Vad pågår i Latinamerika?

I Bolivia, Chile, Venezuela och andra länder i Latinamerika förvärras folkets problem, antingen med liberal eller med socialdemokratisk ledning – och avståndet mellan folkets behov och den verklighet som upplevs av arbetarklassen och folket ökar dramatiskt. Socialismens nödvändighet och aktualitet, med arbetarmakt, socialisering av produktionsmedel, central planering, arbetar- och social kontroll har aldrig varit tydligare.

  • Kommunister i hela världen har fördömt USA:s försök att störta Maduro med hjälp av OAS och stöd av EU.
  • Kommunisterna har också fördömt kuppen i Bolivia som organiserades av en del av den inhemska borgarklassen med arméns och polisens aktiva deltagande och med stöd av USA och OAS, samt Evo Morales störtande.

USA:s, Storbritanniens, Brasilien och Rysslands regeringar har erkänt Jeanine Áñez som Bolivias legitima representant. Protester, demonstrationer och sammandrabbningar mellan repressions institutioner och Morales anhängare har hittills kostat 30 döda. Situationen utvecklas hela tiden. Evo Morales lever i exil i Mexiko och får förmodligen inte delta i det nya valet.

En kompromiss mellan högerkrafterna och socialdemokratin med utländska makters medling verkar vara på gång i Bolivia.

  • Kommunisterna har ställt sig solidariska med Chiles folk och fördömt repressionen som hittills har orsakat till 26 döda. Pinera var tvungen att ta tillbaka vissa folkfientliga prisökningar och lovar folkomröstning om en ny konstitution. Oppositionen och socialistpartiet har accepterat en överenskommelse om detta.

Chiles KP har inte godkänt överenskommelsen och kräver garantier. Folkprotesterna har visat styrka och uthållighet men med oviss orientering. Ett viktigt block av politiska och sociala krafter, där LO, ett antal fackföreningar och andra aktörer i den folkliga rörelsen samt Chiles KP deltar, motsätter sig Pineras politik.

En avgörande fråga proteströrelsens inriktning. Det är inte säkert att den leder till en folklig revolt eller utmynnar i en kompromiss.

Några slutsatser

  • Alla tre länderna, oberoende av om de har socialdemokratiska eller liberala regeringar, följer den kapitalistiska ekonomiska utvecklingens väg.

Alla tre länderna har rika naturtillgångar, olja, gas, litium, brons etc.

USA-imperialismen strävar efter att återta kontrollen över dessa länder. Ryssland och Kina har redan undertecknat ekonomiska avtal med vissa av dem. Den interna imperialistiska kampen fördjupas.

  • Situationen i Venezuela och den extrema fattigdomen som drabbar folket i landet grundar sig på kapitalismens djupa kris, som förvärras av det imperialistiska embargot och USA:s och EU:s inblandning i landets inre angelägenheter.
  • Utvecklingen i Chile och i Bolivia är kapitalistisk, bygger på monopolens vinst. Produktionsmedlen är i det stora kapitalets händer, inhemskt eller internationellt. Bilden ändras inte för att vissa företag som utvinner råvaror nationaliserades. Den borgerliga staten är en ”kollektiv” kapitalist, följer privatekonomiska principer och tjänar några få kapitalisters intresse.
  • I slutet av 90 talet och därefter orsakade de borgerliga regeringarnas folkfientliga politik i allmänhet i Latinamerika en bakåtsträvande omstrukturering och ledde till en försämring av arbetarklassens och folkets situation. Det orsakade en djup folklig indignation och förde socialdemokratiska krafter till regeringsposition. Socialdemokraterna framträdde med folkvänliga slagord, och genomförde en politik för att begränsa extrem fattigdom, ge olika sociala bidrag, organisera ransoner, eller till och med stärka hälsovård och omsorg.
  • Dessa regeringar kritiserade eller till och med invände mot USA:s planer och sökte samarbete med andra mäktiga kapitalistiska länder, vilket utlöste den amerikanska imperialismens ingripande. Denna försöker lyckas med alla medel, även med kupper, och skapa en utveckling som tjänar intressena och geo-strategiska ambitioner hos sina egna monopol.

Kapitalistiskt system

På grund av det kapitalistiska ägandet av produktionsmedlen och den kapitalistiska anarkin blev den socialdemokratiska förvaltningen en återvändsgränd över hela Latinamerika.

Sanningen är att i Latinamerika styr de stora affärsgrupperna och i praktiken visar det sig att kapitalistisk förvaltning, liberal eller socialdemokratisk, lyder under de regler som kapitalistisk vinst bestämmer, med stora konsekvenser för arbetarklassen, folket och ungdomen hos dessa grupper.

Den borgerliga staten och dess repressiva organ är i exploatörernas tjänst. Beroende på styrkebalansen ingriper och bestämmer den utvecklingen, behåller sin anknytning med USA. Dess mål är att skydda kapitalismen.

I regionens alla länder under de senaste åren har konstitutionella och lagstiftningsmässiga åtgärder antagits som intensifierar statlig kontroll av den politiska verksamheten (t.ex. försök i Venezuela att förbjuda KK, eller i Bolivia, där Morales konstitution från 2009 anger att partiernas interna val ska övervakas av ett statligt organ och legitimerar militärens agerande i frågor som rör inrikes säkerhet. I de flesta fall begränsar den nya konstitutionen fackliga rättigheter för statliga tjänstemän, och fastställer en utvidgning av arméns ansvar i inrikes säkerhetsfrågor på initiativ av de socialdemokratiska regeringarna, till exempel i Ecuador (2015).

Socialismens aktualitet och nödvändighet blir tydlig

Genom utvecklingen i Chile och andra länder, och genom klasskampens internationella erfarenhet växer den stora frågan fram: Vad är alternativet för det chilenska folket, folket i Bolivia, Venezuela och de andra ländernas folk?

Det ”21: a århundradets socialism”, som populariserades av krafterna inom socialdemokratin och opportunismen, visade sig vara bara tomma ord. Det har ingenting att göra med verklig socialism, det är bara en version av socialdemokratisk förvaltning.

Kommunisterna hävdar att kapitalismens dödlägen och konkursen hos olika kapitalistiska förvaltningsvägar som följts åt i alla dessa år tydliggör socialismens nödvändighet och aktualitet Arbetarmakt, socialisering av produktionsmedel och central planering är vad som behövs. Denna orientering kommer att ge styrka till arbetar- och folkrörelsen för att förstärka den antikapitalistiska, antimonopolitiska kampen och främja arbetarklassens allians med bredare folklager för att störta utsugarsystemet.

Och detta val, denna lösning är vad bourgeoisien och imperialismen fruktar.

Anton Makarenko

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.