En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Nederlaget för flyktingmottagandet på landsbygden

FRI ANVÄNDING/PXHERE

Man kan ställa sig frågan om kapitalismen kan tillämpa central planering det verkar inte så när man tittar på behandlingen av asylsökande

2015 tog Sverige emot cirka 160 000 flyktingar, de flesta från Syrien, innan man stängde gränsen. Det är dubbelt så många som 2013 och 2014. Efter att ha stängt gränsen och beslutat om nya restriktiva åtgärder tas inte ens 15 000 flyktingar per år emot.

Sverige är dessa människors slutdestination, och myndigheterna har stor erfarenhet i mottagandet av flyktingar. Sverige tog emot spanjorer under Francoregimen, greker under diktaturtiden, chilenare, iranier, irakier, kurder, palestinier och senare sökte bosnier, kosovarer, eritreaner, somalier, burmeser asyl under många decennier. Nästan 16 % av svenskarna har flykting – och invandrarrötter. De flesta som kom till Sverige har med åren blivit integrerade. Flyktingarna har alltid varit en ett sätt att förnya ett samhälle. Men den här gången var antalet för stort både för myndigheterna och kapitalet.

Restriktiva åtgärder

Då bestämde man sig att dra ner på antalet. I dagens läge har 47 000 av de nyanlända redan fått avslag på sin ansökan. Hälften av de 163 000 har inte ens fått besked om sitt uppehållstillstånd eftersom processerna är långvariga.

Man säger att man är rädd att det ska finnas terrorister som kan utföra terrordåd bland flyktingarna. Och ändå visade det sig med tragisk ironi att den som 2017 körde lastbilen och dödade människor i Stockholm vara en man från Uzbekistan som fått avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige.

De instruktioner som tjänstemännen har fått verkar vara att avvisa asylansökningar och att endast välja specifika professioner som det finns brist på i landet och som snarast kan komma till användning. Dessutom har lagen om familjeåterförening skrotats, och länder som Irak och Afghanistan anses nu vara säkra enligt staten. Alla som kontrollerades av myndigheterna i Grekland, Italien, Spanien förvisas tillbaka till dessa länder, så som Dublinöverenskommelsen kräver. Det verkar som om det räcker med det antal flyktingar som redan beviljats att få stanna för att kapitalet ska nå sina mål mot arbetarklassen.

“Central planering”

Staten garanterade initialt kommunerna ekonomiskt stöd per person för att ta emot flyktingar.

Ekonomiska resurser delades ut till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Ensamkommande barn delades ut proportionellt till alla kommuner.

Särskilt i de små kommunerna på landsbygden var ankomsten av flyktingar till en början ett glädjeämne. Tomma och outhyrda hus och lägenheter, skolor, vägar, parker fylldes med människor. Staten åtog sig att ge dem bidrag och bostäder i två år genom kommunerna och Migrationsverket.

Det uppstod svårigheter med tolkar men också med psykologer, specialpedagoger, folk från kommunen för att hjälpa till med det praktiska, till och med de dagliga inköpen. Men det mesta kunde ordnas genom att anställa extra personal. De ensamkommande barnen övertogs av tillfälliga “föräldrar” och många ställde upp och bidrog med möbler, kläder, andra förnödenheter till de nyanlända grannarna. Byarna blev levande med välkomnande engagemang och kulturkvällar.

Nya sociala band uppstod. Ett nytt framtidshopp väcktes till liv i den avfolkade och övergivna landsbygden. Gamla skolor, campingplatser och militärläger renoverades och omvandlades till flyktinghem tills nya lägenheter skulle komma i ordning. Även under väntetiden gick barnen till sina skolor och föräldrarna till SFI för att lära sig språket.

Kapitalismen träder fram

Men kapitalet luktade sig till pengar och inrättade i samarbete med kommunerna privata mottagningscentra. Man kontrakterade det arbete som kommunerna hade åtagit sig och genom tjänade miljoner genom att få statsbidragen.

Landsbygden överges

Efter de första två åren har bara en liten procentandel de nyanlända hittat ett riktigt jobb att livnära sig på. Flyktingarna hamnade istället i den kommunala socialtjänsten som inte längre hade råd att med bara sin egen ekonomi som grund stå för alla kostnader för att underhålla arbetslösa flyktingar, för skolorna och välfärden när statens subventioner stoppades.

De flesta flyktingarna flyttade till större städer där bekanta och släktingar bodde i jakt på ett jobb och majoriteten av dem blev en del av förorterna i städernas utkant. Många, ca 12 000, som har fått avslag bor illegalt i landet. De blev mål att pricka in för nationalister och rasister och en anledning till att dessa ökade sin makt. De har använts som alibi för ett tuffare konservativt samhälle, men också som en varaktig bortförklaring för åtstramningar och försämring av välfärden.

Många av den extra stödpersonalen till flyktingarna avskedades, lägenheterna tömdes på folk igen, antalet barn i skolorna minskade och likaså konsumtionen i de små lokala butikerna. Den kapitalistiska staten bestämde sig att förstärka monopolen i deras inhemska och internationella konkurrens istället för att satsa på flyktingarna och arbetarklassens välfärd.

Kapitalet nådde sitt mål om billigare arbetskraft

Lönerna för de flyktingar som kan hitta ett jobb har fastställts till 75% av kollektivavtalet, i överenskommelse med reformismens fackföreningar. Nya lagar bestämmer att en flykting har 18 månader på sig att hitta en anställning annars dras uppehållstillståndet in. I kombination med alla illegala flyktingar och de övriga nya bestämmelserna öppnades vägen för billig arbetskraft och ibland för svartarbete, speciellt inom restaurang- och byggbranschen.

En förlorad möjlighet

Flyktingar och andra invandrare har en enorm professionell, vetenskaplig, social och kulturell potential. I modern tid, med teknikens och vetenskapens utveckling, kunde de spela en viktig roll för att stärka ett samhälle. Men kapitalet behandlar dem som en reserv och ett utsugningsobjekt. Under kapitalismen är det omöjligt att tala om central planering. Att skapa en central planering förutsätter ett annat, socialistiskt samhälle.

Men det är ändå intressant att se hur mycket energi, hur mycket dynamik, hur många möjligheter som går förlorade genom bristen på socialistisk, central planering. Även här I Sverige misslyckades det “rika” och erfarna samhället att ta emot flyktingar på ett gynnsamt och likvärdigt sätt. Man försökte inledningsvis med någon sorts central planering som preciserade hur flyktingarna skulle behandlas, men på vägen löstes allt upp i kapitalismens kaos och profitintressen med hjälp av reformismens fackföreningar.

I sista minuten lovar staten kompensation till kommunerna för allt man förlorat av ekonomiska resurser, och man erkänner att många kommuner går back på grund av statens svek. Men kompensationen kommer inte att föra tillbaka flyktingarna och deras barn. Skolorna och butikerna som stängdes öppnas inte igen. Den förlorade chansen som landsbygden hade kommer inte tillbaka. Kompensationen kommer att hamna i underskottens svarta hål och inte användas till samhällets förmån.

Anton Makarenko

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.