En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Vad betyder 500 kronor?

Representanter från Facken inom industrin: Per-Olof Sjöö, Eva Guovelin, Marie Nilsson, Ulrika Lindstrand, Martin Linder. Pressbild/Sveriges Ingenjörer

LEDARE (9/2019). Avtalsrörelsen kommer i vinter att vara omfattande: över 2 000 avtal löper ut och förnyas under vintern och våren. Det första lönekravet som fackföreningarna ställer ligger på tre procent, med en lägsta löneökning på lite mer än 500 kronor, och presenterades av fackföreningarna inom industrin – IF Metall, Unionen, Livs, GS och Sveriges Ingenjörer.

Men vad betyder egentligen 500 kronor?

För att kunna svara på frågan behöver vi gå tillbaka lite i tiden. Det ger oss lite mer perspektiv. Vi behöver börja med att titta på reallöner och nominella löner, samt på inflation och på konsumentprisindex. Vi ska också titta på tillväxten i Sverige. Först när vi gjort det, kan vi på allvar svara på frågan.

Skillnaden på den reella och nominella lönen är att den nominella inte ännu jämförts med inflationen, som representerar den allmänna prisökningen i samhället. När prisökningen dragits av den nominella lönen så återstår den reella lönen – det man faktiskt får ut. Det blir tydligare med ett exempel:

Vi utgår från tre procents nominell löneökning. Inflationen har det senaste året legat runt två procent. När man dragit av två procents inflation från de tre procentens nominella löneökningen återstår en procents reell löneökning. När fackföreningarna i industrin alltså säger tre procent, menar de i verkligheten en procent.

Reallönerna för de svenska arbetarna har varierat genom året. Går man tillbaka till år 1980 och använder det året som måttstock, så ser man att reallönerna låg på ungefär samma nivå fram till ungefär mitten av 1990-talet. Vissa år ökade de något, medan de andra år minskade något. Först 1996 började en uppåtgående trend. Den trenden fortsatte fram till 2018 och ger följande resultat: en lön på 100 kronor i timmen 1980 hade 2018 ökat till nästan 165 kronor. De svenska arbetarnas genomsnittliga reallön har alltså under dessa nästan 30 år ökat med nästan 65 kronor i timmen.

Stannar man här, så kan det ju låta spännande – lönerna har ökat konstant sedan mitten av 90-talet! Det vore dock ett misstag. Varför? Jo, prisökningen har varit mångdubbelt högre.

Utöver den allmänna prisökningen i samhället – inflationen – mäter Statistiska Centralbyrån (SCB) prisökningar i vad som kallas Konsumentprisindex (KPI). Det är en sammanställning av priserna på ett stort antal varor och tjänster i landet. Genom insamlandet av denna statistik konstaterar SCB att en vara som 1980 kostade 100 kronor idag kostar mer än tre gånger så mycket idag!

Medan reallönerna ökat med något runt en halv gång sedan 1980 har alltså priserna på varor och tjänster i samhället ökat med mer än tre gånger. Tittar vi på hushållens största utgiftsposter blir bilden ännu tydligare.

Kostnaderna för boende, hushållens absolut största utgiftspost, har fyrdubblats sedan 1980. Det man 1980 fick för 100 kronor måste man idag betala över 400 kronor för.

Kostnaderna för livsmedel, hushållens näst största utgiftspost, har tredubblats sedan 1980. Det man 1980 fick för 100 kronor måste man idag betala över 300 kronor för.

Den största prisökningen under den här perioden står hälso- och sjukvården för. Det man 1980 fick för 100 kronor måste man idag betala över 800 kronor för. Kostnaderna har alltså mer än åttadubblats!

Så ser alltså läget för Sveriges arbetare ut. Även om reallönerna ökat något sedan 1980 har priserna ökat mångdubbelt mer. Men har vi inte varje år en tillväxt? Var tar den vägen då?

Sedan 1980 har tillväxten i Sverige – mätt i BNP, summan av de varor och tjänster som produceras i ett land – mer än fördubblats. Om vi antar att denna summa 1980 var 100 kronor, så är den 2018 nästan 230 kronor. Slutsatsen är enkel: det allt större värde som varje år produceras i Sverige kommer inte arbetarna till del. Istället möts arbetarna av en allt dyrare vardag, vilket kommer bli ännu mer kännbart i och med den kapitalistiska kris som stundar.

Vilka har då lagt beslag på alla dessa värden? Det uppenbara svaret är ägarna – kapitalisterna. Den rikedom som produceras i Sverige koncentreras mer och mer för varje år. Medan den rikaste procenten ägde 20 procent av landets tillgångar för 40 år sedan, äger idag den rikaste procenten 42 procent av den samlade rikedomen i Sverige. De tio rikaste procenten äger idag 78 procent av de samlade förmögenheterna i landet.

Så, vad betyder egentligen 500 kronor?

För en genomsnittlig arbetare i Sverige som tjänar 26 500 kronor i månaden innebär det efter skatt en faktisk löneökning på runt 350 kronor. Det skulle bli den faktiska löneökningen om fackföreningsrörelsens krav går igenom som det ser ut idag och inga ytterligare kompromisser träffas.

I vissa fall utgör naturligtvis varje löneökning en enorm skillnad, men på det stora hela betyder det inte annat än att arbetarklassen även fortsättningsvis stängs ute från frukten av sitt arbete. Trots att alla de värden, all den rikedom och hela landets samlade förmögenheter produceras av de som arbetar, kommer allt mindre arbetarna till del. Lönernas andel av företagens vinster minskar stadigt inte bara i Sverige, utan i hela världen.

350 kronor betyder knappast att det blir enklare att klara vardagen – priserna ökar mångdubbelt snabbare än vad lönerna ökar.

Men varför just 350 kronor? Varför just tre procent?

Jo, man vill dels säkra en reallöneökning för de egna medlemmarna och man vill dels säkra den svenska industrins konkurrenskraft på den internationella marknaden. Reallöneökningen lyckas man naturligtvis med – även en reallöneökning på en krona är tekniskt sett en ökning. Det allt överskuggande perspektivet för de fackliga ledarna är dock den svenska industrins konkurrenskraft. De har länkat samman sina intressen med de svenska monopolen i så hög utsträckning att de ser den svenska industrins konkurrenskraft även som sitt eget intresse! Vi skriver inte ut vilka som tjänar på det här arrangemanget, eftersom svaret ju är övertydligt.

I slutändan blir de 350 kronorna som i bästa fall – vi skriver i bästa fall eftersom budet ju naturligtvis innehåller utrymme för kompromisser – blir resultatet av avtalsrörelsen ett hån mot Sveriges alla arbetare som varje år riskerar både liv och lem för att öka tillväxten och för att skapa allt större förmögenheter åt de allra rikaste i landet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.