En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Den 9 maj 1945 – för 75 år sedan – slutade andra världskriget

Soldater ur Röda Armén befriar människor i Auschwitz.

För sjuttiofem år sedan, den 9 maj 1945 slutade andra världskriget. Samma krafter som orsakade andra världskriget har idag åter en nästan oinskränkt makt i världen. Mycket i den politiska och ekonomiska situationen i vår tid påminner om situationen inför andra världskriget. Här återpublicerar Riktpunkt en artikel som vi publicerade 2005, vid 60-års jubileet av krigsslutet.

Den 9 maj 1945 – för 60 år sedan – slutade andra världskriget

Andra världskriget 1939-1945 känner i sin omfattning och kampens förbittring inget motstycke i historien. Kriget varade i sex år, 61 stater och nästan fyra femtedelar av jordens befolkning var indragna. Mer än 110 miljoner människor stod under vapen. Detta krig krävde historiens största blodoffer, förorsakade den värsta förödelsen och kostade över 50 miljoner människors liv. De största offren led Sovjetfolket som förlorade över 20 miljoner av sina döttrar och söner. Men även andra länder förlorade många människor: Polen – 6 miljoner, Jugoslavien – 1,7 miljoner, China – över 5 miljoner. I kriget dog 6,5 miljoner tyskar, 2,5 miljoner japaner, 635 000 fransmän, 500 000 italienare, 368 000 britter och 273 000 USA-medborgare.

Omkring 11 miljoner människor mördades i tukthus, koncentrationsläger och andra förintelseläger. Det förstördes hundratals städer och tusentals byar, historiska minnesmärken och världskulturens oersättliga skatter.

Det har i år gått 60 år sedan krigets slut. Omkring två tredjedelar av världens befolkning är födda efter kriget. Andra världskriget har blivit historia. Men det är en historia som lever, som ännu idag påverkar det politiska skeendet.

Samma krafter som orsakade andra världskriget har idag åter en nästan oinskränkt makt i världen. Mycket i den politiska och ekonomiska situationen i vår tid påminner om situationen inför andra världskriget.

1945 lovade människor i hela världen: Aldrig mer! Kunskap om krigets orsaker och fasa skulle spridas och för all framtid förhindra att fascismen åter skulle kunna växa sig stark.
Men faktum är: Den 9 maj 1945 kapitulerade den tyska Hitlerfascismen, men krafterna som låg bakom den – det internationella storkapitalet – var inte besegrade.

De var försvagade, men har vuxit sig starka igen. I dag har de en nästan oinskränkt makt i världen.

Det är förklaringen för att sanningen om andra världskrigets orsaker och sammanhang idag av makteliten förvrängs och förtigs.

Det pågår både internationellt och inte minst i Sverige en gigantisk historieförfalskning, en historieförfalskning som ska förhindra att människorna minns och drar lärdom av det förflutna.

Den svenska makteliten förtiger varför mänskligheten kastades i det blodiga slaktandet, den förtiger och ljuger om varför kriget inte förhindrades och vilka krafter det var som besegrade aggressorerna. Den ljuger och förtiger också sanningen om det svenska storkapitalets stöd till naziriket och det svenska politiska etablissemangets samröre med Hitlertyskland.

Grundorsaken är imperialismen

Den viktigaste och mest grundläggande roten till kriget ligger i imperialismens natur, i dess motsättningar och därmed i den politik som de imperialistiska staterna bedrev före andra världskriget. Det var det imperialistiska systemet i sin helhet som orsakade kriget, även om det var det härskande krafterna i det fascistiska Tyskland och Italien och i det militaristiska Japan som utlöste krigsbranden.

Aggressorernas avsikt var att upprätta världsherravälde och för detta ändamål ryggade de inte tillbaka från utrotningen av hela folk och från öppen fascistisk våld och diktatur.
De självutnämnda ”världsherrarna” försökte att upprätta sin ” nya världsordning” med hjälp av koncentrationsläger, fängelser, förslavning och kolonialisering av de erövrade länderna. Svält, gaskamrar och galgar blev den nya ordningens kännetecken.

Huvudmålet var att krossa Sovjetunionen

Särskilt hat hyste världserövrarna mot Sovjetunionen som hade börjat upprätta världens första socialistiska stat. I Sovjetunionen såg imperialismen det största hindret mot att kunna förverkliga sina erövringar.

Det politiska huvudmålet för de fascistiska staterna var därför att krossa Sovjetunionen. Det var detta mål som förenade det fascistiska blocket med andra imperialistiska makter vilka därför inte gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra krigets utbrott.

Sovjetunionens militära betydelse

Idag framställs västmakternas insats i kriget ofta som avgörande för segern över Hitlers arméer. Sovjetunionens insatser förtigs. Men det var vid den tysk-sovjetiska fronten som utvecklingen bestämdes inte bara för Sovjetunionens öde utan för hela världens folk. Det var vid denna front som de största och mest betydelsefulla och krigsavgörande händelserna ägde rum. Det var vid denna front de fascistiska stridskrafterna bibringades sina avgörande nederlag.

Från1938, då Hitlertyskland annekterade Österrike, till överfallet mot Sovjetunionen en 22 juni 1941 hade den fascistiska Wehrmacht erövrat många länder i Europa: krossat var det borgerliga Polen; Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Luxemburg ockuperades. Den franska armén bjöd motstånd i 40 dagar. Den brittiska kolonialarmén, som skyndsamt evakuerades till moderlandet, led 1940 ett svårt nederlag. Fascisterna hade lagt under sig ett antal länder på Balkan. I den kapitalistiska världen fanns det till sitt väsen ingen kraft som var istånd att stoppa de fascistiska erövrarna.

Det var Sovjetunionen som blev denna kraft, som orkade göra vad ingen västlig armé hade förmått.

Fascisterna led sina första allvarliga nederlag under de sovjetiska stridskrafternas motoffensiv vid Moskva. Denna sovjetiska seger och faktumet att Hitlertyskland aldrig lyckades att inta Moskva krossade myten om Wehrmachts oövervinnlighet och begravde en gång för alla ”Blitzkrigsplanerna”. Det var det sovjetiska folket och dess stridskrafter som gemensamt under enorma offer och ansträngningar vände kriget. En särskild roll för denna grundläggande vändning av kriget spelade slagen vid Stalingrad i februari 1943 och Kursk i augusti 1943. Det är talande att västmakterna först efter dessa två stora sovjetiska framgångar på allvar inträdde i kriget.

Slaget om Berlin på våren 1945 avslutade segern över de tyska fascisterna. Krossandet av det militaristiska Japan i augusti 1945 var slutpunkten för andra världskriget.

Socialismens styrka

Sovjetunionen kunde besegra den stora tyska militärmaskinen tack vare hela folkets deltagande och engagemang i försvaret, arbetarklassen, bönderna, intelligentsian – alla nationer inom det sovjetiska statsförbundet försvarade gemensamt sitt land, den socialistiska Sovjetunionen.

Denna kamp förstärktes genom den modiga kampen som folkbefrielsearmén förde i Jugoslavien, som Polens och Tjeckoslovakiens patrioter och soldater utkämpade, som folkupproren i Slovakien, Rumänien och Bulgarien innebar . Det kinesiska och det albanska folket kämpade för sin befrielse, Ungerns patrioter genomförde väpnade aktioner. I Frankrike, Belgien, Norge, Danmark – i alla länder fanns det modiga människor som i illegala motståndsrörelser kämpade mot fascisterna, med sina liv som insats. I alla länder stod kommunisterna i främsta led av denna motståndskamp.

Andra världskrigets förhistoria

Utvecklingen till andra världskriget tog ungefär 20 år och har sina rötter i resultatet av första världskriget 1914-1918. Fredsavtalen efter kriget, fördragssystemet från Versailles och Washington ändrade statsgränser, omfördelade kolonierna och inflytelsesfärerna och innebar ifrån början risken för ett nytt krig. Tysklands mest reaktionära element hade lidit ett militärt nederlag och krävde revansch.

Italien och Japan tillhörde första världskrigets segrare, men deras finans- och industrikapitalister var missnöjda med bytets uppdelning, där USA, Storbritannien och Frankrike hade roffat åt sig de största bitarna. Monopolisterna i Tyskland, Italien och Japan krävde snart en ny uppdelning av jorden. USA, Storbritannien och Frankrike däremot var intresserade av att befästa sin makt i den kapitalistiska världen.

Motsättningarna mellan de imperialistiska staterna hade starkt inflytande på utvecklingen av de internationella relationerna.

En ny epok efter 1917

Däremot hade Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland från grunden förändrat världssituationen. Med den första socialistiska statens födelse hade en ny epok i världshistorien inletts. Imperialismen, som så länge förfogade över den odelade makten i välden, hade lidit ett första stora nederlag och ville återta sin makt och sina positioner.
I Sovjetunionens första statsakt, Lenins dekret om freden, proklamerades ett klart program för kampen för en rättvis, demokratisk fred. Sovjetregeringen vände sig med en Appell för fred till de andra ländernas regeringar och folken. Därmed startades kampen för ett helt nytt system i de internationella relationerna. Detta system skulle baseras på fredlig samexistens mellan stater med olika samhällssystem.

Men de imperialistiska staterna var inte beredda att sluta upp bakom Sovjetunionens fredsinitiativ. Istället försökte de från första dagen av sovjetmaktens existens att krossa denna. De stöttade kontrarevolutionen, organiserade den väpnade interventionen och en ekonomisk blockad. Bourgeoisiens hat mot socialismen och monopolens strävan att få tillbaka kapitalet och marknaden som de hade förlorat i Ryssland drev reaktionens krafter hela tiden till nya antisovjetiska militära äventyr.

Antisovjetism och antikommunism blev det ideologiska kittet mellan imperialismens huvudmakter.

Arbetarnas stöd för Sovjet

Men klasskrafternas konstellation motsvarade inte de reaktionära planerna. I de kapitalistiska länderna motsatte sig de demokratiska krafterna, framför allt arbetarklassen, den antisovjetiska kursen. De arbetandes kamp ökade, i spetsen stod de kommunistiska partierna. Under intrycket av Oktoberrevolutionen reste sig i många europeiska stater en mäktig revolutionär rörelse. Socialreformisterna, som i första världskriget hade förrått de arbetandes intressen, förlorade märkbart i inflytande. I de koloniala och av imperialismen beroende länderna i Asien, Afrika och Latinamerika utvecklade sig antiimperialistiska nationella befrielserörelser. Det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen gjorde framsteg och fick stöd av världens progressiva krafter. Allt detta underminerade imperialismens antisovjetiska front.

Krisen skakade det kapitalistiska systemet

De världsekonomiska kriserna 1929 – 1933 och 1937/38 skakade hela det kapitalistiska systemet i sina grundvalar. Siffrorna över tillbakagången av produktionen och antalet sysselsatta i de fyra största imperialistiska staterna ger en fingervisning över krisens omfattning: Industriproduktionsindex som 1929 var lika med 100, låg 1932 i Storbritannien på 83, i Frankrike 72, I USA 54 och i Tyskland 53. Till 1938 ökade produktionsindex i Frankrike endast till 76 och i USA till 72. Arbetslösheten i de kapitalistiska länderna fick katastrofala mått. 1932 hade England 3,5 miljoner arbetslösa, Tyskland 8 miljoner och USA 17 miljoner! Faktiskt hade var tredje amerikansk arbetare förlorat sin arbetsplats. De ekonomiska och sociala följderna fick gigantiska konsekvenser.
De härskande kretsarna gjorde allt för att övervinna krisen och för att stabilisera det kapitalistiska systemet. Utsugningen av de arbetande förstärktes, protesterna och aktionerna mot kapitalets offensiv förtrycktes brutalt.

Japan, Tyskland och andra imperialistiska stater påskyndade militariseringen av sin ekonomi och ökade rustningsproduktionen. Oavbrutet ökade rustningsutgifterna. Monopolen kammade genom kapprustningen hem stora profiter, medan de lastade som ett tungt ok på de arbetande.

Fascistiska regimer tar makten

Med växande protester mot denna utveckling ökade också staternas öppna brutala våld. Öppet fascistiska och diktatoriska regimer kom till makten i Ungern 1920, i Italien 1922, i Bulgarien och Spanien 1923, Albanien 1924, Grekland 1925, Litauen, Polen och Portugal 19226, Jugoslavien 1929 och slutligen i Tyskland i januari 1933. I Japan organiserade de militaristiska krafterna på 30-talet fascistiska metoder inom statsapparaten.

Varje land har sina specifika särdrag, men i alla länder hade fascismen en och samma klasskaraktär. Den Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté beskrev 1933 fascismen som ”öppen terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, chauvinistiska och imperialistiska element.”

Utgående från denna definition karaktäriserade Kominterns 7:e Världskongress 1935 fascismen som en socialpolitisk företeelse som tillhör kapitalismen i fasen av dess allmänna kris.

Kapitalet bakom fascismen

Historien efter båda världskrigen visar tydligt att fascistiska regimer och partier och deras ledare alltid har agerat åt och stöttats av industri- och bankkapitalet.

I Italien användes fascisterna som huvudkraft i kampen mot de revolutionärt sinnade arbetande massorna. ”Svartskjortorna” fick stöd och vapen från regeringen, militärmakten, polisen, domstolarna och storbourgeoisien. I oktober 1920 utgav den italienska generalstaben ett speciellt cirkulär som anvisade divisionsstaberna att stödja fascisterna. Officerare utbildade fascisterna för kampen mot arbetarorganisationerna. Den 29 oktober 1922 gav kung Viktor Emanuel III uppdraget åt fascisternas ledare Benito Mussolini, ”Duce”, att bilda regering. Det var en av de mörkaste dagarna i Italiens historia.

Sin mest fulländade form fick fascismen i Tyskland. ”Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet”, som fascisterna demagogiskt kallade sig, fick redan sedan 20-talet stora finansiella medel från Bayerns industri. I april 1927 inbjöds fascisternas ledare till ett möte med 400 företagare från Ruhrområdet i Gustav Krupp von Bohlen och Halbachs villa i Essen. Signalen till fascisterna var entydig, och snart därefter började storfinansens stöd komma in i stor skala. I oktober 1931 bildade de tyska storkapitalisterna Fritz Thyssen, Gustav Krupp, Friedrich Flick, Alfred Hugenberg, tidigare riksbankpresidenten Hjalmar Schacht, tyska prinsar och representanter för Reichswehr (Riksvärnet) på ett möte tillsammans med Hitler ett block av fascister, monopolister, generaler och landadeln som de kallade ”Harzburger Front”.

1945-46 dömde den Internationella Militärdomstolen i Nürnberg 12 huvudkrigsförbrutare till döden respektive mångåriga fängelsestraff – bland dem Freidrich Flick och Gustav Krupp von Bohlen und Halbach. Men västmakterna såg till att dessa storkapitalister redan i början av 50-talet frigavs. Deras kapital kunde snabbt bli aktiva igen – med samma målsättning som på 30-talet.

Demagogisk propaganda

På vägen till makten utnyttjade fascisterna försämringen av den ekonomiska situationen i Tyskland till sin fördel. Med raffinerad propaganda och hämningslösa lögner lyckades de att få gehör bland småborgarna i städerna och bland andra sociala skikt, även bland många arbetslösa. Under krisen fick nazisterna mer än en tredjedel av väljarrösterna. Däremot lyckades de inte att vinna arbetarklassen och den absoluta majoriteten i Riksdagen.

Men de mest reaktionära krafterna såg tiden kommen att överlämna statsmakten till fascisterna. Östpreussens adel och 17 stora industri- och bankkapitalister krävde av Rikspresident General Feldmarschall von Hindenburg att installera fascisternas ledare som rikskansler. Beslutet att överlämna makten till Adolf Hitler fattades slutligen den 4 januari 1933 på ett möte mellan bankirer och industrikapitalister och ledande fascister inom nazipartiet. ”Vi har engagerat honom”, förklarade öppet Franz von Papen, en av det tyska monopolkapitalets stora representanter.

I januari 1933 upprättades i Tyskland den fascistiska diktaturen. Det blev en direkt avstamp för andra världskrigets förberedelse.

Från första början vid makten blev det uppenbart att fascismen innebar brutalt våld mot massorna, krossade alla borgerlig-demokratiska friheter som de arbetande hade tillkämpat sig, krossade arbetarorganisationerna och andra demokratiska föreningar. Fascismens terror innebar ett allomfattande system av kontroll och övervakning av medborgarnas samhälleliga och personliga liv. Man appellerade till de lägsta instinkterna och spred ledarkult kring Duce, Führer, Caudillo som ”av Gud utsända”.

Bokbål brann

Fascisterna försökte utrota allt progressivt tänkande och alla progressiva och demokratiska traditioner. Progressiv litteratur utrensades från bokaffärerna, biblioteken och befolkningens bokhyllor. På bokbål brände de böcker från världens ledande humanistiska författare och vetenskapsmän.

Snart därefter brann liken i koncentrationslägrens förbränningsugnar.

Kvinnor i Röda armén

Kvinnor i Röda armén.

Kapitalet planerade systematiskt för krig

Nürnbergprocessen påvisade efter kriget hur det tyska monopolkapitalet systematiskt upprustade och planerade för världsherravälde. I fösta steget skulle de rustningsrestriktioner som fanns efter första världskriget undanröjas. I steg två skulle de europeiska territorierna inlemmas i Tredje Riket. Som steg tre planerades kriget och annekteringen av stora territorier på andra kontinenter. Långt före kriget förklarade Hitler sina erövringsplaner för sin förtrogne, Herrmann Rausching: ”Vi behöver i öst makten till Kaukasus eller till Iran. I väst behöver vi den franska kusten. Vi behöver Flandern och Holland. Vi behöver framför allt Sverige. Vi måste bli en kolonialmakt.”

Naturligtvis ledde dessa tyska planer till motsättningar till de andra imperialistiska makterna. På mitten av 1930-talet hade Tyskland blivit en av Storbritanniens värsta konkurrenter på världsmarknaden för stål, kol, maskiner, bomull och kemiska produkter. Redan 1933 krävde Tyskland att tidigare tyska kolonier som ägdes av Storbritannien, skulle återlämnas. Motsättningarna mellan båda länderna blev till en av huvudmotsättningarna inom imperialismen. Samtidigt skärptes motsättningarna mellan Tyskland och Frankrike och med USA i kampen om marknaderna i Latinamerika.

I Tyskland forcerade nazisterna förberedelserna för kriget. Tiotusentals kommunister, socialdemokrater och andra antifascister häktades och mördades.

I mars 1935 bröt Tyskland mot Versaillefredens beslut och beslöt lagen om allmän värnplikt och uppställningen av en 500 000 man stark Wehrmacht. Hitler kom överens med storindustrin att armé, flygvapen och marinen skulle vara krigsklara inom fyra år. Rustningsindustrin gick på högvarv. Tyskland lämnade Nationernas förbund – FN:s föregångare, och två år senare följde Italien dess exempel.

Västmakterna såg och accepterade upprustningen, ja, utan USA:s och Storbritanniens finansiella hjälp hade den varit omöjlig. Mellan 1924 och 29 fick Tyskland främst från USA lån på ca 22 miljarder riksmark.

I mars 1936 ockuperade Tyska trupper det demilitariserade Rheinland – buffertzonen mot Frankrike. Storbritanniens regering Baldwin befarade att eventuella sanktioner mot Hitler skulle kunna försvaga hans ställning och underblåsa ”bolsjeviseringen” i Tyskland. Alltså teg London.

Sedan följde fascisternas öppna kamp mot den demokratiska Spanska republiken, som krossades 1939. Västmakterna teg, införstådda med att den demokratiska spanska folkrepubliken krossades av fascisterna.

I mars 1938 annekterade Tyskland Österrike och införlivade sig på basen av Münchenavtalet Sudetområdet och andra områden i Tjeckoslovakien. Året därpå likvideras Tjeckoslovakien som självständig stat. Nästan samtidigt ockuperade tyska trupper Litauen och Memelområdet.

De härskande kretsarna i Storbritannien, Frankrike och USA upplevde fascismen som ett pålitligt instrument i kampen mot Sovjetunionen och i de pågående klasstriderna och stöttade den därför både politiskt och materiellt. Trots att egna imperialistiska intressen hotades, bildade västmakterna inte något gemensamt block mot fascismen. Tvärtom, de tre västmakterna sökte överenskommelser med de fascistiska makterna på bekostnad av andra stater. Storbritanniens härskarklass stöttade Mussolini och Churchill lovordade 1925 åtgärderna i kampen mot bolsjevismen. USA hjälpte Mussolini med miljonkrediter att stabilisera ekonomin.

Både London och Washington hjälpte Italien att ockupera Etiopien. USA:s regering försökte övertala Ethipien att ”ta avstånd från överdrivna föreställningar om oberoende och att acceptera ”Italiens förnuftiga förslag”.

1935 beslöt USA:s kongress en neutralitetslag som förbjöd militärexport till krigförande länder. På detta sätt fick fascisterna, som inte var lika beroende av USA:s krigsmateriel som de anfallna länderna, en fördel.

Samtidigt tog sig USA rätten att expotera strategiska råvaror till de krigförande länderna. So skaffade sig det amerikanska kapitalet goda marknader för olja och andra krigsviktiga råvaror.

Förståelse visade USA, Storbritannien och Frankrike också för den japanska militarismen. USA:s president Herbert C. Hoover betecknade Japans anfall mot Mandsjurei som ”återställandet av ordningen” i Kina.

”Hellre Hitler än Folkfronten!”

I juni 1935 undertecknandes ett tyskt-brittiskt avtal om upphävandet av inskränkningarna för Tyskland att bygga upp krigsmarinen. Tyskland fick lov att skaffa sig en fem gånger större krigsflotta. Så säkrades Tysklands herravälde i Östersjön.

USA:s och Storbritanniens monopol försåg Tyskland långtgående med viktiga patent, råvaror och krigsmateriel.

I Frankrike visade allt fler statsmän sitt intresse att ge Tyskland fria händer mot Öst och att på det viset reglera det egna förhållandet till Berlin. Parollen för den franska reaktionen ljöd: ”Hellre Hitler än Folkfronten!”

Chamberlains regering som 1937 bildats i London, gjorde stora ansträngningar att direkt komma överens med Hitler, i hopp om att yskarnas expansion i Mellan- Syd- och Östeuropa förr eller senare skulle leda till krig mot Sovjetunionen. Lord Edward F. Halifax, en av den brittiska regeringens medlemmar, försäkrade Hitler 1937 i ett samtal i Obersalzberg, att Tyskland ”med rätta kunde anses som Västs bålverk mot bolsjevismen”. Efter detta erkännande uttryckte Halifax sitt lands beredskap att offra Österrike, Tjeckoslovakien och Danzig, om detta skulle ske med ”fredliga medel”. Även Frankrike och USA accepterade öppet dessa annektioner som sammanfattades i Münchenavtalet. De hoppades att på detta sätt kunna avvärja Hitlers angrepp mot egna positioner, men de räknade fel.

Sovjetunionen gjorde under denna tid de största möjliga ansträngningarna för att få en Anti-Hitler-koalition till stånd. Men inget hatade de västliga regeringarna mer än en allians med Sovjetunionen. De tillbakavisade eller underminerade alla förslag på gemensamma åtgärder för att stoppa Hitler och förhindra kriget.

Ickeangreppspakten

För Sovjetunionen uppstod så ett kritiskt läge: Röda Armén deltog i kampen mot japanska trupper som hade anfallit Mongolsla Folkrepubliken. Tyskland höll på att avsluta sina krigsförberedelser mot Polen som också skulle innebär en stor krigsfara för Sovjet. Alltför tydligt var vem som var huvudfiende för fascisterna. Imperialisternas plan att leda den tyska aggressionen mot Sovjetunionen skulle innebära att omfamna Röda Armén i ett tvåfrontskrig med angrepp både i öster och väster.

I denna situation, när det stod klart att Storbritannien och Frankrike absolut inte var villiga att sluta samarbetsavtal med Sovjetunionen, accepterade den sovjetiska ledningen Tysklands erbjudande att underteckna en ickeangreppspakt. I detta läge hade också det borgerliga Polen tackat nej till Sovjetunionens förslag på militär hjälp. Ickeangreppspakten med Tyskland gav Sovjetunionen möjlighet att vinna tid inför Tysklands anfall och att – som det sedan visade sig – vinna två år för att stärka landets försvar.

Idag försöker borgerliga historiker och politiker att förvränga sanningen och framställa Molotov-Ribbentrop-avtalet mellan Sovjet och Tyskland som Sovjetunionens svek mot Polen och som ett avtal mellan två diktaturer. De gör det för att gömma vilka mål regeringarna i imperialistiska Frankrike och Storbritannien i verklighet fullföljde. Dagens historieförfalskningar ska befria västmakterna från sitt ansvar för andra världskrigets utbrott.

Facit

Även idag finns det en stormakt som öppet deklarerar sitt mål att uppnå världsherravälde. I samma tonläge som Hitler förkunnar USA:s president Bush den amerikanska imperialismens uppgift att sprida ”frihet, demokrati och marknadsekonomi” enligt amerikanska mönster över hela världen. På samma sätt som Hitler talar Bush om att vara utsänd av Gud i kampen mot det onda. Under Hitler var ”bolsjevismen” synonym för det onda, idag är synonymen ”terrorismen”.

Och precis som inför andra världskriget ser världens makter på och underkastar sig supermaktens krav, i hopp om att få vara med om de stora profiterna.
Folkrätten och förbud mot inblandning i andra suveräna folks angelägenheter, som FN efter andra världskriget skrev in i sina stadgan för att för all tid omöjliggöra aggressionskrig, har ersätts med en ny militärdoktrin:

Med doktrinen om “förebyggande krig”, tar sig de imperialistiska länderna ”rätten” att anfalla varje land som inte vill böja sig för deras diktat.

USA formulerade denna politik under president Bush och använde den som förklaring för sina krig mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak.

Trots protester från breda folkmassor och krav att återställa folkrätten har denna krigsdoktrin blivit en hörnsten även i EU:s militärstrategi och är fast beståndsdel av den nya EU-författningen. Även den svenska regeringen ställer upp på ”förebyggande krig”. Så som kapitalister i hela världen, inklusive Sverige, sökte att kamma hem profit genom samarbete med fascisterna i Hitlertyskland, så står de i dag i kö för att få en plats i solen i den av Washington behärskade värld.

I Europa är EU storkapitalets verktyg för att tvinga fram marknadens oinskränkta frihet att göra vinst på alla mänskliga behov. EU är på väg till en militariserad superstat, redo till förtryck inåt och krig utåt. Många åtgärder som den politiska högern i dag vidtar i kampen mot ”terrorismen” leder tankarna tillbaka till fascismen. Demokratiska rättigheter utsätts i dag för stora inskränkningar … situationen liknar allt mer den i 1930-talets Europa.

60-årsdagen av andra världskrigets slut är en maning till alla demokratiska krafter: Lär av historien. Fascismens rötter finns kvar. Bekämpa dem innan det är för sent.

Artikeln bygger på uppgifter i boken Oleg Rzjesjevskij. Andra världskriget: myter och verklighet. Progress Moskva/Fram Göteborg 1985.

Boken kan beställas på Fram bokförlag, fram@skp.se, 100 kronor inklusive porto.

Barbara Hagel

Läs mer: Fascismen och kriget mot socialismen (Riktpunkt) »

3 kommentarer

  1. Pingback: April-maj 1945 i Tyskland: Mellan terror och befrielse – ett personligt minne - RiktpunKt.nu

  2. Pingback: Fascismen och kriget mot socialismen - RiktpunKt.nu

  3. Pingback: Frihetens röda flagga - RiktpunKt.nu

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.