Min fiendes fiende..?

Battle of the Somme, juli 1916. Foto: Wikimedia Commons

LEDARE (7/2019) Vårt parti har gång på gång gått ut och kritiserat de personer, organisationer och partier, vars hela fokus går ut på att välja det minst onda. Vi framhåller gång på gång att valet mellan det minst onda och det lite mer onda är val som kapitalismen försöker tvinga oss till – det är val som rör sig inom ramen för det kapitalistiska systemet. Därför vägrar vi att acceptera de valen. Vi formulerar som bekant våra egna alternativ och vi låter ingen formulera dem åt oss. På så sätt kan vi också garantera att inga andra intressen än arbetarklassens smyger sig in.

När man tittar på vänstern i stort och på de som kallar sig kommunister i synnerhet så är dock det här resonemanget inte helt förankrat. Många är de som ändå väljer det minst onda – ännu fler är det som resonerar i termer av min fiendes fiende är min vän. Det riskerar att leda till ett förhärligande av kapitalismen och dess olika politiska uttryck och riskerar också att leda till illusioner och i slutändan binda kommunisterna till det minst onda, även om det inte är det uttalande målet eller avsikten.

Vi tar ett exempel. Den halv-fascistiska regeringen i Italien, sammansatt av det fascistiska Lega Nord och den populistiska Femstjärnerörelsen, vägrar att erkänna kupp-presidenten Guaidó, som med USA:s stöd försökte ta makten i Venezuela. Det här hälsar en del på vänsterkanten som positivt. De menar att i just det här fallet så är den halv-fascistiska regeringen positiv, den har ett bra inflytande. Den gör något objektivt gott. Med en vulgär dialektik menar de att man kan stödja den halv-fascistiska regeringen i ett fall utan att ta ställning för de andra. De menar att även en blind höna kan hitta ett frö.

Vi håller inte med. Den italienska regeringen agerar utifrån sina egna intressen. Den agerar utifrån sina egna kapitalisters intressen. Den vill förenkla för de italienska företagen att expandera. Det är enkel logik. Den kunde inte bry sig mindre om huruvida Maduro i Venezuela är folkvald eller inte och har inte mycket till övers för folkets välfärd, vare sig i Venezuela eller någon annanstans. Den agerar utifrån en kall, kapitalistisk logik.

Om vi menar att den italienska regeringen i det här fallet agerar positivt, så menar vi att de bevekelsegrunder som en kapitalistisk regering kan agera efter i sig kan vara positiva. Vi ger en kapitalistisk regering en aura av legitimitet och progressivitet. Säger vi att den italienska regeringen i det här fallet hittat ett frö, trots sin blindhet, menar vi att den i vissa frågor kan hitta rätt. Vi antyder att den hittat rätt på samma sätt som vi hittat rätt, att den agerar efter samma principer som vi agerar. Hyllar vi den på den här punkten så bygger vi illusioner.

Alltså. Trots att den italienska regeringen verkar ta samma position som vårt parti – alltså nej till Guaidó – gör den det från en totalt motsatt utgångspunkt. Den är intresserad av de italienska monopolens profit medan vi är intresserade av folkets välfärd, inflytande och makt. Här finns det ingenting gemensamt.

När vi säger att de trots detta gör någonting bra så skymmer vi den italienska klasstatens karaktär och vi bidrar till att skymma alla dess andra brott, bland annat dess vidriga behandling av flyktingar på Medelhavet.

Vi får aldrig alliera oss med en kapitalistisk regering och vi måste hela tiden jobba för att avslöja dem, vare sig de verkar hamna på samma sida som oss eller inte. Det finns inga utrymmen för kompromisser här.

Samma logik går att applicera i det mindre. Låt oss säga att Vänsterpartiet för fram ett bra krav. Låt oss till och med säga att de förde fram samma krav som vi skulle fört fram. Hur borde kommunisterna reagera i ett sånt fall? Ska vi hålla fram det vänsterpartistiska förslaget som någonting bra och tillsammans med Vänsterpartiet agera politiskt för just detta förslag?

Det är långt ifrån självklart. Vår viktigaste uppgift i förhållande till Vänsterpartiet är att avslöja dem som det kapitalistiska parti det är – att avslöja det som kapitalismens vänsterfalang. Att ge dem stöd och arbeta med dem i en viss fråga hade inneburit en stor risk för oss att bygga illusioner kring partiet, vi hade kunnat ge sken av att de är ett bra parti – åtminstone bättre än de andra. Ett arbete för ett vänsterpartistiskt förslag hade därmed kunnat förlänga kapitalismens livslängd och försvåra arbetet för socialismen, såtillvida att det hade stärkt ett parti som inte är intresserat av en kamp mot kapitalismen.

Detsamma kan vi säga om den italienska regeringen i förhållande till Venezuela: vi riskerar att ge sken av att den – i alla fall i vissa fall – agerar på ett bra sätt. På så sätt gör vi den italienska arbetarklassen och de italienska kommunisterna en björntjänst. De arbetar ju i Italien för att avslöja sin regering för vad den är: ett utskott som handhar kapitalisternas gemensamma affärer!

Betyder det att vi inte skulle vara motståndare till en kuppregering i Venezuela? Naturligtvis inte. Vi kämpar för alla folks rätt att själva välja sin utvecklingsväg och vi motsätter oss varje imperialistisk inblandning i andra folks angelägenheter, så även i Venezuela.

Det lyfter nästa fråga: måste vi – som kommunister och som parti – ens ta ställning i frågor som rör olika kapitalistiska regeringars inställning till Venezuela? Måste vi tycka att det är bra eller dåligt att de intar de ställningar de gör? Måste vi säga att det var bra och rätt av Tyskland och Frankrike att motsätta sig USAs krig i Irak? Naturligtvis inte. Vi får inte lägga någon värdering i ett kapitalistiskt lands agerande. Vi kallar det inte bra eller dåligt, för det är varken eller.

De kapitalistiska länderna handlar som de måste handla utifrån den logik som systemet presenterar dem för. De kan inte göra något annat. I det läget finns det inget gott och rätt eller dumt och fel. Vi delar inte in kapitalisterna i bra och dåliga, i onda eller mindre onda och väljer utifrån det. Det är att acceptera de val vi presenteras inför – det är att acceptera de val som systemet producerar åt oss.

Därför accepterar vi inte valet av det minst onda och vi måste även förstå att resonemanget om min fiendes fiende är ett problematiskt resonemang.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.