En kamrat sa en gång till mig att Maos Om motsättningar var en pedagogisk framställning av dialektiken – halva texten består ju av exempel! Det gör det hela visserligen väldigt tydligt, menade han, men det kan ju knappast ha varit en utveckling av marxismen i allmänhet och dialektiken i synnerhet. Men nog utvecklade Mao dialektiken och förståelsen av motsättningar. Synd bara att han tog det i helt fel riktning.
Utöver att med talrika exempel illustrera de dialektiska motsättningarnas karaktär och de dialektiska lagarna, gör Mao en egen liten intellektuell utflykt i sina resonemang om vad han kallar huvudmotsättningen. Det är just det resonemanget som jag vill lyfta fram och kritisera i den här artikeln.
Bakgrund: Komintern och fronterna
I ett flertal artiklar och dokument har partiet lyft fram, diskuterat och problematiserat den politik som formulerades av Komintern i mitten på 30-talet (och som också i mildare form tillgreps i början på 20-talet) som riktade om de kommunistiska partiernas verksamhet och fokus. Från att ha bekämpat socialdemokratin såsom en kapitalismens vänsterfalang som passiviserat arbetarklassen blev nu socialdemokratin en allierad i kampen mot fascismen.
Det betydde också att konfliktlinjerna försköts. Istället för den gamla parollen klass mot klass skiftade fokus och motsättningen demokrati – fascism blev motsättningen för dagen. Om motsättningen står mellan klasserna är det tydligt på vilken sida socialdemokratin står, men i kampen mellan demokratin och fascismen kan socialdemokraterna lika gärna vara allierade. Det kunde för den delen alla som ansåg sig vara för demokratin och mot fascismen.
Skiftet betydde också att logiken om det minst onda blev vägledande. Fascismen var värre än den borgerliga demokratin, därför blev också demokratin det första delmålet. På så sätt introducerades delmålen i kampen för socialismen. Först skulle delmålen uppnås och därefter kunde kampen för socialismen genomföras.
Allt detta gjordes naturligtvis utifrån en insikt om realpolitiska nödvändigheter. Det var nödvändigt att försvara Sovjetunionen mot det imperialistiska hotet som bestod i framför allt nazismen och fascismen. Kunde den borgerliga demokratin försvaras och skyddas, kunde också det direkta hotet avvärjas. Det är inte vår sak att gå tillbaka och fördöma, slå på fingrarna eller döma ut den politik som kommunisterna tvingades föra under en kritisk period i vår rörelses historia, utan snarare att analysera den både kritiskt och självkritiskt.
Den bakgrund jag nu målat upp utgör bakgrunden till den uppsats som Mao författade om motsättningarna, vilket just resonemanget om huvudmotsättningarna gör väldigt tydligt.
Huvudmotsättningar och sekundära motsättningar
Något förenklat kan man säga att Mao gör dygd av nödvändigheten. Med filosofiska termer rättfärdigar han den politik som Komintern av nödvändigheten tvingats till och gör den till en grundplåt i den maoistiska ideologin.
I korthet går Maos resonemang ut på att det i varje enskild företeelse finns en huvudmotsättning som spelar den största rollen. Därtill existerar en rad sekundära motsättningar, som bestäms av huvudmotsättningen. Med Maos egna ord:
I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.
I allmänhet under kapitalismen är huvudmotsättningen den mellan arbete och kapital. Den betingar och bestämmer en rad andra motsättningar, såsom de motsättningar som finns mellan olika delar av kapitalistklassen.
I vissa situationer kan dock huvudmotsättningen bli underordnad och ställas åt sidan till förmån för en eller flera sekundära motsättningar, menar Mao. För att förklara detta följer vi hans eget exempel.
Huvudmotsättningen i Kina innan revolutionen var den mellan klasserna. Så fort imperialismen invaderar – och det har den gjort åtskilliga gånger i Kinas historia – reduceras den tidigare huvudmotsättningen tillfälligt till en sekundär motsättning. Den nya huvudmotsättningen blir den mellan nationen och den invaderande imperialismen. Här menar Mao att i stort sett alla landets klasser kan enas mot invasionen. Vi har alltså en ny huvudmotsättning och den tidigare huvudmotsättningen har reducerats till en sekundär motsättning.
Detta resonemang får en rad följder.
Med filosofiska termer och resonemang har nu Mao nått slutsatsen att det är nödvändigt att hela tiden utgå från ett resonemang om ”det minst onda”. I det fall imperialismen invaderar innebär ”det minst onda” ett kinesiskt klassamhälle undandraget den utländska imperialismen.
Det här blir samtidigt också till en stegvis övergång till socialismen: eftersom undandragandet av Kina från den utländska imperialismens klor blir huvudmotsättningen blir också det mål man arbetar mot när just den här huvudmotsättningen råder upprättandet av en stat under ledning av de tidigare härskande klasserna. Om detta lyckas kan – rent teoretiskt – den tidigare huvudmotsättningen (klass mot klass), som vid den utländska imperialismens invasion reducerades till en sekundär motsättning återta sin forna titel som huvudmotsättning.
Det säger sig självt att om huvudmotsättningen är hela nationens kamp mot den utländska imperialismen, så kan inte frågan om makten ställas på sin spets: arbetarklassen kan inte göra anspråk på ledningen i landet samtidigt som den ingår allians med den nationella kapitalismen. Att göra det vore att på en gång spräcka alliansen.
Avslutning
När Mao höll de föreläsningar som senare skulle bli Om motsättningar hade linjen om enhets- och folkfronterna införts två år tidigare, på Kominterns sjunde världskongress. Det var alltså en linje som också de kinesiska kommunisterna följde och det är tydligt att Maos resonemang följer de beslut som den internationella kommunistiska rörelsen tog.
Möjligheten att hela tiden byta ut huvudmotsättningen under kapitalismen till en annan huvudmotsättning gör att frågan om arbetarklassens makt hela tiden riskerar att skjutas undan och hamna i bakgrunden till förmån för inom-kapitalistiska lösningar.
När huvudmotsättningen inom kapitalismen ersatts av andra huvudmotsättningar ersätts också det politiska målet: delmålen på vägen mot socialismen har införts och skjuter socialismen på framtiden. Först måste den tillfälliga huvudmotsättningen lösas, sen kan man gå vidare med nästa motsättning. Istället för att koppla frågan om makten till kampen mot exempelvis den utländska imperialismen skjuts den på framtiden.
På så sätt finns också klassamarbetet latent i den maoistiska ideologin – det finns alltid där som en möjlighet (eller risk). Med klassamarbetet börjar också kompromisserna och frågan om makten inte kan ställas.
Slutsatsen är rätt enkel: maoismen är inte – och kan inte vara – revolutionär. De taktiska beslut som Komintern tog i en defensiv situation har den gjort till grundläggande. Det gör också att det finns en stor och kvalitativ skillnad mellan maoismen och marxism-leninismen: det finns en marxist-leninistisk tradition som inte tyngts ner av de defensiva beslut som Komintern var tvungna att ta, medan det inte finns en sådan maoistisk tradition, eftersom den gjort dessa defensiva beslut till grundläggande beståndsdelar i sin ideologi.
Andreas Sörensen
Artikel från Riktpunkt 9, 2019.
