LEDARE (5/2020) I skrivande stund är det några dagar tills regeringens utredning om förändringar i Lagen om anställningstrygghet (LAS) ska släppas. Senast den 31 maj ska det ske. I korthet handlar utredningen om hur det ska bli enklare för företagare, i huvudsak små och medelstora företag, att säga upp personal utan att ta hänsyn till den princip om ”sist in – först ut” som sedan 70-talet, när LAS stiftades, präglat stora delar av arbetsmarknaden. Lagen tillkom 1974, i samma veva som en rad andra arbetsmarknadsbestämmelser infördes, så som MBL – Medbestämmandelagen. En rad lagar infördes då, med ett relativt bra skydd för arbetarna, till följd av de arbetsmarknadskonflikter som vid samma tid präglade arbetsmarknaden, den kändaste är gruvstrejken i Malmfälten. Som alla lagar i ett klassamhälle innebär de något positivt även för företagen, så även med dessa. Strejkrätten begränsades, massuppsägningar till följd av missnöje blev olagliga, för att nämna några exempel. Men lagarna genomfördes för att stävja de arbetandes protester.
Det förslag som i dagarna ska presenteras innebär inte helt oväntat en rad försämringar för arbetarna. Nu ska ingen tro att vi fram till dagens datum, eller när resultatet av utredningen fastställs i lag, har haft en trygghet på arbetsmarknaden. Kapitalismen innebär till sin natur en otrygghet. Redan på 80-talet förändrades LAS och en möjlighet till provanställningar under sex månader infördes. Arbetare med gedigen yrkeserfarenhet och i många fall ett långt yrkesliv bakom sig tvingades att under en period helt stå utanför den relativa trygghet som anställningsskyddet innebar. Under denna tid får arbetsköparen fritt sparka, välja och vraka bland de anställda. Många är fallen där stridbara men provanställda arbetare, som påtalat arbetsmiljöproblem och liknande, fått se sina förhoppningar om en tillsvidareanställning gå upp i rök.
På 90-talet återkom genom beslut i riksdagen de för arbetarrörelsen så förhatliga bemanningsföretagen. Efter närmare 60 år av förbud blev de återigen verksamma på arbetsmarknaden. För stora delar av arbetarklassen, framförallt de yngre, så saknades all form av trygghet. Genom ett SMS på kvällen kan man få reda på om man dagen efter har ett arbete att gå till eller inte. På eftermiddagen går man hem efter jobbet och undrar om man har en inkomst imorgon eller inte. Ett allt större antal timanställningar inom främst inom den offentliga sektorn har också skapat en otrygghet. Arbetare blir inringda om ordinarie personal är sjuk eller vårdar barn. Resultatet av detta är tydligt i coronapandemin. Timanställda far runt mellan äldreboenden och de varken kan eller vågar stanna hemma vid sjukdomssymptom, för de behöver ju av helt naturliga skäl en inkomst! Försämringar av A-kassan måste också läggas till listan över de försämringar som gjorts på arbetsmarknaden. Långt ifrån alla når en inkomst vid arbetslöshet på 80 % av tidigare lön som är tanken.
Nu väntar ytterligare försämringar genom regeringens förslag om förändrad anställningstrygghet. Med förslaget kommer också en uppmaning till fackföreningsrörelsen och arbetsköparna i Svenskt Näringsliv, om att själva komma överens om förslag på förändringar av LAS, som då ska tillämpas istället för regeringens förslag. Innebörden är densamma som de senaste två årens turer om att begränsa strejkrätten ytterligare. Regeringen presenterade ett förslag, fackföreningsrörelsens ledare protesterade och förhandlar fram ett identiskt förslag med arbetsköparna som senare blir lagstiftning. Något annat är inte att vänta denna gång. Inom LO har det höjts röster mot de förhandlingar som redan inletts av arbetsmarknadens parter. Inom LO:s styrelse har en majoritet med 8 röster, mot en minoritet med 6 röster, gett sitt stöd till fortsatta förhandlingar. Inom LO:s styrelse har varje förbund en röst. Situationen förväntas dock se annorlunda ut på den kommande LO-kongressen i juni, där en majoritet väntas vara motståndare till de förhandlingar som nu genomförs. Lyckligtvis för klassförrädarna inom LO-toppen, så har nu LO-kongressen till följd av coronakrisen skjutits fram, dock inte hela kongressen, delar av den kommer att genomföras digitalt. En ny högavlönad ledning ska väljas men en av de viktigaste frågorna för arbetarklassen, den om ett försämrat anställningsskydd, bordläggs till efter att förhandlingarna är avklarade. Så fungerar demokratin inom fackföreningsrörelsens organisationer idag.
I den utredning som ska presenteras handlar det om att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden, vilket i propagandan framställs som positivt för de mindre företagen. I grund och botten handlar det om att den internationella konkurrensen mellan ländernas stora monopolföretag hårdnar. Deras återförsäljare, eller de som förädlar de produkter som de stora producerar, alltså just små- och medelföretagen, drabbas också av denna konkurrens och måste därför kunna acceptera sänkta priser för att de stora monopolen ska kunna fortsätta med sina höga vinster. Svårare än så är det inte. Därför måste också deras möjligheter till vinstmaximering öka genom en större otrygghet.
Om man på allvar vore ute efter en större flexibilitet på arbetsmarknaden, som man påstår att försämringarna ska leda till, så finns det en rad andra åtgärder som skulle kunna vidtagas, som under rådande former skulle inneburit en ökad trygghet istället för en minskad trygghet för arbetarklassen.
A-kassan kan med omedelbar verkan kraftigt höjas och den patetiska provanställningen kan slopas. På så sätt skulle fler våga pröva andra arbetsköpare när man känner man vill pröva något nytt i livet, utan rädsla att behöva lämna hus och hem vid arbetslöshet.
Bemanningsföretagen måste återigen förpassas till historiens skräphög, likaså de timanställningar som förekommer inom olika branscher.
Regeringen påstår att man måste förändra LAS därför att fler ska ta sig in på arbetsmarknaden. Lösningen på detta är att sänka arbetstiden till 6 timmar, med bibehållen lön, inte en ökad möjlighet för arbetsköparna att göra sig av med obekväma eller de som inte är fullt så produktiva som de kanske en gång har varit.
De krav kommunisterna här ställer upp är fullt rimliga i ett modernt samhälle. Genom att dessa krav också blir hela det arbetande folkets krav så hamnar folket dock i en motsättning mot hela systemet. Kapitalismen tjänar på otryggheten. Kapitalismen tjänar på massarbetslösheten och den reserv av arbetskraft som man är helt beroende av för att hålla lönerna nere.
Lösningen på denna motsättning är att förena kampen för de moderna kraven med ett omkullkastande av systemet, där arbetarnas förtjänster också blir folkets rikedomar, istället för det lilla fåtalets rikedomar. Det gäller också för arbetarklassen att ta tillbaka kontrollen över sina fackföreningar och erbjuda reformisterna ett gediget motstånd och avslöja deras mantra om att det som är bra för företagen är bra för arbetarna som hyckleri. Det är nämligen precis tvärtom, det arbetarklassen tjänar på förlorar kapitalisterna på och vice versa. Lagen om en försämrad anställningstrygghet som är på gång förlorar arbetarklassen på.
