så är det tydligt att det inte finns en enhetlig linje i partiet och partistyrelsen verkar inte göra något för att klara upp situationen. Å ena sidan finns det en argumentation som bygger sin grund på den borgerliga demokratin och å andra sidan finns det en linje som bygger på högerpopulism. En leninistisk linje lyser dock med sin frånvaro.
När Lenin behandlade frågan för mer än hundra år sedan, var hans perspektiv tydligt:
Men vi får därvidlag under inga omständigheter glida över till det abstrakta, idealistiska sättet att ställa frågan om religionen rent ”förnuftsmässigt”, utanför klasskampen, såsom borgerliga radikala demokrater ofta gör. Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.
Det enda sättet för kommunisterna att bryta de ”religiösa fördomarna” är en gemensam kamp med de som hyser dem, för att på så sätt visa de verkliga motsättningarna i samhället – genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter upplyses den. Det räcker därför inte med böcker eller propaganda för att bryta de religiösa arbetarnas ”fördomar” utan det krävs gemensam kamp med dem. Vad är då det dummaste man kan göra i det läget? Att stöta bort dem.
I frågan om böneutropen och islam är det just vad en del avdelningar inom KP gör. Malmö gick i bräschen för ett nej till böneutrop och Karlstad tog det ett steg längre och sa nej till en hel moské. Bortsett från att man lånar retorik och världsuppfattning från den populistiska högern, där islam intar en särställning gentemot de andra religionerna (dessa avdelningar har, såvitt jag har kunnat se, inte bedrivit kampanjer mot andra religioner), stöter man bort de arbetare som man annars hade kunnat kämpa tillsammans med och på så sätt visa dem världen såsom den verkligen är. En kamp tillsammans med de muslimska arbetarna ter sig i sammanhanget som väldigt avlägsen.
Högerpopulisterna inom KP har inte förstått att religionen är en återspegling av det ekonomiska förtrycket och att de uppfattningar människor har, har de för att de också är produkter av sitt samhälle. De är barn av sin tid. De riktar, precis som alla andra borgerliga krafter, sina angrepp mot människans tankevärld, istället för att rikta angreppen mot det som ger upphov till människans tankevärld. Förmågan att göra det och sätta fingret på de orättvisor som både religiösa och ateistiska arbetare känner har varit kommunisternas styrka och gett dem den folkliga förankring de ofta haft.
Den andra linjen, som är lika lite leninistisk, fast på ett annat sätt, gör sig partiets avdelning i Växjö till representanter för. Avdelningen i Växjö företrädde en borgerligt legalistisk linje i frågan om böneutropen, där grundlagen och de borgerliga friheterna användes som grund för ett godkännande av böneutropen. Det var till och med ”det enda rimliga utifrån nuvarande lagstiftning” menade man. I förbifarten diskuterar man Marx och hans syn på religion, men det är inget som ligger till grund för argumentationen. Grunden är istället den borgerliga demokratin.
Ingenstans hittar man de aspekter som Lenin tog upp eller vikten av den gemensamma kampen för verklig förändring. Ingenstans hittar man en betoning av vikten av enigheten i kampen för paradiset på jorden och förpassandet av paradiset i himlen till en senare diskussion. Om högerpopulisternas linje är uppenbart reaktionär, är de borgerliga legalisternas linje mer bedräglig: genom ett sken av tolerans låter man den borgerliga statens principer vara rättesnöre och man ger den på så sätt auktoritet.
Existensen av två linjer inom ett och samma parti visar också ett av de grundläggande kännetecknen hos opportunismen i KP: det finns ingen central linje.
Frågan om migrantarbetarna
Vi har tidigare gjort partiets syn på migrantarbetarna tydlig, men det förtjänar att återigen förtydligas, speciellt med tanke på hur KP i Malmö ser på saken. I ett flygblad uppmanade de alla polska migrantarbetare som jobbar i Sverige att antingen gå med i facket eller att åka hem. Man ser de som fiender som dumpar löner och anställningsvillkor och flera medlemmar, däribland den före detta partiordföranden Frank Baude, kallar dem öppet för strejkbrytare. Frågan inställer sig genast: vilken strejk har de brutit?
Lösningen på problemet ser de antingen i att de polska arbetarna ska gå med i facket, vilket ofta innebär en enkel biljett hem för dem, eller ett statligt förbud mot migrantarbete. Båda två är helt katastrofala förslag för arbetarklassen och kommunisterna.
De polska arbetarna är utsugna så till den grad att det är svårt att föreställa sig i det moderna Sverige. De arbetar ofta sju dagar i veckan under hemska förhållanden och med en lön som ingen svensk arbetare skulle acceptera. Går de med i facket eller klagar, så skickas de ofta hem. Så hände exempelvis med de polska arbetare som skadades i en olycka vid ett brobygge i Ludvika. Efter att de plåstrats ihop i Falun skickades de hem igen. På så sätt kom de ansvariga undan obehagliga vittnesmål.
I det läget går det inte att ställa som krav på dem att de ska gå med i facket, utan man måste hitta andra vägar. I sista hand måste de svenska arbetarna kämpa för de polska, som inte kan kämpa själva. Bara på det sättet kan den proletära internationalismen växa och de polska arbetarna kan övertygas om de svenskas solidaritet och välvilja. Att med statens hjälp stänga dem ute eller att hota dem in i facket, trots riskerna, är reaktionär och nationalistisk politik som dessutom bygger illusioner om vilka åtgärder staten kan och vill ta. Genom att dessutom hetsa mot dem och kalla dem strejkbrytare, visar man att det inte finns det minsta intresse att kämpa tillsammans med dem för allas väl, utan att det handlar om att offra de polska arbetarna för de svenskas väl.
Som i alla andra fall, existerar den här linjen parallellt med andra linjer inom partiet och får öppet hård kritik för sitt rasistiska språkbruk och chauvinistiska innehåll.
Linjen är linjelösheten
Det genomgående temat som vi också har pekat på är att det finns få eller inga centrala linjer i Kommunistiska Partiet. De lokala avdelningarna har frihet att själva utforma sina linjer, vilket också resulterar i flera parallella linjer. Alla flygblad, bilder och affischer som publiceras har partiets logga och är på så sätt också officiella uttryck för partiets ståndpunkt. Åtminstone är det så det uppfattas där de tas emot.
Linjelösheten är i grunden opportunism, såtillvida att det öppnar upp för ett närmande till flera grupper samtidigt, vars intressen och politik går stick i stäv med varandra. Samtidigt som man genom sin högeropportunistiska linje kan försöka närma sig sverigedemokratiska väljare, kan övriga avdelningar försöka närma sig väljare av annat slag. Man stänger inga dörrar, utan håller alla öppna. Det är en i längden ohållbar situation, eftersom två motsatta linjer inte kan existera i samma parti. Förr eller senare kommer en linje få överhanden och någon sorts brytning kommer att ske. Det återstår att se när det blir.
Klart och tydligt är i alla fall att det inom partiet råder stora motsättningar och att högeropportunismen vinner alltmer mark, men att det råder så stora motsättningar om såna grundläggande frågor vittnar också om ett parti som länge försummat sina studier och sitt skolningsarbete. Hade man gjort det, hade högeropportunismen inte fått samma fäste, utan den skulle kvävts i sin linda.
Det beslut som SKPs partistyrelse tog förra året om att avbryta allt direkt samarbete med KP var i efterhand helt korrekt. Det finns allt färre bra och revolutionära element kvar i det partiet och det bästa för vår del har varit att fortsätta på den revolutionära vägen, med fördjupad kunskap och förståelse för den värld vi lever i.
Andreas Sörensen
