För sjuttiofem år sedan, den 9 maj 1945 slutade andra världskriget. Samma krafter som orsakade andra världskriget har idag åter en nästan oinskränkt makt i världen. Mycket i den politiska och ekonomiska situationen i vår tid påminner om situationen inför andra världskriget. Här återpublicerar Riktpunkt ytterligare en artikel som vi publicerade 2005, vid 60-års jubileet av krigsslutet.
Fascismen och kriget mot socialismen
9 maj kommer hundratals miljoner människor i hela världen att fira 60-årsdagen för krossandet av den fascistiska krigsmaskinen i Europa. Men vi kan förvänta oss att borgerlig massmedia fortsätter att förfalska både fascismens natur och skälet till att den föll.
I Sverige framställer den härskande mytologin fascismen som en antisemitisk ideologi som stöddes och genomfördes av nazisterna i Tyskland, där de upprättade en totalitär regim som vagt beskrivs som jämförbar med den ”stenhårda diktaturen” i Sovjetunionen (t ex ledare I Expressen 2004.12.06 och Alf W Johansson, professor i historia vid Södertörns högskola, på Forum för levande historias webbsajt). Andra världskriget beskrivs på detta sätt som en konflikt mellan två diktaturer. Enligt mytologin skulle Hitler ha gjort ett misstag när han angrep västerut – därmed drogs USA in i konflikten och det var Amerikas militära makt som besegrade Tyskland.
Innan vi går in på fascismens väsen låt oss besvara frågan vem som är ansvarig för segern över de tyskledda trupperna. Omkring 80 procent av de fascistiska trupperna i Europa fanns på östfronten fram till landstigningen på D-dagen, då ungefär 5 procent av dem förflyttades västerut. Östfronten stod för 85 procent av de fascistiska förlusterna.
På 50 års dagen av fascismens krossande, 1995, fanns på framsidan av Time en bild på general Dwight D. Eisenhower, där han beskrevs som mannen som vann det andra världskriget i Europa.
Överste David M. Glantz är en av männen bakom den amerikanska arméns Foreign Military Studies Office, som han också ledde under många år. I boken Clash of Titans: how the Red Army stopped Hitler (Glantz and House, Birlinn Publishers, 1995) skriver han:
“Om någon enskild förtjänar titeln (mannen som besegrade Hitler) är det inte Eisenhower utan Zhukov, Vasilevsky (Sovjets överbefälhavare) eller möjligen Stalin själv. Allmänt sett var det Röda Armén och sovjetmedborgarna som bar lejonparten I kampen mot Tyskland 1941-1945.”
Hur fascismen uppstod
Först och främst är det viktigt att slå fast att fascismen är en speciell form av kapitalism. Att tala om kapitalism och fascism som om det rörde sig om skilda begrepp är helt missledande. Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och Francos Spanien var kapitalistiska samhällen.
I den oroliga tiden efter första världskriget i Tyskland och Italien splittrades medelklassen och överklassen i fraktioner med skilda ekonomiska och politiska intressen: industrifolk, jordägare, bankirer, småföretagare, småbrukare. De kunde inte samlas kring en effektiv politisk front mot arbetarklassen och kommunistpartierna.
Mussolini insåg att en av de få saker som dessa fraktioner hade gemensamt var skräcken för och hatet mot kommunismen. Hans fascistparti erbjöd en lösning: ena medel- och överklassen och få stöd från den store lägre medelklassen.
Liksom senare Hitler lovade Mussolini tidigt varje klassfraktion att han skulle ta hand om deras krav, men vid makten riktade han in sig på överklassens krav.
T ex i Tyskland pressades småbrukare och affärsmän av bankerna, som krävde dem på höga räntor. Nazisterna lovade att reglera storbankerna och ge statliga lån med låga räntor och begränsa storföretagens monopol. Men när de tagit makten förklarade Himmler för småbrukarna och småföretagarna att inget skulle göras: ”Affärerna fortsätter som vanligt.”
Fascismen innebar ingen statlig reglering av monopolkapitalet. Den fascistiska synen på staten uttrycktes klart av Mussolini 1921:
”Staten måste begränsas till sina rent politiska och rättsliga funktioner. Låt staten ge oss polis för att skydda hyggligt folk mot brottslingar, ett välorganiserat rättsväsende, en armé som står klar när den behövs och en utrikespolitik för att tjäna de nationella intressena (alltså kapitalets intresse). Allt annat – och jag inbegriper utbildning – måste övergå till enskilt privat initiativ. Om man vill rädda staten, måste man lämna från sig den kollektivistiska stat (!) som vi fått ärva…”
Medelklassen och den lägre medelklassen fanns – och ligger fortfarande – bakom fascismen. Röststatistik från Tyskland visar att bland arbetarklassen röstade som mest 30 procent för nazistpartiet medan stödet medel- och överklassen i praktiken var 100 procent.
Nazisterna kallade sig själva för nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet för att locka till sig arbetarklassens röster. Nazisternas misslyckande att få starkt stöd från arbetarklassen visar att majoriteten av de tyska arbetarna förstod NSDAP-ledarnas egentliga syften.
Precis som Mussolini kom Hitler till makten genom en sorts statskupp, orkestrerad tillsammans med den tyska överklassen när det röststödet för nazisterna sviktade. I kuppen arresterades 81 lagligt valda kommunistiska riksdagsmän.
Naziregeringens första stora åtgärder efter maktövertagandet riktade sig mot kommunister, fackföreningsledare och arbetarklassen. Alla fackföreningar stängdes och deras egendom konfiskerades. Kommunister fängslades eller dödades. ”Reformering” av den tyska arbetsrätten förde arbetarna snabbt tillbaka till 1840.
Det ekonomiska resultaten av de fascistiska regimerna på nationell nivå var en kapitalists dröm, vilket framgår av Ernest Mandels Late Capitalism (Verso, London, 1978). Mandel beräknar att de tyska arbetarnas löner i verkligheten gick ner med 25 procent under 1930-talet medan storföretagens och bankernas profit nådde rekordhöjder. Motsvarande gällde i Mussolinis Italien.
Att jämställa fascism med antisemitism
De tyska kapitalisterna stödde inte Hitler för att han sade att han ville göra sig av med judarna. De stödde honom för att han pekade ut kommunismen som huvudfienden.
Carl Weinberg, en jude, var viceordförande I IG Far¬bens styrelse, då världens största företag. Han berättade för besökare från den amerikanska kemijätten Du Pont att han helhjärtat stödde nazisterna (Hitler & IG Farben, Joseph Borkin, Tidens Förlag, 1980).
Weinberg flyttade till Schweiz i slutet av trettiotalet och fortsatte att leva på utdelning från sina aktier I Farben, samtidigt som företaget tillverkade zyklongas för leverans till koncentrationslägren där gasen användes för att döda fångarna.
General Erhard Milch var statssekreterare för det tyska flygvapnet och Herman Görings högra hand. Han var också jude. Göring lovade att skydda Milch: “Här är det jag som bestämmer vem som är jude och vem som inte är det” (från Borkin).
Gång på gång tillkännagav Hitler att fienden var bolsjevismen, ofta men inte alltid judebolsjevismen. Som vi har visat i tidigare nummer av Riktpunkt identifierade Winston Churchill judarna som bärare av den ”bolsjevistiska smittan”.
Hitler började få bidrag från det tyska monopolkapitalet 1923. Utan kontinuerligt finansiellt understöd från de tyska storföretagen hade nazisterna aldrig kunnat ta makten.
Det förklarar varför man, när man framställer fascismen som antisemitisk, nästan aldrig tar upp regeringarna i Italien och Spanien under Mussolini och Franco. Mussolini var inte någon antisemit och hans långvariga älskarinna var i själva verket judinna. För hur skulle borgerlig media och borgerliga akademiker ta upp fascistiska rörelser som inte innehöll någon antisemitism – utan att avslöja fascismens verkliga natur som ett kapitalistiskt fenomen?
Imperialistisk expansion och korståg mot kommunismen
Mussolinis och Hitlers trupper var det imperialistiska monopolkapitalets spjutspets. Italiens kapital följde efter de italienska erövringarna av Libyen och Etiopien, medan västmakterna såg på. Den nazistiska annekteringen av Österrike och införlivandet av Tjeckoslovakien låg båda i linje med det tyska kapitalets drömmar om expansion österut.
Före fyrtiotalet var Sovjetunionen världens enda socialistiska land. Lagligt valda socialistiska regeringar i bl.a. Finland, Litauen och Spanien hade krossats av väst. Det var västs tysta medgivande av den fascistiska attacken som direkt ledde till den spanska republikens död.
Sovjetunionen var inte bara det främsta hindret för den fascistiska imperialistiska expansionen – dess själva existens var ett enormt politiskt hot mot det kapitalistiska systemet. Tidigt förstod västmakterna detta.
Robert Lansing, Woodrow Wilsons utrikesminister, skrev om kommunismen:
“Den lockar den ointelligenta och brutala delen av mänskligheten att ta från de intellektuella och framgångsrika deras rättigheter och egendom och reducera dem till slaveri. Bolsjevismen är det värsta och mest monstruösa som den mänskliga hjärnan någonsin tänkt ut. Den är värre, mycket värre än ett preussiskt Tyskland och skulle innebära ett större hot mot människans frihet.”
Sumner Welles, Franklin D. Roosevelts biträdande utrikesminister: “Regeringarna och de besuttna klasserna såg hammaren och skäran bakom varje tecken på politiska och ekonomiska oroligheter.”
Vid det fascistiska maktövertagande i Italien skrev Welles:
”Först suckade stormakterna, framför allt Storbritannien, av lättnad. Från deras utgångspunkt blev det tyst och ordning i Italien. Landet var i händer på dem som obarmhärtigt skulle slå undan kommunismen i grunden.”
“Affärsintressen i alla de västeuropeiska demokratierna och den nya världen välkomnade hitlerismen som en skyddsvall mot kommunistisk expansion. De såg den som en försäkran att ordning och reda i Tyskland skulle skydda storföretagens intressen där. Kyrkans mest reaktionära delar lovordade utvecklingen.”
David Lloyd George, tidigare engelsk liberal premiärminister, förklarade i underhuset den 28 november 1934, två år efter Hitlers maktövertagande:
“Ganska snart, kanske om ett år eller två, kommer de konservativa i detta land att se Tyskland som ett skydd mot kommunismen i Europa. Tyskland ligger mitt i Europa. För två eller tre år sedan sade en framstående tyska statsman till mig: jag är inte rädd för nazismen men kommunismen. Och om Tyskland tas av kommunisterna kommer resten av Europa snart att följa efter. Låt oss inte vara för snabba att fördöma Tyskland. Vi kommer att välkomna Tyskland som vår vän.”
Den engelska och franska politiken gick inte ut på eftergifter, som den västliga mytologin ofta låter förstå. Det var i själva verket ett öppet samarbete med fascisterna, vilket visas i In Our Time av Leibovitz och Finkel (Monthly Review Press, New York 1998) och The Drift to War 1922-1939 av Richard Lamb (W. H. Allen, 1989).
T ex vid möten mellan de brittiska och tyska regeringarna den 28 november 1938 nämnde Chamberlain vilka förhoppningar naziregimen gav den brittiska överklassen: Sovjetunionens rasering.
I en artikel i den amerikanska tidningen Collier’s 1938, nästan precis ett år före den tyska invasionen av Polen, skrev Winston Churchill om Mussolinis och Hitlers storhet – de hade båda räddat sina länder från det bolsjevistiska hotet.
Vem försökte stoppa Hitler?
Från 1934 försökte Sovjetunionen isolera Nazityskland genom försvarsallianser med västmakter, som dock vägrade medverka. De polska och tjeckiska regeringarna framhöll att de aldrig skulle samarbeta med Sovjet mot nazisterna.
I andra världskriget dog 50-60 miljoner människor. Det är makthavarna i Väst – bland dem givetvis de tyska kapitalisterna – som bär det fulla ansvaret för denna slakt genom sin vägran att gå i allians med Sovjetunionen.
“Kan någon tveka över att, ifall vi 1939 hade haft den enighet mellan Ryssland, vårt land och USA som fanns i Jalta, så hade detta krig inte funnits?”, undrade Anthony Eden i det brittiska underhuset 1945.
“Nu när man igen läser utkastet till fördrag mellan England, Frankrike och Sovjetunionen så måste man fråga sig hur blinda och småaktiga våra diplomater måste ha varit när de missade möjligheten att ingå ett avtal av en sådan avgörande betydelse.” (Den franske generalen André Beaufre i Le drame de 1940, Plon, 1965).
Huvuddelarna i 1920 och 1930-talens fascism
1. Upphörande av den borgerliga demokratin. Folket hade inte längre ens formell laglig rätt att påverka hur staten styrdes. Och folket hade ingen insyn i regeringens beslutsprocess.
2. Ett allt närmare och mer omfattande integration mellan staten, storföretag och banker, ofta i form av gemensamma kommittéer som tog alla viktiga beslut och lade upp politiken.
3. Monopolkapitalets utvidgning intensifieras, fortsatt koncentration av makt och rikedomar hos en liten minoritet av befolkningen.
4. Hänsynslös våldsanvändning, när det behövs. De som har makten använder sällan våld för dess egen skull. När de styrande inte känner sig hotade slösar de normalt inte resurser på våld. Våldet används som utpressning och för utvidgning när de styrande möter eller förväntar sig motstånd.
5. Nedbrytande och allt högre utsugning av arbetarklassen med våldsamma attacker – rättsliga och fysiska – på fackföreningarna. En av de fascistiska regimernas viktigaste funktion var att utradera de rättigheter och förmåner som arbetarna hade lyckats vinna genom sina fackliga och politiska rörelser.
Texten nedan skrevs 1936 av en välkänd amerikansk journalist. Hänvisningen till den ”fascistiska revolutionen” avser den dåtida mytologin att Mussolini och Hitler verkade för någon sorts social revolution.
”Arbetarna har förlorat sin förhandlingsrätt, deras fackföreningar har upplösts, deras löner kan (och har blivit) obarmhärtigt sänkas genom förordningar. Framför allt har de förlorat sin strejkrätt. Kapitalisten däremot , även om han fått en del bekymmer (kosmetiska och synnerliga lindriga begränsningar i den fria rörligheten för kapitalet, författarens anmärkning) har kvar sitt grundläggande privilegium, nämligen att göra privat profit. Den fascism som Mussolini introducerade var troligen inte ett avsiktligt sätt att upprätthålla den kapitalistiska ordningen (!) men den gjorde det. Begränsningarna i kapitalrörelsen var i själva verket ett slags avgift som kapitalisterna var villiga att betala för att få fullständig säkerhet mot arbetets krav. Det som utmärkte den fascistiska revolutionen var, i motsats till den ryska, ett bakåtsträvande.” Inside Europe, John Gunther, Harper & Bros., New York, 1936.
Ett av fascismens huvudmål var att sänka lönerna till överlevnadsnivå när detta gick att göra. Sådana löner leder normalt till den anställdes förtida död. Men om det finns mer lättillgänglig arbetskraft som kan ersätta de anställda som dött, betalas en lön som man inte kan överleva på – eller ingen lön alls. Som de tyska företagens användning av slavar 1941-1945 visar.
6. Mysticism. Det ideologiska krimskrams som kom från fasciströrelserna i Italien, Spanien och Tyskland innehåller många irrationella delar som framför allt är ohistoriska. De pekade mot en mytologisk idyllisk forntid när socialism (bolsjevism) inte existerade, monopolföretag inte dominerade ekonomin, samhället ar stabilt och inte utsatt för de rödas hot och alla – särskilt underklassen och medelklassen – levde lyckligt, och gladdes åt sin historiskt naturliga makt över arbetarklassen.
Överklassen behövde inte sådant här trams. De förstod mycket väl fascismens värde som ett sätt att konsolidera deras styre och öka deras profit.
Bland andra mystiska element i den europeiska fascistiska ideologin på trettiotalet fanns i Spanien en fanatisk hängivenhet åt den katolska kyrkans lära, i Tyskland antisemitism och i Italien en grotesk machokultur.
Reducering av fascismen till antisemitism tjänar ett farligt syfte. Det gör det möjligt för dagens regeringar att verkställa en i praktiken fascistisk politik samtidigt som man kan fördöma mördandet 1940-1945 av judarna och på så sätt framstå som antifascister.
Korståget fortsätter
Redan innan det andra världskriget var slut var de västliga kapitalisterna beredda att fortsätta sitt korståg mot kommunismen, denna gång under amerikansk ledning. USA hade då blivit den starkaste imperialistiska makten. 1945 var Storbritannien i finansiell konkurs och helt beroende av lån från amerikanska storbanker, vilket innebar att amerikanska kapitalister kunde ta kontroll över stora delar av den brittiska industrin på femtio- och sextiotalen.
President Truman beslutade att fälla atombomber över Japan, döda 200.000 civila och döma hundratusentals till ett liv i elände, trots att USA genom avlyssning redan i augusti 1944 hade information om att japanerna var villiga att ge upp.
Fyra dagar efter den tyska kapitulationen 1945 var den japanska regeringen beredd att ge upp. Eftersom bomben inte skulle vara färdig för användning förrän augusti 1945, höll Truman dock kriget igång genom att vägra förhandla med japanerna. Attacken på Hiroshima dödade också omkring 20 amerikanska krigsfångar som den amerikanska regeringen visste hölls där.
Beslutet att fälla bomben hade inget som helst militärt syfte och räddade inga amerikanska liv. I själva verket kostade bomben tusentals amerikanska soldaters liv eftersom kriget drog ut på tiden. Motivet för bombningen var att skicka en tydlig signal till Moskva att USA nu bestämde och att Sovjetunionen skulle rätta sig efter det.
Den brittiske fysikern och Nobelpristagaren P.M.S. Blackett: ”När atombomberna fälldes var det inte andra världskrigets sista militärhandling utan den första större åtgärden i det kalla diplomatiska kriget mot Ryssland.”
Ett av de tidigaste officiella uttalandena beträffande korstågets syfte kom den 12 mars 1947, mindre än två år efter fascismens nederlag i Europa, när New York Times rapporterade:
”Truman handlar för att rädda länder från rött styre: President Truman drog upp riktlinjerna för USA:s utrikespolitik idag. I ett historiskt tal till kongressen föreslog han att detta land skulle intervenera när det än behövs över hela världen för att hindra att fria folk underkastas kommunistinspirerade totalitära regimer på bekostnad av deras nationella integritet och betydelse.”
“När han begärde $400,000,000 för att stötta de pressade grekiska och turkiska regeringarna mot kommunismen sade presidenten att tvång och hot mot fria folk genom politisk infiltration bland fattigdom och kamp undergräver världsfreden och hotar USA:s säkerhet.”
Känd som Trumandoktrinen har sedan dess denna självpåtagna rätt att ”intervenera när det behövs” för att tjäna det imperialistiska kapitalets intressen utgjort kärnan i västlig utrikespolitik. Policyn om s.k. förebyggande anfall som Bush II tillkännagett är bara en terminologisk variation – egentligen är det Trumandoktrinen.
Truman tog upp ett tema som skulle komma att upprepas till leda under de kommande åren, nämligen att kommunisterna hotar fria folk där det finns ”fattigdom och kamp”. Vad som ligger bakom fattigdomen och kampen preciserades inte, inte heller vad det var för sorts ”hot”.
NSC 68 definierar socialism som slaveri
1947 skapade Truman också CIA och National Security Council (Nationella Säkerhetsrådet), det högsta beslutsorganet i USA, vars sammanträden sker i hemlighet. Vidare upprättade Truman National Security Agency, som är större men mindre känt än CIA. Han omorganiserade USA:s krigsdepartement och lät det byta namn till försvarsdepartementet, en signal om att anfallskrig skulle betraktas som försvarsåtgärder.
Nazisterna började förbereda ett militärt anfall på Sovjetunionen genom upprustningsplanen 1936. Bara 14 år senare undertecknade Truman National Security Directive 68, ett dokument som hölls sekretessbelagt i många år. Det lade grunden för en jättelik upprustning som fortfarande pågår.
Enligt NSC 68 var Sovjetunionen en “slavstat” som försökte dominera världen och få bort “friheten”, för vilken USA var – och enligt Bush II är – den främste försvararen. NCS 68 vänder upp och ner på verkligheten: socialism definieras som slaveri och kapitalism som frihet.
Det är därför som USA enligt NSC 68 måste producera många fler kärnvapenspetsar och upprusta. Och det är därför som USA och de västliga imperialistiska makterna har spritt död och förödelse över världen sedan dess.
När vi firar slutet för den europeiska fascismen den 9 maj 1945 minns vi att socialismens styrkor vann ett enormt slag men att kriget mot socialismen som inleddes med invasionen av Sovjetunionen 1919 ännu pågår.
Peter Cohen
Läs mer: Den 9 maj 1945 – för 75 år sedan – slutade andra världskriget (Riktpunkt) »
