En av de tyngsta teoretiska frågorna som nödvändigtvis måste redas upp är frågan om imperialismen. Hur vi förstår kapitalismen på sitt nuvarande stadium är av yttersta vikt för hur vi positionerar oss i klasskampen både nationellt och internationellt. På inbjudan av Ulf Karlström och Anders Romelsjö vill vi därför återigen belysa frågan, framför allt genom en kritik av deras bok USA som världspolis.
I en tidigare artikel som behandlade Kommunistiska Partiets Anders Carlssons syn på imperialismen i allmänhet och Ryssland i synnerhet fokuserade vi på framför allt en teoretisk poäng: det går inte att applicera Lenins analys av imperialismen på enskilda länder utan den måste appliceras på det kapitalistiska systemet som sådant.
Slutsatsen som Carlsson presenterar – att Ryssland skulle vara enbart kapitalistiskt och därmed inte imperialistiskt – är en teoretisk felaktighet och med en lite mer noggrann läsning av Lenin blir det också tydligt att det inte var såhär Lenin själv analyserade kapitalismen. Eftersom vi redan en gång diskuterat den här frågan ska vi inte gå in på djupet igen, men eftersom Romelsjö & Karlström gör samma misstag som Carlsson kan det vara värt med en kort återupprepning.
Enskilda länders imperialism kontra imperialismen som system
Innan vi börjar vill vi passa på att betona en sak: trots att mycket fokus hamnat på Ryssland i diskussionerna om imperialismen så är det viktigt att påpeka att Ryssland hade kunnat bytas ut mot vilket annat kapitalistiskt land som helst. De processer vi diskuterat ovan är lika verksamma där som i Bangladesh, Polen och Litauen som i Sverige, Tyskland eller USA.
När Carlsson analyserade Ryssland gjorde han det på basis av några av de fem kännetecken som karaktäriserar det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium och som Lenin genom sin studie i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium identifierat. Dessa kännetecken, som Carlsson kallar ”punkter”, berör de viktigaste utvecklingstendenserna inom den moderna kapitalismen:
- Koncentration av produktion och kapital
- Bildandet av finanskapital genom sammanväxningen av bank- och industrikapital
- Kapitalexportens ökade betydelse på bekostnad av varuexportens betydelse
- Bildandet av internationella monopolistiska sammanslutningar som delar världen mellan sig
- Den territoriella uppdelningen av världen mellan stormakterna är avslutad
Dessa kännetecken, som knappast går att applicera på ett enskilt land för att analysera det, använde Carlsson för att just analysera ett land, i detta fall Ryssland. För att göra det var han tvungen att välja ut vissa av dessa kännetecken som skenbart kunde passa in på analysen av ett land, medan han lämnade de övriga därhän. Samma sak gör Romelsjö & Karlström när de skriver som följer:
Ryssland uppfyller inte flera viktiga kriterier (min kursivering), med begränsad kapitalexport, relativt outvecklad produktivitet och stort beroende av råvaruexport, samt få betydande monopol i förhållande till särskilt PPP-justerad BNP.[1]
För att kunna applicera Lenins teori på ett enskilt land behöver man tolka dessa kännetecken som just kriterier. Det blir då möjligt att kvantifiera dem, även om det naturligtvis sker med fullständigt godtycke och utan anspråk på ens den minsta vetenskaplighet, och säga att när koncentrationen nått en given punkt, när finanskapitalet utvecklats till en given nivå och när kapitalexporten utvecklats till en given grad så blir ett land imperialistiskt. Dessförinnan skulle det vara kapitalistiskt. Utöver att inte kunna svara på när ett land når en viss nivå, går det heller inte att förklara vad man ska göra med framför allt den sista av Lenins kännetecken: den kan ju svårligen appliceras på ett land. Romelsjö & Karlström gör som Carlsson. De ignorerar den.
Istället för att göra våld på Lenins analys måste man ta tillvara på det Lenin skriver om dessa kännetecken: de är kännetecken på ”en företeelse i full utveckling”.[2] Det leninistiska perspektivet ger oss möjlighet att fånga rörelsen i kapitalismens utveckling, det visar oss att det som kännetecknen beskriver är pågående processer som förklarar olika monopolkonglomerats förda politikoch inte kriterier eller punkter för att statiskt mäta enskilda länders imperialism.
I alla kapitalistiska länder är dessa processer verksamma och de kännetecknar en kapitalism i full utveckling. Överallt i den kapitalistiska världen är tendensen sådan att kapitalexportens betydelse ökar på bekostnad av varuexportens betydelse, precis som att det är så att kapitalet och produktionen i varje enskilt land koncentreras och att det överallt tydligare utkristalliseras ett finanskapital.
Allt detta utesluter naturligtvis inte att olika länder har nått olika långt. Kapitalismen utvecklas som bekant olikmässigt. Hur långt processerna nått i olika länder blir i slutändan ett mått på hur utvecklad kapitalismen är i olika länderinte hur imperialistiska de är.
Att skriva att Ryssland inte uppfyller flera av kriterierna för att vara imperialistiskt missar alltså flera poänger:
- Det går inte att göra någon skillnad mellan kapitalistiska och imperialistiska stater och nationer, utan vi måste betrakta alla kapitalistiska nationer som kapitalistiska nationer inom det imperialistiska systemet
- Det är inte möjligt att applicera Lenins kännetecken på en företeelse i full utveckling på enskilda länder, det går våld på hans analys och är att skjuta långt utanför mål
- I en analys av imperialismen är det inte relevant hur långt dessa processer nått i ett givet land, utan att de är verksamma där.
Vi kan nu konstatera att teoretiskt sett så utgår de alla tre från samma teoretiska felaktigheter och det finns ingen större skillnad mellan hur de ser på imperialismen.
En bi- eller multipolär värld?
Det finns dock vissa skillnader mellan Carlsson och Romelsjö & Karlström: de senare väljer att också betona vikten av att bryta sönder det som de kallar den ”unipolära världsordningen”. Detta menar de också är ”den helt avgörande och viktigaste politiska frågan”.[3]
Enkelt uttryckt innebär den unipolära världsordningen en aktör som mer eller mindre dominerar världen. Denna kallar de med kvasi-konspiratoriskt språkbruk ”Hegemon”). Denna aktör är i nuläget USA och att bryta landets makt över världen är för Romelsjö & Karlström av överordnad betydelse. Anledningen till att de ser som sin viktigaste uppgift att göra detta beskriver de som följer:
En utvecklad bipolär världsordning kommer att balansera USA-NATO, och verka återhållande på deras tänkta krigsäventyr.[4]
Även om de fortsätter med att konstatera att ”ökad konkurrens också kan leda till allvarliga konflikter och krig” är det tydligt att dessa risker är att föredra framför en världsordning där den amerikanska imperialismen dominerar.
Ligger det då något i detta? Vi kan börja med att konstatera en sak: det är helt riktigt att den amerikanska dominansen utmanas och de mellan-imperialistiska motsättningarna ökar. Inte bara Kina och Ryssland intar mer självständiga positioner gentemot USA utan också EU med Tyskland i spetsen agerar mer och mer självständigt, framför allt i frågan om gasledningarna till Ryssland och förhållandet till Iran.
Andra projekt såsom BRICS, ett samarbete mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika innebär formerandet av ytterligare en imperialistisk pol medan mindre kapitalistiska nationer sluter sig samman i regionala och lokala allianser för att värna sina intressen, såsom bland annat Venezuela gjort i ALBA.
Så långt är det svårt att inte hålla med. Att utvecklingen skulle vara positiv och vara en garanti mot krig är det dock svårt att hålla med om. När vi tittar lite närmare på påståendet faller det ganska snabbt till marken.
En snabb blick på kapitalismens historia ger vid handen att en multipolär världsordning knappast öppnar för fred eller håller starkare makter i schack genom nån sorts terrorbalans.
Inför det första världskriget, då världen karaktäriserades av ett flertal imperialistiska poler, upplevde världens folk i princip konstanta krig när kolonierna skulle utvidgas och råvaror, marknadsandelar och transportrutter skulle säkras. Stormakter som Tyskland, USA, Frankrike, Storbritannien, Ryssland, Japan och Italien expanderade alla för att säkra sina egna intressen. Slutresultatet blev det första imperialistiska världskriget, där stora delar av världen drogs in i ett krig som lämnade över tio miljoner döda.
Världen karaktäriserades på samma sätt av ett flertal imperialistiska poler och centra inför det andra världskriget, även om vissa konkurrenter försvunnit och andra stärkts. Den tyska, brittiska, franska, amerikanska, japanska och italienska imperialismen var fortsatt engagerade i att expandera världen över och krigen avlöste varandra, både i Europa och runtom i världen. Även regionala makter, såsom Ungern, deltog i uppdelningen av världen. Slutresultatet blev även här ett fruktansvärt krig med tiotals miljoner döda som följd.
I teorin skulle den multipolära världen ha varit fredligare, men påståendet håller knappast. Vi kan med lätthet slå fast att verkligheten står i klar och tydlig motsättning gentemot det teoretiska antagandet att en så kallad multipolär värld skulle vara fredligare. Det betyder dock inte att en unipolär värld skulle vara at föredra.
Om vi nu kan konstatera detta så måste vi ställa oss en väldigt viktig fråga: varför är då världen inte fredlig? Svaret får vi genom att rikta blickarna mot själva det kapitalistiska systemet som roten till de kapitalistiska krigen. Krigens vara eller icke-vara beror inte på en given nations styrka eller svaghet, utan är en ofrånkomlig följd av den kapitalistiska ekonomin.
De kapitalistiska krigen
I artikeln riktad mot Anders Carlsson citerade vi kort Marx när han skrev om ”den omättliga hungern efter merarbete” och kapitalets ”varulvsjakt efter merarbete”. Detta är också vår utgångspunkt när vi riktar blickarna mot krigens orsak och de grundläggande mekanismerna som kännetecknar kapitalismen.
På den kapitalistiska marknaden råder en järnhård konkurrens, som i och med kapitalismens övergång till imperialism skärptes ytterligare. Till denna måste varje företag förhålla sig, vilket i korthet innebär att varje företag måste välja mellan att äta eller att ätas; att växa eller att försvinna. Det företag som inte växer och ger större utbredning kommer att bli omsprunget av de andra företagen. Alla företag är utsatta för ett tvingande behov, nämligen att växa på andras bekostnad eller att krympa och försvinna till förmån för andra.
Denna situation får framför allt två följder: expansionen tvingar företagen att expandera utanför sina gränser för att exportera sitt kapital till områden där profiten är större och att öka mervärdesutsugningen av de egna arbetarna. Två kamper uppstår därmed: den mellan de olika expanderande företagen och den mellan företagen och arbetarna.
Processen är tvingande för varje företag i varje land. Det är en omöjlighet att ställa sig utanför och inte växa eller att välja att inte öka utsugningen. Resultatet är ett från alla håll expanderande kapital. I varje land koncentreras produktionen och kapitalet och ur varje land växer de starkaste monopolen i en kamp om världsmarknaden. Mellan de olika nationella kapitalen uppstår en friktion som bara blir starkare och starkare, för att till slut bara kunna lösas med krig.
I denna process, som inte har någon ände, utan fortlöper konstant under kapitalismen eftersom något annat inte är möjligt – om något annat vore möjligt, vore det inte kapitalism. Det är ingen likmässig process, utan monopolens och deras statliga styrka skiftar.
Vissa ekonomier går om andra och tar därmed större intressen i anspråk för sina monopol på alla tänkbara sätt. De utövar en mer aggressiv diplomati, genomför mer offensiva militära operationer eller stärks genom sammanslutningar, handelsavtal, tullar och så vidare. De arbetar med all kraft för att peta ner andra länder i den imperialistiska hierarkin medan dessa i sin tur med all kraft försöker bita sig fast vid sina privilegier, som säkrar gynnsamma förhållanden för dem. Den här processen leder ofrånkomligen till en allt mer accelererande mervärdsutsugningen och samtidigt som friktionen mellan de nationella kapitalen ökar, måste även de egna befolkningarna angripas för att öka utsugningen av mervärde för att på så sätt vinna fördelar i konkurrensen.
Ett av de medel som används i den inom-imperialistiska kampen är just krigen. Vi såg det inför både det första och det andra imperialistiska världskriget och vi ser samma tendenser nu: monopolens marginaler minskar och på en rad platser runt om i världen blir motsättningarna skarpa nog att tvinga fram krig. I Syrien möts inte bara det amerikanska och ryska kapitalet, utan även det saudiska, iranska och turkiska i en kamp om herraväldet. I Ukraina stötte den ryska, amerikanska och tyska imperialismen ihop. Venezuela angrips kraftfullt av USA, samtidigt som ryska och kinesiska intressen stärker sina positioner i landet.
Även om Romelsjös & Karlströms multipolära värld hade existerat, så hade den med nödvändighet inte kunnat existera, eftersom den inom-imperialistiska kampen fortsätter och tvingar fram nya maktkonstellationer och allt skarpare motsättningar. Det finns ingenting – varken historiskt eller teoretiskt – som stödjer tesen att en ökad imperialistisk konkurrens gynnar freden eller att det är något annat än en katastrof för folken. Därmed inte sagt att en enda stark makt är bättre, utan vår betoning måste vara klar och tydlig: kapitalismen i alla former är en katastrof för alla folk.
Konsekvenserna av Romelsjös & Karlströms syn
I deras teoretiserande finns fröet till ett förnekande av de mest grundläggande lagar, enligt vilka kapitalismen fungerar. Det finns ett frö till ett förnekande av historien och den vetenskapliga analysen av kapitalismen. Deras antaganden har lämnat både den marxistiska analysen och verkligheten.
Genom sina antaganden framställer de freden som möjlig under kapitalismen och flyttar fokus från varje stats klasskaraktär och kamp för sina egna monopol till den för tillfället starkaste makten. På så sätt bidrar de till skapandet av illusioner hos arbetarklassen, såtillvida att den binds fast dels vid förhoppningen att framsteg skulle vara möjliga under kapitalismen och dels till idén om vägen till socialismen genom kampen för det minst onda, vilket historiskt sett visat sig vara ett kraftfullt försvar för kapitalismen.
Deras position innebär i slutändan ingenting annat än ett avståndstagande från insikten att fienden står i det egna landet. Den ryska eller kinesiska arbetarklassen har för Romelsjö & Karlström inte längre sina fiender i den egna borgerligheten, utan de har en gemensam fiende i den amerikanska imperialismen! Men vad händer när den amerikanska imperialismen väl är krossad och den kinesiska, tyska eller ryska seglat upp som världsledande? Kommer de bryta med sina egna tankemönster och äntligen ta ställning för socialismen eller kommer de ta ställning för den indiska eller brasilianska kapitalismen för att bryta de starkares maktposition?
Denna hårt vunna insikt, som var vägledande i skapandet av de kommunistiska partierna för över hundra år sedan, har man teoretiserat bort. Trots att det var definierande för de kommunistiska partierna att inte ta ställning för olika imperialistiska makter utan att arbeta för revolutionen mot de egna förtryckarna, väljer Romelsjö & Karlström samma väg som socialdemokraterna i varje land som inför det första imperialistiska kriget beviljade krigskrediter till sin egen imperialism.
I slutändan leder det oss in i diskussionen om vad syftet med ett kommunistiskt parti är. Är det att leda in det arbetande folket i en kamp för imperialismen, låt vara att man tar ställning för en underdog? Eller är det att förbereda folket och bygga partiet för en övergång till socialismen och kommunismen?
Jag tror svaret är givet. Ett parti eller enskilda individer som reducerats till att bli betjänter åt de svagare kapitalen eller till att bli någon sorts moralisk domare som står vid sidan av för att bedöma vilket kapital som är mest värt att stödja har för länge sen tappat sin politiska kompass och utgör knappast en vägledning för en rörelse som vill bryta med kapitalismen och imperialismen.
[1] USA som världspolis, s. 69
[2] Lenin.
[3]https://www.globalpolitics.se/kampen-mot-usa-imperialismen-vilka-kan-vi-liera-oss-med/
[4] USA som världspolis, s. 82.
Andreas Sörensen
