Coronapandemin sprider sig och antalet smittade och döda ökar. Värst drabbade i varje land är de fattiga. De som inte kan vara hemma från jobbet, som bor trångt och som åker kollektivt till sitt arbete.
Den amerikanska staden Chicago presenterade nyligen mer detaljerade siffror kring vilka som dött i coronaviruset. Den stora majoriteten avlidna var svarta, nästan 70 procent, trots att andelen svarta i Chicago bara utgör runt 30 procent av befolkningen. Samma mönster går igen i Louisiana, där runt en tredjedel av befolkningen är svart men där också 70 procent av de avlidna är svarta.
Samma mönster kan vi se också i Sverige. Befolkningen i arbetarförorterna i norra Stockholm är oproportionerligt drabbade av döds- och sjukdomsfall. I områden som Rinkeby, Spånga, Tensta och Kista bor man trängre än på andra ställen, man har yrken som man inte kan sköta hemifrån och allmänhälsan är redan sämre. Det skiljer exempelvis nästan 8 år i förväntad livslängd mellan män i Skärholmen och män på Lidingö eller Östermalm.
Att hålla produktionen igång och tvinga alla dessa människor ut i samhället, så att de ökar smittspridningen, är inget annat än en ekonomisk kalkyl, där människors liv värderas lägre än profiten. Man offrar arbetarna för att produktionen ska vara igång. I boken De arbetande klassernas läge i England skrev Friedrich Engels redan 1845 om den här sortens mord:
När en individ tillfogar en annan kroppslig skada, en sådan skada att döden följer, kallar vi detta dråp; om angriparen i förhand visste att skadan skulle bli dödsbringande, kallar vi hans dåd mord. Men när samhället försätter hundratals proletärer i ett sådant läge att de oundvikligen går en förtidig och onaturlig död till mötes, en lika våldsam död som den för svärdet eller kulan; när det berövar tusentals de nödvändiga existensmedlen, försätter dem i förhållanden som de inte kan leva under – tvingar dem, med hjälp av lagens starka arm, att förbli under dessa förhållanden, tills den död som är ett oundvikligt resultat av detta följer – vet att dessa tusentals offer måste gå under och ändå tillåter att dessa förhållanden fortsätter att existera, då gör sig samhället skyldigt till mord i lika hög grad som den enskilde individen; förtäckt uppsåtligt mord, mord som ingen kan försvara sig mot, som inte förefaller att vara vad det är, därför att ingen ser mördaren, därför att offret verkar dö en naturlig död, därför att förbrytelsen består i en underlåtelse snarare än en överträdelse. Men mord förblir det likafullt.
