Vår välfärd

Foto: JanneMatt/Riktpunkt

LEDARE (6/2019) Är det något som alltid verkar vara på tapeten – utöver invandringen – är det välfärden. Vi läser skräckhistorier om underbemanning på i stort sett varje sjukhus över landet eller hur resurserna i skolan blir allt mindre. Allt mer stressade lärare försöker pussla ihop lektionsplaneringar med allt större klasser och allt mer krävande elever, medan hemtjänstanställda hetsas mellan de äldre, så att de knappt hinner med det mest nödvändiga arbetet (det onödiga, som att stanna och prata, är bara att glömma).

Såna här historier har blivit vardagsmat. Dem känner vi igen nu. Alla vet att det är illa ställt med välfärden. Vad många inte förstår är varför det blir så här och varför ingen vill göra något åt det. Istället fortsätter nedskärningarna. I vissa kommuner försvinner hälften av förskolorna. I andra avskaffar man maten i gymnasieskolorna – det är ju trots allt ingen obligatorisk skolform! I ytterligare andra kommuner lägger man ner sjukhus och trots stora folkliga protester lägger man ner BB efter BB.

Vad är det då som händer? För att kunna svara på frågan måste vi först vara klara över vad välfärden faktiskt är och sen måste vi titta på vad som skapat den välfärd vi har idag.

I grund och botten handlar välfärden om arbetskraftens reproduktion. Om arbetarklassen inte reproducerar sig själv, både kort- och långsiktigt, kan den inte heller fortsätta arbeta. Lönen som arbetarna får måste räcka till mat och husrum, så att arbetaren orkar och klarar av att gå till arbetet även nästa dag och dagen efter det. Om arbetaren skadar sig måste han eller hon lappas ihop av en sjukvård för att på så sätt kunna gå tillbaka till arbetet så snabbt som möjligt. Här ryms även den utbildning arbetskraften behöver för att kunna hantera sina arbetsredskap. På längre sikt måste också arbetskraften reproduceras i form av barn – nästa generation arbetare måste skapas. Därför måste det också vara möjligt för arbetarna att skaffa barn och familj.

Reproduktionsnivån har naturligtvis ett minimum. Om arbetarna inte kan köpa sig mat, kan de heller inte arbeta. Den har även en tillkämpad nivå, dit arbetarna själva drivit den. Allt det som arbetarna tilltvingat sig utöver miniminivån går att förändra. Det kan drivas ytterligare uppåt, eller så kan det pressas tillbaka.

Kort sagt är en viktig faktor i den välfärd vi faktiskt upplevt i Sverige just behovet hos det svenska kapitalet. Det är en faktor som nästan aldrig diskuteras. Istället tenderar fokus att ligga på två andra – inte mindre korrekta – faktorer.

Den första av dessa är att vi hade en enormt välorganiserad arbetarrörelse, som bland annat visade vilken kraft den besatt när den gjorde Sverige till det strejktätaste landet i världen. De krav som den ställde och den kraft den ställde bakom kraven är en viktig faktor i välfärdens utveckling.

Den andra faktorn var existensen av Sovjetunionen och den reellt existerande socialismen, vars prestige och kraft ökades genom dess seger i andra världskriget. För kapitalisterna existerade alltid socialismen som ett hot som arbetarna kunde vända sig till om de pressades för hårt – socialismen höll tillbaka de värsta angreppen genom sin blotta existens.

Det var dessa två faktorer som lyckades driva välfärden utöver den miniminivå som kapitalet behövde för arbetskraftens reproduktion. Hur kunde då detta se ut?

Kapitalet hade behov av en bättre utbildad arbetskraft som kunde hantera och arbeta med allt mer avancerade produktivkrafter. Därför uppstod också ett behov av en effektiv skola. Resultatet av detta behov blev arbetarklassens inträde i utbildningsväsendet. Utformningen av skolan lånades från DDR och på så sätt fick skolan även en progressiv och för arbetarklassen positiv karaktär.

Kapitalet hade efter andra världskriget ett otroligt behov av arbetskraft. Behovet av barnbidrag och i ett senare skede förskolor uppstod. I kombination med en aktiv och välorganiserad arbetarrörelse, samt existensen av socialismen, drevs utvecklingen längre än vad som för kapitalet varit nödvändigt.

Vad händer då nu? Jo, gränsen för arbetskraftens reproduktionsnivå drivs hela tiden nedåt.

När sjukvården utarmas och hela avdelningar läggs ner så är det för att de ur kapitalets perspektiv helt enkelt inte behövs. Det är kapitalismen fullkomligt likgiltigt om människor behöver åka en mil eller 40 mil för att föda, eller om det inte finns tillräckligt med personal för att driva en akutmottagning på ett för människorna tillfredsställande sätt. Så länge sjukvården motsvarar det absoluta minimum som behövs för att reproducera arbetskraften spelar resten ingen roll.

Detsamma gäller skolan. Att skolresultaten blir sämre, lärarna stressas sönder och arbetsbördan bara ökar för skolpersonalen spelar absolut ingen roll. Varför? För att så länge barnen och eleverna lär sig det absolut nödvändigaste för sitt inträde i arbetslivet spelar resten ingen roll. Undervisning i historia eller samhällskunskap är bara nödvändigt i den utsträckning den ger barnen en tillrättalagd version av historien, där socialismen avskrivs som alternativ.

Kan vi då vara säkra på att det stannar där, vid den absoluta miniminivån? Nej, det kan vi inte.

I andra länder är de löner som betalas ut och den välfärd som erbjuds under det som krävs för att arbetskraften ska kunna reproduceras, vilket betyder att miljoner människor måste söka sig till andra länder, i hopp om bättre förhållanden. Dessa används i sin tur av kapitalet i varje enskilt land för att tvinga ned nivån för arbetskraftens reproduktion ytterligare – om du enkelt kan ersätta en arbetare med en annan, behöver du heller inte bekymra dig om arbetarnas livssituation.

Den välfärd vi hade och till viss del har kunde uppstå i en historisk situation som inte längre existerar, vilket också visar hur det imperialistiska systemet fungerar. Alla tillkämpade framsteg försvinner, eftersom de bara innebär utgifter för kapitalismen, som den egentligen inte behöver bära. Det handlar alltså inte om att vissa kapitalister väljer att vara goda medan andra väljer att vara onda. Alla måste agera efter den här logiken, eftersom de hela tiden måste öka sina profiter.

Så länge vi inte förändrar systemet kommer alla framsteg att vara tillfälliga, eftersom kapitalismens lagar och dynamik är sådana – förändrar vi inte systemet kan vi heller inte säkra en välfärd.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.