Mycket skrivs nu om de ekonomiska effekterna av coronaviruset och hur det slår mot olika näringar. Regeringar i alla drabbade länder har ställt miljarder och åter miljarder till förfogande för kapitalet, samtidigt som en rad åtgärder genomförs som pressar tillbaka villkoren och lönerna för arbetarklassen. I den mån villkoren inte direkt pressas tillbaka, lyfter de enskilda företagen över bördan på den kollektiva kapitalisten: staten. Den tar över löneutbetalningar, kompenserar för utebliven inkomst och för en aktiv politik för att koncentrera kapitalet och slå ut de små aktörerna.
Allt som görs framhålls som en effekt av och reaktion på coronaviruset. Virusets spridning ger kapitalet både möjlighet och tillfälle att dölja den kapitalistiska överproduktionskris som vi redan innan viruset kunde skönja i horisonten. Varje katastrof erbjuder också kapitalet möjligheter och de åtgärder som nu vidtas genomförs inte främst på grunda coronavirusets effekter, utan för att motverka överproduktionskrisen.
Den kapitalistiska överproduktionskrisen är en kris genererad av att den produktionen inte längre motsvarar vad människor kan köpa och vad marknader kan absorbera – produktionen har sprungit ifrån köpkraften. Krisen är cyklisk, den återkommer med jämna mellanrum och föregås av ett ekonomiskt uppsving för att sen gå in i en nedåtfas. Det är början på den nedåtgående fasen vi kunde se innan coronaviruset spreds. Det blev bland annat tydligt i och med att bemanningen inom industrin, den flexibla buffert som kapitalet skapat, fasades ut.
När coronaviruset spreds var alltså kapitalismen redan på väg in i sin nästa överproduktionskris och de åtgärder som nu genomförs hade antingen planerats sedan tidigare, som svar på den väntade krisen eller så har de karaktären av opportunism – kapitalet ser sin chans att rationalisera och tar den.
Det vi nu ser hända på arbets- och finansmarknaden är det som alltid händer vid en kapitalistisk kris: åtgärder genomförs för att sänka lönerna, för att göra arbetarnas förhållanden mer osäkra och för att säkra företagens vinster. Samtidigt ökas de naturliga tendenserna till koncentration och centralisation av kapitalet som existerar under kapitalismen. De små och mindre lönsamma företagen slås ut och monopolen griper om sig i ännu större omfattning än tidigare. Krisen under kapitalismen är för storkapitalet en otrolig möjlighet och innebär i korthet en åderlåtning av kapitalismen.
Inför krisen hade det svenska kapitalet förberett sig relativt väl inför nästa kapitalistiska kris, även om inte allting var på plats och man inte räknade med coronaviruset. Strejkrätten avskaffades i praktiken, anställningstryggheten är på väg att förhandlas bort, marknadshyror infördes och en rad andra åtgärder har antingen genomförts eller planerade att genomföras. Efter coronaviruset har dessa åtgärder skyndats på, korttidsarbete och –permittering har blixtinförts, staten har ställt hundratals miljarder till företagens förfogande och bedriver en aktiv politik för att gynna de stora företagen på bekostnad av de små: genom att erbjuda i princip obegränsade och räntefria lån till bankerna men kräva hög ränta av småföretagen på deras uppskjutna skatteinbetalningar bidrar man aktiv till att spä på koncentrationen och centralisationen av kapital. Det är viktigt att framhålla att dessa åtgärder hade genomförts även utan ett coronavirus och att det är vanliga åtgärder för att stärka det egna landets kapital i konkurrensen mot andra länders kapital.
Krisen, vare sig den spätts på av ett coronavirus eller inte, visar med all önskvärd tydlighet upp världen såsom den är. Den slår sönder illusion efter illusion och får allt svårare att dölja klassmotsättningarna. Allt ihåligare klingar propagandan om att vi sitter i samma båt och att vi ska lösa krisen tillsammans. Utan att tveka socialiserar företagen sina förluster och låter hela samhället kompensera dem, medan alla vinster de gjort förblivit privata. Öppet offrar företagen arbetarna för att stärka sin egen konkurrensmässighet och sin profit medan staten öppet träder fram som monopolens försvarare, både gentemot det arbetande folket och gentemot småborgerligheten, som lika hårt drabbas av monopolkapitalismen som arbetarklassen. Arbetarklassen och de andra utsugna skikten i samhället, såsom tjänstemännen och just småborgerligheten, har ett gemensamt intresse i att kämpa mot kapitalismen, eftersom den i slutändan krossar dem alla – behovet av sociala allianser mellan arbetarklassen och de övriga utsugna skikten är den enda vägen framåt.
Hand i hand med de angreppen på det arbetande folkets ekonomiska situation kommer angreppen på deras politiska situation. I land efter land har man förberett eller redan genomfört en rad angrepp riktade mot möjligheterna att uttrycka sig politiskt. I coronavirusets spår förbjuds strejker, demonstrationer och möjligheter att protestera; polisen och militären för ökade befogenheter och beväpnas ytterligare. Bolivia erbjuder det kanske tydligaste exemplet: för att säkra kuppregimen införs total karantän i landet, vilket förhindrar alla protester. Den politiska tendensen under monopolkapitalismen är alltid i riktning mot politisk reaktion och den nuvarande situationen erbjuder stora möjligheter för kapitalet att driva igenom reaktionära politiska åtgärder som döljs bakom behovet av att bekämpa smittspridningen.
Utöver statens och kapitalets natur, slår också den kapitalistiska överproduktionskrisen hål på myten om nationalstatens försvinnande. De miljarder som i land efter land frigjorts av de respektive staterna för stärkandet av de egna företagen visar detta. Alla de åtgärder som i land efter land riktats mot arbetarklassen och småföretagen till förmån för monopolen visar vilken av vilken vikt nationalstaten fortsätter att vara för monopolen. Nationalstaten är på intet sätt på väg bort och den har på intet sätt förlorat sin roll. Den är vad den alltid har varit: en integrerad del i det kapitalistiska systemet, vars syfte är att stärka det egna kapitalet i kampen mot kapitalen i andra länder.
Sveriges Kommunistiska Parti har inga intressen skilda från arbetarklassen. Vi kämpar tillsammans med dem och vi gör vad vi kan för att sätta det arbetande folket i rörelse och för att visa dem sakernas verkliga tillstånd. Vi kämpar därför för och kräver att alla bördor för den kapitalistiska krisen läggs på kapitalets axlar, att alla angrepp som riktats mot det arbetande folket dras tillbaka och att alla försök att genomföra försämringar stoppas. Vi kräver att
- Ingen arbetare ska förlora sitt jobb, tvingas få sin lön eller arbetstid sänkt eller att se sina livs och arbetsvillkor försämras.
- De varsel som lagts dras tillbaka och arbetarna kompenseras för den stress och osäkerhet de påtvingats.
- Alla som tvingas vara hemma i händelse av att skolorna och förskolorna stänger även fortsättningsvis ska få full lön under tiden de tvingas vara hemma.
- Sjukvården rustas upp för att möta den moderna människans behov. Massanställningar, värdiga villkor för både arbetare och patienter, adekvat utrustning och en kraftig ökning av vårdkapaciteten.
- Alla de flaskhalsar och utstuderat osäkra anställningar inom vården och andra branscher slopas.
- Vården måste centraliseras och bedrivas enhetligt så att adekvat och effektiv sjukvård kan garanteras för alla människor i landet, vare sig de bor på landsbygden eller i städerna.
- Ersättningen för de som går på socialbidrag eller andra former av understöd ökas för att kompensera de ökade kostnader för exempelvis mat som kommer uppstå i och med skolornas stängning.
- De hotell som nu står tomma dels öppnas för de hemlösa, så att även deras tillvaro och hälsa kan säkras, och dels görs om till sjukvårdsinrättningar utan någon kompensation till ägarna.
- Alla de positiva åtgärder som införts, såsom slopandet av karensavdraget och kravet på sjukintyg görs permanenta.
- Korttidsarbetet omedelbart avskaffas och att alla som korttidspermitteras får full lön och garanteras ett tryggt återvändande till sitt arbete.
- Företagens förluster inte socialiseras och görs till en börda för det arbetande folket. Om deras vinster är privata, så är deras förluster även det.
- Alla reaktionära politiska åtgärder rivs upp och att det arbetande folket garanteras fullständig politisk frihet och att inga försök görs att begränsa rätten att strejka och protestera.
Avslutningsvis vill vi rikta ett tack till alla de hjältar som med knappa resurser och stort mod bekämpar epidemin. Det är en skam att de resurser som ni hade behövt inte finns men det är en ära för oss och hela det arbetande folket att ni finns till och gör ert yttersta!
