Min artikel om maoismen som publicerades i november i år i Riktpunkt har rönt en viss uppmärksamhet bland maoisterna. Det är positivt och tyder ju på att jag trampat på en öm tå. Jag tar därför tillfället i akt att utveckla mina tankar.
Mitt resonemang går ut på att teorin om huvudmotsättningar som Mao utvecklade cementerar den defensiva taktik som Komintern utvecklade framför allt under 30-talet och som byggde på enhets- och folkfronter. Just teorin om huvudmotsättningar har byggt in den defensiva taktiken i maoismens själva grund, samtidigt som den solidifierar det maoistiska tänkandet i enlighet med det minst ondas logik.
Min tes har varit att om det kan uppstå nya huvudmotsättningar som överskuggar den grundläggande motsättningen inom kapitalismen (arbete-kapital) så riskerar hela tiden maoismen att rymmas inom ramen för kapitalismen, såtillvida att bara motsättningen arbete-kapital spränger ramarna för kapitalismen. Detta ligger i linjen med folkfronts-tänkandet och är centralt i det. Jag ska i texten visa detta.
Innan jag går in lite djupare på frågan vill jag bara göra en kort kommentar. Rickard B. Turesson, som företagit sig att ge mig svar på tal, har i sin iver att citera Mao och därmed överbevisa mig inte märkt att de långa citat av Mao själv som han använder sig av faktiskt inte motbevisar mig, utan bara vidareutvecklar mitt resonemang. Att kommentera citatet ter sig därför överflödigt, eftersom det talar för sig själv. Att Turesson också känner ett behov av att kalla mig trotskist lämnar jag därhän – sånt brukar man göra när man själv saknar förmågan att föra en solid argumentation. Min argumentation får tala för sig, så får vi se om Turesson förmår svara eller om han nöjer sig med att kalla mig något istället.
Hur som helst, jag har valt att dela upp artikeln i ett antal delar, som var och en svarar på det Turesson påstår.
Vad är enhets- och folkfronterna och i vilken situation uppstod de?
Jag tror att det är läge att backa bandet något och ge lite mer kontext till den diskussion vi nu för, eftersom jag tror att det skapar en större förståelse hos läsaren. Jag vill därför börja med att gå tillbaka något i tiden, till just 30-talet, för att diskutera förutsättningarna för enhets- och folkfronterna. Dessa introducerades även tidigare, under början på 20-talet, men kom att bli allmängods inom den kommunistiska rörelsen först efter Kominterns sjunde världskongress, varför jag också tar avstamp där.
Enhetsfronten bildar den grundläggande fronten mellan vad man kallade ”arbetarpartierna” – alltså främst det kommunistiska och socialdemokratiska partiet, men även andra socialistiska partier (i en svensk kontext inkluderades också Socialistiska Partiet under begreppet ”arbetarpartier” under 30-talet). Detta är kärnan i front politiken och man kan kalla det ett första steg som man ansåg var nödvändigt.
Folkfronten blir nästa steg, som förutsätter enhetsfrontens existens. Folkfronten var en ännu mer utvidgad front som också inkluderade vad man kallade ”progressiva borgare”.
I Sverige var kommunisternas första mål en politisk enhet med Socialdemokraterna och LO. Utifrån denna grund kunde man därefter bilda vad man kallade ett ”demokratiskt block” som också inkluderade Folkpartiet och progressiva element från exempelvis Bondeförbundet.
Detta är – väldigt förenklat – enhets- och folkfronterna. Det finns ytterligare aspekter kring detta, exempelvis strävan efter att bilda ett marxistiskt ”enhetsparti” tillsammans med Socialdemokraterna, men det ska vi inte gå in på här. Vi ska gå vidare till den kontext, i vilken fronterna blev generallinjen.
I takt med att 30-talet framskred blev nästa imperialistiska krig ett alltmer påtagligt hot för Sovjetunionen, samtidigt som den växande fascismen blev ett allt större hot för kommunisterna och arbetarna i varje kapitalistiskt land. Därtill hade kapitalismen övervunnit sin dittills största kris och det revolutionära uppsvinget man räknat med inte ägt rum.
Ställd inför krigshotet från imperialismen blev det naturligtvis nödvändigt för Sovjetunionen att försöka bryta imperialismens front mot landet och att slå in så många kilar mellan de kapitalistiska länder som hotade landet. I den kontexten bör man se alla de fördrag med exempelvis Frankrike, Storbritannien och Tyskland som skrevs under 30-talet.
Här blir också fronterna av betydelse för Komintern och Sovjetunionen: de behövs för att inom varje land försöka skapa en gentemot Sovjetunionen och socialismen så icke-antagonistisk inställning som möjligt. En vänsterregering var helt enkelt mindre av ett hot än en fascistisk regering. Detta var fronternas betydelse för Sovjetunionen.
För kommunisterna i varje land, som på ett påtagligt sätt kände pressen från fascismen i form av terroristisk verksamhet, blev fronterna ett försvar för den egna verksamheten. Huruvida enheten faktiskt utgjorde ett försvar är inte säkert, men något jag kommer återkomma till längre fram i artikeln.
Detta är – alltför kort – en kort bakgrund till fronterna som jag tror är nyttig att ha med sig. Det är också värt att i det här läget notera att maoismen ännu inte fanns, men att det fanns en marxism-leninism innan fronterna. När maoismen uppstår, gör den de ur en marxism-leninism, vari fronterna är centrala.
Vad krävdes för fronterna?
Ett enkelt svar: kompromisser. Om socialdemokrater och andra socialister, som inte är överens med kommunisterna om varken mål eller medel, ska göra gemensam sak med kommunisterna är det naturligt att kommunisterna måste anpassa sig. Det illustrerar Sven Linderot väldigt tydligt när han sa att kommunisterna inte kunde framställa sig själva som ”ofelbara och socialdemokraterna som mer eller mindre fientliga mot socialismen” om de ville ”uppnå samarbete i avsikt att skapa politisk enhet med socialdemokratin.”[1] Istället betonade han vikten av att förstå att ”det finns en ärlig strävan att gagna arbetarklassen och ärlig strävan till socialismen inom socialdemokratins led och bland dess ledare.”[2]
Den inställsamma attityden gentemot socialdemokratin måste ställas i kontrast mot den offensiva attityden som karaktäriserat perioden innan fronterna infördes. Där framhölls istället socialdemokratin som en fiende, vars inflytande över arbetarklassen passiviserade den och säkrade kapitalismens fortlevnad. Delvis på grund av detta riktade också kommunisterna huvudstöten mot socialdemokratin i varje land och inte för inte kallades socialdemokratin för socialfascism. För att uppnå fronten var man alltså tvungen att först vända upp-och-ner på analysen av socialdemokratin för att därefter genomföra en rad politiska kompromisser – socialdemokratin ställde naturligtvis inte upp på en revolutionär politik som syftade till proletariatets diktatur, varför också de svenska kommunisterna helt enkelt utelämnade bland annat det kravet när man sökte enhet med socialdemokraterna.
En logisk följd av fronterna är också införandet av delmål. Om socialdemokratin inte vill kämpa för proletariatets diktatur måste man ju kämpa för något annat, annars faller ju fronten på sin egen orimlighet. Valet föll, naturligt nog, på den borgerliga demokratin. Den ställdes nu upp som det omedelbara kampmålet som man tillsammans med socialdemokrater och progressiva borgare kämpade för. Det centrala som hänt här är att huvudmotsättningen bytts ut.
Från att ha organiserats efter konfliktlinjen arbete-kapital organiserades nu de kommunistiska partiernas kamp efter nya konfliktlinjer, i första hand fascism-demokrati. Den förra konfliktlinjen går inte att lösa inom kapitalismen, den är grundläggande och utgör den centrala motsättningen inom den kapitalistiska ekonomin. Den befinner sig i den ekonomiska basen och kan därför också vetenskapligt verifieras. Den senare motsättningen är dock av en helt annan karaktär.
Såväl den borgerliga demokratin som fascismen är politiska uttryck för kapitalismen och ryms således båda inom ramen för kapitalismen. En verksamhet som riktas in efter denna konfliktlinje blir till sin natur inte heller revolutionär – vi kan därför konstatera att Sovjetunionens realpolitiska behov öppnade för en icke-revolutionär politik.
Vad kan vi säga såhär långt?
Vi har sett i vilken kontext fronterna har uppkommit och att de till sin natur har varit defensiva. De har varit ett försvar mot en aggressiv imperialism och en terroristisk fascism. De har uppstått som reaktion på någonting, inte i offensiv kamp för någonting.
Fronterna har till sin natur tvingat alla kommunistiska partier som strävat efter dem till eftergifter och kompromisser för att i första hand uppnå ett samarbete med socialdemokraterna i varje land, för att sedan därefter kunna upprätta en folkfront med progressiva borgare och även det marxistiska enhetspartiet med socialdemokraterna. I detta skede har också huvudmotsättningen bytts ut.
Intimt kopplat till fronterna är också tanken om delmål på vägen till socialismen. I själva verket kan man inte tänka sig en folk- eller enhetsfront utan delmål. En front av det slaget handlar inte om att borgerliga eller reformistiska partier godkänner revolutionen eller socialismen, utan om att det kommunistiska partiet går med på ett gemensamt mål som är godtagbart för borgarna eller reformisterna. Ur denna logik kommer delmålen.
Historiska exempel: Sverige, Italien och Spanien
I sitt svar på min ursprungliga artikel om maoismen använder sig Turesson av en rad historiska exempel för att visa min förvirring. Hans argumentation bygger på historiska och personliga anekdoter, såsom att Mao var förtjust i Dimitrov. Dessa anekdoters värde som argument är inte stort, men de ger mig tillfälle att kommentera folkfronten i praktiken och det låter oss dra vissa slutsatser. Det finns naturligtvis en hel del att säga om dessa länder som inte låter sig sägas i en kort artikel, men jag vill ändå i korthet kommentera en rad länder som alla har negativa erfarenheter av folkfrontstaktiken (finns det något land som har en positiv erfarenhet?).
De svenska förhållandena har vårt parti grundligt analyserat i den broschyr vi har gett ut som heter Den kommunistiska rörelsen i Sverige under och efter andra världskriget. I den har vi kunnat fastslå en rad slutsatser som är otroligt viktiga. I korthet har vi visat hur enhets- och folkfronterna öppnade dörren för en försonande attityd gentemot socialdemokratin, samtidigt som den innebar att motsättningen arbete-kapital förpassades till en sekundär position och motsättningarna demokrati-fascism och senare demokrati-reaktion blev de förhärskande. Allt detta innebär en enorm förskjutning av hela partiets politik och är grunden för den illusoriska politik som man kallade den fredliga övergången till socialismen. I denna politik ingick naturligtvis delmålen om en kapitalism frigjord från monopolen, som en förutsättning för övergången till socialismen. Folkfronten tog udden av revolutionen – den skymde frågan om makten. Detta ser vi tydligt i både Spanien och Italien.
I broschyren Nedslag i italiensk kommunism har jag gjort en mer ingående analys av just konsekvenserna av folkfrontspolitiken i Italien under andra världskriget och den rekommenderas för en mer utförlig diskussion.
Efter att ha uppnått en praktisk dubbelmakt i stora delar av norra Italien där partisanernas egna organ styrde och den gamla, fascistiska staten var mer eller mindre åsidosatt bidrog kommunisterna till en återgång och ett återupprättande av den borgerliga staten – i många fall till och med samma stat som innan kriget, låt vara att den fått en mer demokratisk prägel. Detta såg man just som ett delmål: upprättandet av den borgerliga republiken som bas för en vidare resa mot socialismen. Detta gjorde man för att bevara enheten med både reformisterna (som ofta framstod som mer radikala än kommunisterna) och med borgarna.
Bevarandet av enheten ledde också, precis som i Sverige, till en rad ideologiska eftergifter. Man deklarerade öppet att det inte var möjligt att gå direkt från fascismen till socialismen, vilket fick till följd av att man också kunde peka på att man inte kämpade för proletariatets diktatur utan för en borgerlig republik. Samtidigt var man också tvungen att dela upp kapitalisterna i bra och dåliga, vilket har sin utgångspunkt i Dimitrovs resonemang om fascismen som presenterades på Kominterns sjunde världskongress. Där skrev han att fascismen ”agerar i de extrema imperialisternas intressen” och att den är den ”mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska delarna av finanskapitalets öppet terroristiska diktatur.”[3]
Det som här blir tydligt är att Dimitrov gör skillnad på kapitalister och kapitalister; på imperialister och imperialister. När han skriver om de ”extrema imperialisterna” förutsätter det existensen av icke-extrema imperialister, eller mer måttfulla imperialister. På samma sätt förutsätter existensen av en ”mest reaktionär” och ”mest chauvinistisk” del av finanskapitalet en mindre reaktionär och mindre chauvinistisk del. Framför allt förutsätter det existensen av en mindre imperialistisk del av finanskapitalet – som om imperialismen kunde vara mer eller mindre imperialistisk!
Detta tog de italienska kommunisterna fasta på och menade att de nya industrigrupperna var arbetarnas allierade, medan det enbart var de gamla industrigrupperna som verkat för fascismen. Det hela är upplagt för ett omfattande klassamarbete som senare urartade till vad vi idag känner som eurokommunismen, som enklast kan beskrivas som kommunistpartiernas socialdemokratifiering.
Det spanska exemplet är knappast annorlunda. I en lång analys av de spanska kommunisternas verksamhet under inbördeskriget som vårt spanska systerparti PCTE presenterade på det Europeiska Kommunistiska Initiativets konferens i Istanbul i början av 2019 kunde de konstatera att den envisa strävan efter folkfront och enhet gjorde att de spanska kommunisterna inte förmådde utnyttja den revolutionära situation som uppstod i början av 1937, då kommunistpartiet stod på höjden av sin makt och hade stöd av i princip hela militären. I den analysen skriver de:
PCE hade möjligheten att genomföra en annan strategi under kriget. I synnerhet under den första halvan av 1937, efter att ha blivit det starkaste partiet och efter att ha skaffat sig ett enormt inflytande i Folkarmén och dess Kommissariat. Men istället för att lösa frågan om makten som det enda sättet att faktiskt applicera den strategi man förespråkade intensifierade man folkfrontspolitiken och maningarna att skapa proletariatets enhetsparti – partiets förslag applicerades därför aldrig eller så applicerades de för sent.
[…]
PCEs strategi hade vände sig bort från de leninistiska grunderna och Oktoberrevolutionens exempel. Antifascistisk kamp lösgjordes från kampen om makten genom att man teoretiserade om en republik av ny typ eller om folkdemokratin, som placerades mellan kapitalets diktatur och proletariatets diktatur. [4]
För den som har ett djupare intresse för den spanska republikens öden och äventyr med specifikt fokus rekommenderas att hålla ögonen öppna efter den artikel om Spanien som kommer i början av nästa år. Även spanjorernas egen analys rekommenderas – den finns dock än så länge bara på spanska.
Vad har detta med Mao att göra?
Efter en lång utläggning närmar vi oss så äntligen maoismen igen och det är nu vi ska försöka knyta ihop säcken.
Den uppmärksamme läsaren har redan märkt att resonemanget om huvudmotsättningar som Mao förde i Om motsättningar är detsamma som förs av de svenska, italienska och spanska kommunisterna när de rättfärdigar delmålen, enheten med reformismen och de borgerliga och reduceringen av den enda revolutionära motsättningen – kapital-arbete – till en sekundär motsättning. De gör det naturligtvis utan hänvisning till Mao, men resonemanget är detsamma eftersom rötterna är desamma. Det är alltså betydelsen av vad jag i min förra artikel om Mao menade när jag skrev:
Något förenklat kan man säga att Mao gör dygd av nödvändigheten. Med filosofiska termer rättfärdigar han den politik som Komintern av nödvändigheten tvingats till och gör den till en grundplåt i den maoistiska ideologin.[5]
Jag ska inte upprepa de argument som jag gjorde i min förra artikel. De har inte blivit motbevisade och det finns därför ingen anledning för mig att gå tillbaka till dem, utan jag konstaterar att Maos syn på motsättningar är densamma som lade grunden för eurokommunismen och teorin om den fredliga övergången till socialismen som utvecklades i väst och som förutsatte just ett borgerligt demokratiskt delmål. Det jag vill göra i den här artikeln är att titta lite mer på just delmålen, alltså vad Mao och maoisterna kallar ny-demokrati och vad de italienska kommunisterna kallade progressiv demokrati, vad de tyska kommunisterna kallade anti-monopolistisk demokrati och vad de portugisiska kommunisterna kallade avancerad demokrati.
Ny-demokratin: det maoistiska delmålet
Den maoistiska varianten av det berömda delmålet kommer sig av de speciella omständigheter som karaktäriserade Kina vid tiden innan revolutionen, om man ska tro Mao själv. I texten Om ny-demokrati från januari 1940 skriver Mao följande:
Det är klart att av det nuvarande kinesiska samhällets koloniala, halvkoloniala och halvfeodala karaktär följer, att den kinesiska revolutionen måste uppdelas i två stadier. Första steget är att omvandla den koloniala, halvkoloniala och halvfeodala samhällsformen till ett självständigt demokratiskt samhälle. Det andra är att föra revolutionen vidare och bygga upp ett socialistiskt samhälle. För närvarande tar den kinesiska revolutionen det första steget.[6]
Upprättandet av detta självständiga demokratiska samhälle är för Mao ingenting annat än fullföljandet av den borgerligt demokratiska revolutionen under den nya era som Oktoberrevolutionen inledde.
Efter dessa händelser [Oktoberrevolutionen], har den kinesiska borgerligt-demokratiska revolutionen förändrats, den har kommit in i den nya kategorin av borgerligt-demokratiska revolutioner, och vad de revolutionära krafternas inrangering angår, utgör den en del av den proletärt-socialistiska världsrevolutionen.[7]
Denna revolution tjänar, enligt Mao själv, att ”röja en ännu bredare väg för socialismens utveckling.”[8] På samma sätt som maoisterna såg upprättandet av ny-demokratin som en röjning av vägen för socialismen såg exempelvis också de svenska kommunisterna, genom Sven Linderot, att ”[f]ull sysselsättning, effektivitet i näringslivet, demokrati, höjd levnadsstandard, statlig planläggning och ledning av produktion och konsumtion […] öppnar vägarna för en fredlig övergång till socialismen.”[9]
Det är uppenbart att det Mao ser som kännetecknande för de koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länderna också sågs som kännetecknande för de avancerade kapitalistiska länderna. Behovet av ett borgerligt demokratiskt stadium såg man även här: det ligger i själva sakens natur. Det finns ingen folkfront utan delmål. Man kan visserligen inte lasta Mao för de svenska, spanska eller italienska kommunisternas misstag, men det är tydligt att de verkar i samma tradition, bundna av samma teoretiska ramverk.
Det ny-demokratiska stadiet, såsom Mao föreställde sig det, innebar
att upprätta ett kapitalistiskt samhälle under den kinesiska bourgeoisiens diktatur, utan kommer att resultera i upprättandet av ett ny-demokratiskt samhälle under en diktatur gemensam för alla revolutionära klasser i Kina och med det kinesiska proletariatet i spetsen.[10]
Istället för kapitalets diktatur och den kinesiska kapitalismens upprättande handlar det istället om att ”Kinas ekonomi måste utvecklas längs vägen ’kapitalets reglering’”.[11] Utöver det faktum att den nuvarande kinesiska kapitalismen uppenbarligen verkar sprungen ur maoismen själv och att de idéer som idag förfäktas av det kinesiska kommunistpartiet redan delades av Mao själv, så är Maos tankar ett eko av övriga kommunistiska partiers uttalanden och analyser.
I Italien menade man att nya ”allianser som i spetsen har den gamla arbetarklassen och de nya industrigrupperna och som baseras på bönderna och den urbana medelklassen” var vad det framtida Italien skulle bygga på.[12] I Sverige gör sig partiet genom C-H Hermansson till tolk för en linje som innebär en ”utvidgad och rationaliserad samhällskontroll som allmän linje” och man understryker att ”[p]artiet har som bekant icke ställt något förslag om överförande i statens ägo av samtliga avgörande industrigrenar.”[13] Även om en nationalisering under kapitalismen inte är socialistisk, är det tydligt att ett avgörande inflytande lämnas kapitalisterna under den övergångsfas som de svenska kommunisterna såg framför sig.
Slutsats
Vad betyder allt det här? Enkelt uttryckt: att maoismen löper som en historisk parallell till eurokommunismen. Samma politik som kännetecknade de partier som senare blev eurokommunistiska och därmed reformistiska kännetecknar också maoismen. I maoismen finns klassamarbetet inbyggt och tendensen till kompromisser och att i varje enskilt läge hitta andra och viktigare motsättningar än de revolutionära är ett ständigt hot. Delmålen leder hela tiden till kompromisser med kapitalismen och gör både eurokommunismen och maoismen oförmögna att agera revolutionärt. Maoisterna kan lika lite som eurokommunisterna göra verklighet av Lenins revolutionära paroll att ”förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig” som han myntade i artikeln Socialismen och kriget. [14]
Tvärtemot vad historien har visat, att det nationella kapitalet är försvagat vid en ockupation eller under ett krig och att den nationella befrielsen därför måste sättas i relation till socialismen, kommer maoisterna att agera på samma sätt som de spanska och italienska kommunisterna och rädda kapitalismen. Med sina olika sorters mellansteg och delmål försätter de en historisk chans till revolution. Det minst onda och den nationella enheten mot imperialismen kommer vara vägledande för maoisterna, helt i linje med vad Mao också menade:
Att vidmakthålla ett långvarigt krig genom långvarigt samarbete, eller med andra ord, att underordna klasskampen den nuvarande nationella kampen mot Japan – detta är enhetsfrontens grundläggande princip[15].
Nu kommer den uppmärksamma läsaren att reagera: om allt detta stämmer, hur kunde de kinesiska kommunisterna göra revolution? Motbevisar inte det hela tesen? Ja, om man accepterar att de kinesiska kommunisterna hade kunnat applicera sin taktik lika framgångsrikt som de italienska eller spanska kommunisterna, så hade hela min tes fallit och enhets- och folkfronterna hade behövts analyseras ur ett helt annat perspektiv. Det är dock just detta som är poängen: den kinesiska revolutionen bygger på misslyckandet att upprätta enhetsfronten! En viktig faktor till den kinesiska revolutionens framgång är just misslyckandet att applicera sin egen taktik, även om det naturligtvis inte är den enda faktorn till framgången.
Den kinesiska revolutionen är, trots den officiella kinesiska historieskrivningen en historia om en misslyckad enhetsfront. I två omgångar upprättades enhetsfronten med Kuomintang. Från 1924 till 1941 existerade två enhetsfronter om sammanlagt sju år. Den övervägande delen av revolutionen och inbördeskriget karaktäriserades alltså av ett krigstillstånd mellan Kuomintang och kommunisterna och även när enhetsfronten faktiskt var upprättad ägde regelbundna strider mellan partierna rum. I en artikel från 1940 radar Mao upp ett antal angrepp, där Kuomintang-styrkor anfaller kommunisterna och slaktar tusentals – samtidigt som enhetsfronten existerar![16]
Den ständiga kampen mot både japanerna och den inhemska bourgeoisien representerad av Kuomintang pressade naturligtvis kommunisterna att upprätta sina egna strukturer och att hela tiden vara i opposition mot både japanerna och den inhemska bourgeoisien.
Det är naturligtvis kontrafaktiskt historieskrivning och vi kan aldrig veta vad som faktiskt hade hänt om enhetsfronten framgångsrikt hade upprättats, men att döma av enhets- och folkfronterna överallt annars i världen, så hade enhetsfrontens upprättande med största sannolikhet tagit udden av revolutionen och förhindrat kommunisterna att ställa frågan och lösa frågan om makten i samhället.
Avslutning
Min föresats har varit att placera maoismen i något av en kontext och visa att den löper som en historisk parallell till utvecklingen av eurokommunismen och att många av de koncept Mao utvecklade har sina spegelbilder i eurokommunismen. På detta sätt är det eftersom både maoismen och eurokommunismen har sina rötter i samma politik: den frontpolitik som formellt inleddes på Kominterns sjunde världskongress.
Den radikalism som maoisterna omger sig av är inget annat än en fasad – väl granskad är det tydligt att maoismen bär på samma börda som eurokommunismen. Klassamarbetet, delmålen, fronterna och allt vad detta innebar finns i dessa båda ideologiers grund och gör att de inte kan gå utanför ramen för vad som är acceptabelt för kapitalismen. De är ofrånkomliga delar av dessa båda strömningar och hur mycket radikalt poserande som de än ägnar sig åt är det omöjligt för dem att i praktiken vara revolutionära.
Dessa båda parallella strömningar måste vi ställa i motsättning till en leninism som inte är nedtyngt av fronterna och den ideologiska utveckling de gav impulser åt. Fronterna är ingen grundbult i marxism-leninismen såsom den är i maoismen – detta är en viktig och kvalitativ skillnad mellan maoismen och leninismen, som i det här sammanhanget bäst karaktäriseras av just sentensen om att ”förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig” eftersom den tydligt visar skillnaderna.
Där maoisterna hade sökt klassamarbete hade Lenin sökt konfrontationen med den egna borgerligheten. Där Lenin hade sett en revolutionär situation, hade maoisterna sett ett nationellt försvarskrig. Därför håller jag fast vid det jag skrev i min förra artikel: maoismen varken är eller kan vara revolutionär.
Andreas Sörensen
[1] Linderot, ”Demokratiskt handlingsprogram”, 1972, s. 283.
[2] Linderot, ”Demokratiskt handlingsprogram”, 1972, s. 283.
[3] https://www.marxists.org/reference/archive/dimitrov/works/1935/08_02.htm#s2
[5] https://riktpunkt.nu/2019/11/mao-och-motsattningarna/
[6] ”Om ny-demokratin” i Valda verk av Mao Tse-tung (Band II), s. 329.
[7] ”Om ny-demokratin” i Valda verk av Mao Tse-tung (Band II), s. 330.
[8] ”Om ny-demokratin” i Valda verk av Mao Tse-tung (Band II), s. 331.
[9] Linderot, ”Demokratiskt handlingsprogram”, 1972, s. 270
[10] ”Om ny-demokratin” i Valda verk av Mao Tse-tung (Band II), s. 334.
[11] ”Om ny-demokratin” i Valda verk av Mao Tse-tung (Band II), s. 340.
[12] Hamrin, Harald, Between Bolshevism and Revisionism, Esselte Studium, 1975, s. 194. Min kursiv.
[13] C.H. Hermansson, Ekonomiskt handlingsprogram, Arbetarkultur, 1946, s. 7.
[14] https://www.marxists.org/svenska/lenin/1915/08/kriget.htm
[15] ”Frågan om självständighet och initiativ inom enhetsfronten” i Valda verk av Mao Tse-tung (Band II), s. 210.
[16] ”Ena alla antijapanska krafter och bekämpa den antikommunistiska yttersta högern” i Valda verk av Mao Tse-tung (Band II), s. 375.
Vad sägs om KKP:s starka kritik av eurokommunismen på 1950-talet?