Vägen som ledde mig till leninismen
Publicerad i april 1960 i en sovjetisk tidskrift med titeln Problems of the East.
Selected Works, vol. 4 (Hanoi: Foreign Languages Publishing House, 1962).
Efter första världskriget arbetade jag i Paris, ibland som retuscherare hos en fotograf och ibland som målare av ”kinesiska antikviteter” (gjorda i Frankrike!). Jag brukade dela ut flygblad som fördömde brotten som begicks av de franska kolonialisterna i Vietnam.
Vid den här tidpunkten stödde jag Oktoberrevolutionen endast instinktivt, utan att ännu förstå all dess historiska vikt. Jag älskade och beundrade Lenin för att han var en stor patriot som befriade sina landsmän. Fram tills dess hade jag inte läst några av hans böcker.
Anledningen till att jag gick med i franska socialistpartiet var att dessa ”damer och herrar”, som jag kallade mina kamrater dåförtiden, hade visat sin sympati för mig och för de förtryckta folkens kamp. Men jag förstod varken vad som var ett parti eller en fackförening och inte heller vad som var socialism eller kommunism.
Heta diskussioner ägde vid den tiden rum inom socialistpartiets avdelningar gällande frågan om huruvida socialistpartiet skulle vara kvar i Andra Internationalen, om en Två- och en-halv-international skulle bildas eller om socialistpartiet skulle gå med i Lenins Tredje Internationalen. Jag deltog i dessa möten regelbundet, två eller tre gånger i veckan och lyssnade uppmärksamt på diskussionerna. Först förstod jag inte helt och hållet. Varför var diskussionerna så heta? Revolutionen kunde genomföras antingen med Andra, Två- och-en-halv eller Tredje Internationalen. Vad var då meningen med att bråka? Och när det gällde den Första Internationalen, vad hade hänt med den?
Vad jag ville veta allra mest, och detta debatterades inte specifikt vid mötena, var: vilken international stod på de koloniserade folkens sida?
Jag lyfte denna fråga, den viktigaste enligt mig, på ett möte. Några kamrater svarade: det är den Tredje, inte den Andra Internationalen. Och en kamrat gav mig Lenins ”Teser om den nationella och den koloniala frågan”, publicerad av l’Humanité, att läsa.
Det fanns politiska termer i dessa teser som var svåra att förstå. Men genom att läsa dem om och om igen kunde jag äntligen förstå huvuddelen av dem. Vilken känsla det väckte, vilken entusiasm, klarsynthet och vilket förtroende det gav mig! Jag grät av lycka. Trots att jag satt ensam i mitt rum så skrek jag högt ut, som om jag talade till stora massor: ”Kära martyrer och landsmän! Detta är vad vi behöver, detta är vägen till vår befrielse!”
Efter det hade jag fullständigt förtroende för Lenin, för Tredje Internationalen.
Tidigare under partiavdelningens möten hade jag bara lyssnat på diskussionerna. Jag hade en vag tro på att allt var logiskt och kunde inte skilja på vem som hade rätt och vem som hade fel. Men efter detta kastade jag mig också in i debatterna och diskuterade med glöd. Trots att jag fortfarande saknade franska ord för att uttrycka alla mina tankar så krossade jag de påståenden som attackerade Lenin och Tredje Internationalen utan att låta mig hindras. Mitt enda argument var: ”Om du inte fördömer kolonialismen, om du inte står på de koloniserade folkens sida, vilken sorts revolution genomför du då?”
Jag deltog inte bara i min egen partiavdelnings möten utan jag begav mig också till andra partiavdelningar för att lägga fram ”min position”. Nu måste jag återigen berätta att kamraterna Marcel Cachin, Vaillant Couturier, Monmousseau och många andra hjälpte mig att bredda min kunskap. Slutligen, vid Tours-kongressen, röstade jag med dem för vårt inträde i Tredje Internationalen.
I början ledde patriotismen, och inte ännu kommunismen, mig till att ha förtroende för Lenin, för Tredje Internationalen. Genom att studera marxism-leninismen parallellt med att delta i praktiska aktiviteter kom jag gradvis fram till det faktum att endast socialism och kommunism kan befria de förtryckta nationerna och det arbetande folket runtom i världen från slaveri.
Det finns en legend i vårt land, såväl som i Kina, om den mirakulösa ”De vises bok”. När man står inför stora svårigheter öppnar man den och finner en väg ut. Leninismen är inte bara en mirakulös ”De vises bok”, en kompass för oss vietnamesiska revolutionärer och vårt folk: den är också den strålande solen som lyser upp vår väg till slutgiltig seger, till socialism och kommunism.
Ho Chi Minh
