I det nyligen genomförda valet i Storbritannien manade stora delar av den så kallade revolutionära vänstern till en röst på Labour, för att detta skulle utgöra det minst onda gentemot främst det konservativa partiet. En Labour-seger skulle utgöra det bästa resultatet i dagsläget, menade man.
Vi ser denna grundhållning som rakt igenom falsk. Den bygger på en logik som vi många gånger tidigare kritiserat i både en svensk och internationell kontext. Logiken om det minst onda håller i alla lägen kvar kommunisterna inom ramen för kapitalismen och tillåter dem inte att formulera revolutionära krav.
Att hänvisa till det minst onda gör att man hela tiden befinner sig på en glidande skala, där det minst onda alltid definieras i förhållande till något som är mer ont. Ingenting finns som hindrar varken det mer eller mindre onda att bli ännu ondare – det som idag är det mest onda kan imorgon vara det minst onda. På så vis pressas vänstern till att hela tiden acceptera inom-kapitalistiska lösningar som blir allt sämre för det arbetande folket.
Den inställning till socialdemokratin som den brittiska vänstern har visat – och som många svenska organisationer visar – bidrar dessutom till att stärka socialdemokratin och reformismen och dölja dess verkliga karaktär som kapitalismens vänsterfalang.
För många människor framstår de politiska alternativen på en skala av progressivitet, där ett parti bedöms som bättre, om det framställer sig som mer progressivt. Denna inställning avvisar vi som helt igenom falsk: de progressiva kan vara ännu farligare än öppet reaktionära partier. De rör sig med en radikal retorik, poserar som den arbetande befolkningens vänner men agerar alltid till stöd för det kapitalistiska systemet. Dessa partier och rörelser måste avslöjas och bekämpas och det gäller brittiska Labour, såväl som det svenska Vänsterpartiet.
Kommunisterna måste vara – och är på många platser – alternativet till hela det kapitalistiska systemet, inte reducera sig själva till att vara radikala inom systemet.
Vissa går än längre. De nöjer sig inte med att ge sitt aktiva stöd till reformistiska partier, utan väljer att verka inom de reformistiska partierna. De radikala grupper som väljer att verka inom reformistiska partier gör arbetarklassen en ännu större otjänst: de tjänar själva som dessa partiers vänsterfalang. De ger sken av att det skulle vara möjligt att vara revolutionär kommunist inom dessa partier och ger dem ett alibi – radikala människor som är missnöjda med den förda politiken kan stanna kvar i partiet! På detta sätt täpper dessa radikala grupper till tappet åt vänster.
Det är vår övertygelse att alla dessa inställningar leder till ett mer eller mindre kompakt stöd till reformismen i praktiken – avsikten är naturligtvis inte denna, men det ter sig mer eller mindre irrelevant i sammanhanget, det är den faktiska funktionen som är viktig.
Ett kommunistiskt parti har att bekämpa och avslöja reformismen, annars garanterar man att reformismen, vilket politiskt uttryck den än tar sig, fortsätter ligga som en blöt filt över arbetarna. Angriper man inte reformismen låter man den fortsätta passivisera och desillusionera det arbetande folket.
Ett kommunistiskt parti har att ta ställning mot hela det kapitalistiska systemet och visa hur det står i total motsättning till alla de behov som den människan har – det är omöjligt att göra samtidigt som man på ett eller annat sätt knyter sig till reformismen.
Sveriges Kommunistiska Parti
Arbetsutskottet
