Krönika: Nya tankar i virusets spår

Maskineriet står för tillfället stilla med­an kapitalismen självsanerar i en kris som fått hjälp på traven – somliga före­tag slås ut, andra profiterar, små egenfö­retagare rensas bort från scenen och de arbetslösas skara växer. Det arbetande folket betalar för kapitalismens om­gruppering och konkurrensförbättring, något vi har skrivit om många gånger i Riktpunkt.

Men just nu, just medan krisen pågår och ekonomin i många familjer rasar samman så händer också något annat i världen: naturen drar efter andan. Luften är renare, vattnet är klart – det simmar till och med maneter och fiskar i Venedigs tidigare så skitiga kanaler. I storstäderna sjunker den farliga parti­kelhalten från bildäcken och allergiska och lungsjuka människor andas lättare – om de undgår viruset, alltså. Himlen syns blå i smog-kvävda kinesiska stor­städer. Det visas realtidskartor, där de små rörliga prickarna som är flygplan glesar ut från ett myrstacksmyller till enstaka små flugor och växthusgaserna de pumpar ut har minskat med mer än hälften.

Det är förstås lätt att se vad det be­ror på: många fabriker har stängt, gränserna är stängda och både flygplan och bilar står stilla. Turisterna stan­nar hemma, många jobbar hemifrån och ännu fler är permitterade. En hel del fabriker och företag har ingen ef­terfrågan på sina produkter, endera för att människor måste vara försiktiga med sina pengar eller för att de är räd­da att smittas i varuhusen: folk köper inte kläder, skor, husgeråd eller leksa­ker, och restaurangerna står tomma av samma skäl. Andra fabriker står stilla för att de inte får delar till produktio­nen från utlandet. Det som inte pro­duceras genererar förstås inga utsläpp och varutransporterna lyser med sin frånvaro.

Hittills har koldioxidutsläppen i världen ständigt ökat, alla klimatavtal och miljökamper till trots, med un­dantag för ett dopp under finanskrisen 2008 när utsläppen minskade runt 1,4 procent. Nu under coronakrisen vän­tas att utsläppen minskar ännu mycket mer, men vad innebär det? Får vi upp­skov med växthuseffekten, precis som företagen får uppskov med arbetsgi­varavgiften?

Tyvärr fungerar det ju inte så. När produktionen kommer igång igen kommer den att gå med rasande fart för att kapitalet vill hämta in de vin­ster det förlorat, och det finns faktiskt en risk för att effekten på miljön sam­mantaget blir negativ. I TV sitter eko­nom efter ekonom och pratar envetet på om att vi måste få hjulen att snurra igen, att vi måste skapa tillväxt. Det blev rent komiskt häromdagen när en privatekonom i en TV-studio manade till sparande i hushållen för att över­leva den hotande arbetslösheten och en nationalekonom samtidigt tyckte vi måste konsumera mera så fort det blir möjligt igen – vem ska man lyssna på? De båda ekonomerna stirrade förvir­rat på varandra och programledaren styrde rutinerat över på något annat…

Det finns en överhängande risk att vi slutar tänka när vi matas med ett stän­digt likadant budskap. Vi oroar oss för våra jobb och våra pengar och om det nu är så att hjulen måste snurra ohej­dat för att vi ska vara trygga, ja, då kanske vi inte kan klara det här med miljön. Och om allt måste gå snab­bare och snabbare och tillväxten öka, då får vi väl fortsätta som förut med överproduktion och överkonsumtion – men samtidigt känner många ett riktigt djupt obehag.

Jag pratar med människor som sä­ger, lite förvånat, att de inte hade klart för sig hur mycket onödigt skräp de brukade köpa innan de slutade shoppa för att undvika coronaviruset. Andra tycker att de dagliga (gratis) promena­derna och vistelsen i naturen som de nu har tid till, permitterade och fattiga som de är, faktiskt ökar deras livskva­litet och ger en ny ro i själen. Många har bunkrat både det ena och det an­dra hemma, sånt som skulle hålla sig om apokalypsen möjligtvis skulle äga rum. Och så fröer att odla mat med för säkerhets skull. Nu verkar det inte bli riktigt som på zombiefilmerna ändå, och folk bakar och långkokar på det de införskaffade i hastig panik, och till och med här hemma hos mig växer kryddorna i burkar på fönsterbrädor­na medan dottern inspirerat läser om självhushåll på landet, med höns. Nya intressen alltså, och nya drömmar och färdigheter som upptäcks i liten skala.

Men sedan suckar en del människor och säger, att jo, nog är det bra, men det här kommer ju att gå illa för eko­nomin och jag behöver mitt jobb, så inte kan vi leva såhär inte. Inte ens li­tegrann. Men de har faktiskt fel. För vad skulle inte vara möjligt om vi inte behövde arbeta för tillväxt och vinst­maximering? Om vi visste att vi själva planerar för att få det vi tycker är nöd­vändigt, och att det vi tycker är till­räckligt, det räcker faktiskt.

Låt oss ta vara på det coronakrisen lär oss om hur kapitalismen fungerar och hur den påverkar våra liv, både i stort när det gäller miljöförstöring, katastrofalt dålig sjukvård och arbets­löshet, och i smått när vi börjar se lite alternativ till den vanliga arbeta-och-konsumera-och-sedan-dö-ideologin i vår egen vardag! Det finns ju en verk­ligt farlig och revolutionär smitta som borde få kapitalet att rassla ihop full­ständigt, inte sant?

Marina Weilguni

Artikel från Riktpunkt 4, 2020.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.