LEDARE (2/2020). Vi närmar oss den 8 mars, internationella kvinnodagen. Internationella kvinnodagen instiftades på den andra socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910 på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Speciella kampdagar för att uppmärksamma kvinnornas situation utlystes runt om i världen. Den 23 februari 1917 strejkande 2 miljoner ryska kvinnor för fred och bröd, samtidigt som deras män, pappor och söner användes som kanonmat åt den ryska staten i samband med första världskriget. De strejkande kvinnornas massiva protester spelade en avgörande betydelse fört sarregimens fall 4 dagar senare. Den 23 februari, när detta hände, är enligt den i Ryssland då använda julianska kalendern samma dag som 8 mars enligt den gregorianska kalendern som vi använder idag. Strax efter den socialistiska Oktoberrevolutionen blev dagen förklarad som allmän helgdag. I samband med den andra kommunistiska kvinnokonferensen i Moskva 1921 beslöts att dagen också skulle bli känd som den internationella kvinnodagen. Några årtionden senare blev dagen också en arbetsfri dag i Sovjetunionen. Sedan 1978 är dagen inskriven i FN:s kalendarium över dagar att fira.
Bakgrunden till 8 mars är politisk. Dagen uppmärksammas dock nuförtiden på många olika sätt. Män köper blommor till sina fruar med ett gratulationskort. Chefer bjuder sina kvinnliga anställda på kakor. I delar av världen ses dagen som en vilodag, eftersom den där fortfarande är en helgdag. På andra platser genomförs kraftfulla demonstrationer mot de orättvisor som drabbar kvinnorna.
För kommunisternas del är dagen inte en tid för uppvaktande eller tid för vila. Det är inte heller en dag då vi ska kämpa för jämställdhet, för den kampen måste givetvis bedrivas alla årets dagar. För vår del är dagen till för att mana till stärkt kamp, till att intensifiera striden för kvinnans och hela mänsklighetens frigörelse, för det går nämligen hand i hand. Klasskampen och kvinnokampen är och måste gå hand i hand för att den inte ska vara förgäves.
Situationen i Sverige idag är alarmerande och värst är den för kvinnorna, eftersom de under kapitalismen lever under ett dubbelt förtryck. De lönearbetar i hög omfattning samtidigt som de får ta det huvudsakliga ansvaret för hemmet, vilket i synnerhet drabbar arbetarklassens kvinnor. De hamnar längst ner i samhällshierarkin eftersom de både är kvinnor och arbetare.
Omkring 80 % av kvinnorna i arbetsför ålder arbetar, och det är en av de högsta siffrorna i världen – samma siffra för männen ligger på omkring 86 %. Kvinnor arbetar i betydligt höge utsträckning än männen inom den reproduktiva sektorn. 95 % av alla förskolelärare och 92% av alla undersköterskor är kvinnor. Andra kraftigt kvinnodominerade yrken är barnskötare, vårdbiträden och städare. Trots den helt avgörande roll dessa yrken spelar är de både undervärderade och kraftigt underbetalda.
Deltidsanställningar inom ovan nämnda yrken är också betydligt högre än genomsnittet. Bland det som traditionellt ses som arbetare är hela 53% av kvinnorna deltidsanställda medan motsvarande siffra för männen är 17 %. Bland tjänstemännen är 29 % av kvinnorna deltidsanställda medan 11 % av männen är det.
Kvinnor tjänar mindre än männen, 89 % av vad en man tjänar om man ser på den faktiska månadslönen. Beräknar man antalet sjukdagar, Vab-dagar och allt som påverkar årsinkomsten blir orättvisan än större. På årsbasis tjänar en kvinna 76 % av vad en man gör.
Här behöver man också tänka på att kvinnor ofta själva inte ställer sig bakom kraven på heltidsarbete eftersom detta drabbar familjen, främst barnen, hårt – att kvinnor nödtvunget prioriterar tid över pengar måste leda till ett krav på en kortare arbetsdag med full lön för både män och kvinnor, så att ingen familj ska behöva välja vem som ska hamna i ekonomiskt beroende.
Det finns doktorsavhandlingar i hur ojämställdheten yttrar sig. Att pensioner, semesterersättningar och i princip allt påverkas av ovanstående behöver vi inte gå in på särskilt i dessa spalter. Vad däremot doktorsavhandlingarna saknar är realistiska lösningar på de problem vi står inför.
I de allmänna diskussionerna hörs krav på att bolagsstyrelserna måste innehålla fler ledande kvinnor. Vi går på tvären mot detta. Bolagsstyrelsernas enda intresse är att tjäna så mycket pengar de bara kan på sin verksamhet. Ju lägre löner bolagen behöver betala ut desto större vinster gör dom. Att pressa alla kostnader är för dom en överlevnadsinstinkt, oavsett om deras styrelser består av män eller kvinnor, i den allt hårdare internationella konkurrensen. De tjänar på att en stor del av kvinnorna är deltidsanställda, de tjänar på att kvinnor har lägre löner. Folket däremot tjänar på att avskaffa just dessa bolagsstyrelser och själva ta kontrollen över företagens verksamheter. Vinsterna som folket själva skapar ska gå till en ordentlig vård för alla, ett samhälle där skolorna inte behöver skära ner utan istället kan rusta upp och där hemtjänstpersonalen inte längre behöver springa mellan besöken hos sina vårdtagare för att hinna gå på toaletten.
Vi hör också de i den allmänna diskussionen som framhåller den kommunala verksamheten som föredöme. Vad de tycks ha glömt är att den kommunala, eller för den delen den regionala eller statliga verksamheten styrs efter samma mekanismer som de privata bolagen. Det ska ”effektiviseras” på bästa sätt. Att personalen får leva under konstant ohälsosam stress bekommer inte politikerna, därför att de alla, från vänster till höger, försvarar det system som gör det nödvändigt att hålla nere kostnaderna för det ”offentliga” så att storföretagen kan klara sig i den internationella konkurrensen. Allt de gör bekräftar detta. Annars hade vi sett massrekryteringar av personal till skolornas underbemannade lokaler och till vårdens stressade medarbetare.
Klasskampen och kvinnokampen går hand i hand. Tillsammans kan arbetarklassens kvinnor och män genomföra storverk så som de gjorde i Ryssland. Tillsammans kan vi kämpa för ett samhälle där folkets bästa har ersatt storföretagens vinstbegär. Då kan vi på nytt införa en dag, för att hedra alla de kvinnor inom vård, skola och omsorg som bär upp samhället på sina axlar. 8 mars är ett lämpligt datum för en sådan dag. Att dagen inte är helgdag i Sverige måste få bli ett minne blott.
Clara Zetkin var på det klara över att kampen är gemensam, därför är det viktigt att påminna om hennes ord:
”Proletariatets kvinnor kämpar sida vid sida med männen ur hennes klass, mot det kapitalistiska systemet.”
Bara så kan vi nå en frigörelse för hela mänskligheten och i denna anda måste vi fira 8 mars.
