Jag måste börja med att konstatera en sak: det går knappast att göra en bok som denna rättvisa med hjälp av en enkel recension. Därför tänker jag inte försöka. För den som ens är måttligt intresserad av den amerikanska kommunismen är boken ett måste. De livsöden, det mod och den kamp som Robin D.G. Kelley skriver om måste läsas i originalet. Jag vill därför göra något annat än att sammanfatta boken: jag vill lyfta upp de politiska slutsatser som Kelley har dragit och diskutera dem i förhållande till vår egen uppgift idag.
Innan 1929 fanns det knappt kommunister i Alabama. Trots enstaka försök att penetrera södern hade inget lyckats. Fem år senare hade man vunnit stora delar av den svarta arbetande befolkningen på sin sida. Man hade organiserat de fattigaste lantarbetarna. Man hade försvarat unga svarta män som blivit falskt anklagade för våldtäkt. Man hade förhindrat vräkningar. Man hade satt på el och vatten för de som inte kunnat betala. Man hade organiserat strejker. Man hade demonstrerat och protesterat. Man hade varit inblandade i flera dödliga eldstrider med både polis och fascister. Man hade torterats, mördats, misshandlats, piskats och lynchats, men man hade fortsatt.
Allt detta hade cementerat ett stöd hos framför allt den amerikanska arbetarklassens fattigaste skikt: de svarta arbetarna. Allt detta förlorade man också. Den främsta anledningen? Folkfrontspolitiken. I alla fall om man får tro Kelley själv.
Vi ska utforska den här slutsatsen lite närmare, eftersom den kan säga oss en hel del om förutsättningarna för ett kommunistiskt partis framgångar även idag och därför är en bok om kommunister i den amerikanska södern för nästan hundra år sedan relevant för svenska kommunister idag.
Framgångarnas förutsättningar: den tredje perioden
När Tom Johnson och Harry Jackson på det kommunistiska partiets uppdrag kom till Birmingham i Alabama var det i princip första gången som kommunisterna riktade sina blickar söderut. De var båda från norr, Cleveland respektive San Francisco, och fackföreningsveteraner. Deras första uppdrag var att försöka skapa en bas bland stålarbetarna i Birmingham.
Till sin hjälp hade de vad som kallades Trade Union Unity League (TUUC), en separat fackföreningsfederation, ledd av kommunisterna och medlem i den röda fackföreningsinternationalen Profintern. Till skillnad från det reformistiska American Federation of Labor (AFL), som organiserade enligt yrkeslinjer var TUUC organiserat efter industri: istället för att varje yrke hade sin egen fackförening skulle varje arbetare på arbetsplatsen vara ansluten till samma fackförening.
Framgångarna var dock magra och väldigt snabbt fick partiet ställa om. Den stora depressionen slog till med full kraft och 1930 beslutade partiet att rikta sitt fokus mot de arbetslösa och deras omedelbara behov. För detta syfte bildade man vad man kallade Neighborhood Relief Committees, vars syfte var att slå vakt om de behov som den arbetande befolkningen hade. I praktiken betydde det bland annat att slå på elen och vattnet för de som inte kunnat betala räkningar, förhindra vräkningar och att gömma undan tillhörigheter för de som ansökt om socialt stöd (man var tvungen att vara utfattig för att kunna få det!). Dessa kommittéer blev inkörsporten till partiet för många fattiga svarta kvinnor: när männen var arbetslösa tvingades de ta jobb i välbärgade hem som hembiträden och få vardagen att gå ihop. Det var de som kände fattigdomens konsekvenser allra starkast.
Relativt snabbt fick man också upp ögonen för vad som kallades sharecroppers, de fattigaste av de fattigaste bönderna som nästan var att betrakta som livegna. Ofta – men inte alltid – svarta. Så gott som alltid fullkomligt utelämnade åt storgodsägarna i ett nästan feodalt förhållande. Dessa gav man sig i kast med att organisera. Redskapet blev Sharecroppers Union (SCU). Repressionen var brutal och representanter för fackföreningen misshandlads, piskades, lynchades, mördades och torterades. Inte sällan arresterades fackliga aktivister, misshandlades och lämnades i kalla celler för att sen släppas rakt i armarna på en mobb. Trots detta växte fackföreningen och kunde inom några år räkna med nästan tio tusen medlemmar. Fackföreningen, som hela tiden leddes av kommunisterna, blev inkörsporten för många svarta män till partiet.
Syftet är inte att ge en heltäckande bild av partiets verksamhet under den här perioden, utan det är framför allt en poäng jag vill göra här: partiets framgång vilade på att partiet stod på sina egna ben.
Kvarterskommittéerna och fackföreningarna var två av dessa fronter, en annan, minst lika viktig för att partiet skulle vinna den svarta arbetande befolkningens hjärta vad International Labor Defence(ILD) som försvarade vad man kallade ”klasskampsfångar” – människor som fängslats på grund av sin klasstillhörighet. ILD, liksom SCU och kvarterskommittéerna var partifronter. Det mest kända fallet som man tog sig an var de så kallade Scottsboro Boys: nio tonåringar (den yngsta tretton år gammal) anklagades för att ha våldtagit två vita kvinnor på ett tåg och inom tre dagar dömdes samtliga till döden av en helvit jury. Efter intensivt arbete lyckades man få några frikända och upphäva dödsstraffet för de flesta av dem. Helt släppa dem ville domstolarna inte, trots att en av kvinnorna erkände att anklagelsen var falsk.
På dessa ben – och ytterligare, som inte får plats i den här texten – stod partiet fast förankrat hos framför allt den svarta arbetande befolkningen. Med hjälp av sin förankring bland dessa växte partiet trots en allt intensivare och brutalare repression. Historien fick dock ett abrupt slut.
Folkfronten och slutet på framgångarna
1934 instruerade den Kommunistiska Internationalen (Komintern) sina medlemspartier att lägga om sin taktik: den tredje periodens paroller om ”klass mot klass” byttes ut mot en inriktning på samarbete med i första hand socialdemokrater och i förlängningen liberaler. Det skulle innebära början på slutet för kommunisternas verksamhet i Alabama.
Partiets makt och inflytande på det arbetande folket i Alabama stod på sin absoluta topp 1934. Stödet från den svarta arbetande befolkningen var solitt när direktiven om den nya taktiken kom och utvecklingen gick därefter snabbt.
Från att ha riktat sina krafter mot den svarta arbetande befolkningen skiftade nu fokus mot vita liberaler. En front skulle byggas tillsammans med dessa för att ”demokratisera” Södern. Konsekvenserna blev ödesdigra:
- Partiets organ Southern Worker fick ett nytt namn, nytt innehåll och ett nytt tidningshuvud. Det nya namnet blev New South och tidningshuvudet ändrades från Published by the Communist Party till Journal of Progressive Opinion. Innehållet ändrades samtidigt. Från att ha varit ett verktyg för organiseringen av de svarta arbetarna och bönderna, med texter om deras situation, en lång rad brev från svarta arbetare och annat material riktat till dem blev nu tidningen mer intellektuell och akademisk för att på så sätt kunna attrahera den vita liberala intelligentian.
- Från att ha förespråkat en politik för nationellt självbestämmande för de svarta i det så kallade Black Belti södra USA (Black Beltavser de områden i Södern där de svarta var i majoritet) la man sig nu till med amerikanism. Man hänvisade till den amerikanska republikens grundare, sålde den amerikanska konstitutionen jämte den sovjetiska i bokhandlarna och pratade mer och mer öppet om behovet att av att ta tillbaka det egna landet.
- Partiets fackliga arbete förändrades i grunden. Genom flera steg gick SCU upp i de reformistiska fackföreningarna och i dessa fokuserade man inte alls på den fattiga svarta befolkningen, utan på den vita, etablerade arbetarklassen. Resultatet blev att de svarta bönderna förlorade sin organisation och partiet en viktig del av sin bas. Även om partiet drev sina egna fackföreningar hade de samtidigt så kallade ”gräsrotskommittéer” inom de etablerade fackföreningarna som gav kommunisterna en viss bas. Dessa avskaffades. Konsekvensen av detta blev att kommunisterna nu arbetade inom de reformistiska fackföreningarna utan effektiv samordning eller egen politik. Kelley menar att detta gjorde att det blev svårt att särskilja kommunisterna från andra arbetarledare: de sögs upp och byråkratiserades.
- ILD avskaffades tre år efter att den nya taktiken inletts och trots att man kunnat skryta med tusentals medlemmar och aktivister och kunnat utmana den svarta medelklassens organisation NAACP som ledande organisation för de svarta upplöste man nu sin egen organisation och i enhetens namn uppmanade man sina medlemmar att gå in i NAACP. Det ledde visserligen till att organisationen radikaliserades på ett lokalt plan, men man kunde aldrig ta ledningen i den nationella organisationen, som förblev inriktad på samarbete med det segregerade systemet och därför också ett redskap för den amerikanska kapitalismen. Naturligt nog förlorade partiet en hel del sympatisörer i och med detta.
- Partiet decentraliserades och kraven på medlemmar sänktes betydligt. Aktivitetskraven togs bort. Resultatet? I december 1937 hade partiet i Alabama kvar 34 betalande medlemmar. Talande är den kampanj man inledde efter årsskiftet som vann 366 nya medlemmar åt partiet. Det hade varit omöjligt för ett parti med krav på sina medlemmar.
Det är värt att betona att man trots alla dessa åtgärder inte vann några betydande insteg hos de vita liberalerna. Konsekvensen blev istället att stödet man hade hos den arbetande svarta befolkningen eroderade.
Insikten att det inte fungerade ledde inte till att man gick tillbaka till de tidigare metoderna, utan att man fördjupade de nya. Istället för folkfronten formulerade partiet en politik om den demokratiska fronten. I den behövde inte ens det kommunistiska partiet vara med! Istället skulle man sträva efter upprättandet av en sån i förhoppningen om att få vara med vid ett senare tillfälle!
Rent konkret ledde den demokratiska fronten till att man kunde stödja kandidater till högsta domstolen som vägrade stödja anti-lynchningslagstiftning och det ledde till att man satsade på att göra om det Demokratiska Partiet till ett redskap för arbetarna och folket. Det gick naturligtvis inte.
Det måste dock sägas: en kort återgång till tidigare politik gjordes i och med undertecknandet av Molotov-Ribbentrop-pakten och karaktäriseringen av det andra världskriget som ett imperialistiskt krig. Det skärpte tongångarna och partiet i Alabama började organisera sig enligt tidigare modell – med omedelbar framgång. Man drog till sig en ny, ung kader och började återigen rikta in sig på de allra fattigaste. Det blev dock en kort sejour. När Tyskland invaderade Sovjetunionen la man om politiken igen och den demokratiska fronten blev återigen den bestämmande politiken.
Trots att kommunisterna under kriget gick den amerikanska kapitalismen till mötes på varje punkt och understödde krigsinsatsen lättades inte repressionen, utan den fortsatte oförminskat. Slutligen ledde den till att partiet i Alabama upplöstes på 50-talet. Men hur kunde repressionen på 50-talet knäcka partiet medan partiet på 30-talet kunde stärkas trots repressionen?
Svaret är enkelt: på 30-talet hade partiet egna och starka ben, stadigt förankrade hos den arbetande befolkningen. Folkfrontspolitiken hade upplöst dessa och kvar fanns några få kommunister som sugits upp i fackföreningsbyråkratin och andra borgerliga organisationer. Det förtroende man haft hos den svarta arbetande befolkningen var borta och det ringa stöd man vunnit hos de vita liberalerna kunde knappast ersätta det. Vid 50-talets början hade partiet helt enkelt ingen möjlighet att stå emot repressionen.
Kelleys slutsats verkar glasklar: folkfrontspolitiken ledde till att partiet slutade fungera som en självständig och autonom organisation och låg bakom partiets nedgång och fall.
Slutsatser och avslutning
Mitt syfte med den här texten har inte varit att presentera alla aspekter av den politik som kommunisterna i Alabama förde, utan jag har valt att fokusera på de delar av boken som jag tror kan lära oss idag mest. Det betyder inte att de andra aspekterna är oviktiga eller ointressanta, men för dessa måste jag hänvisa till boken själv – det är en utmärkt och spännande bok som förtjänar att läsas och studeras!
Har vi då något som vi kan lära oss av kommunisterna i ett annat land och från en annan tid? Ja, utan tvekan.
Vi kan tydligt se att det är centralt för varje kommunistiskt parti att kunna stå på sina egna ben; att kunna ha sin egen förankring i klassen. I fackföreningarna behöver kommunisterna sina egna strukturer och fronter, för att på så sätt kunna gå förbi och motverka byråkratin och klassamarbetet. Det räcker inte för kommunisterna att avancera i den fackliga byråkratin. Man sugs upp, man isoleras och man går till slut inte att urskilja från byråkraterna.
Partiets ben hos folket varken börjar och slutar inte i fackföreningarna, utan överallt där kapitalismen visar sig oförmögen att tillgodose människans behov behöver kommunisterna organisera. Även här räcker det inte att avancera i de befintliga strukturerna, utan kommunisterna behöver egna strukturer och fronter, utifrån vilka de kan agera.
Med hjälp av dessa fronter når partiet ut till det arbetande folket och kan aktivera det. Fronterna blir ett steg på vägen mot partiet, dit bara de mest drivna, engagerade och kunniga rekryteras. På så sätt omger sig partiet av en rad frontorganisationer som utgör dess förankring hos folket. Det gör också partiet tåligt, starkare och motståndskraftigare.
Vi kan också se hur strävan efter samarbete med vita liberaler och reformister (som med väldigt få undantag var ovilliga att samarbeta) ledde till en rad anpassningar av den kommunistiska politiken. Strävan efter en legal och trygg position inom den amerikanska politiken tvingade partiet att tona ner sin radikalitet och lägga sig till med vad Kelley kallar ”amerikanism”.
Strävan efter fronter och samarbeten har en väldigt tydlig konsekvens: den tvingar obönhörligen fram en anpassning. Vare sig samarbetet uppnås eller inte så förändras det kommunistiska partiets politik. Vill man samarbeta med reformister är det svårt att samtidigt avslöja dem för vad de är, utan partiets politik måste förändras. Taktiken ger analysen, om man säger så.
Vad allt detta kan betyda i dagens läge är mer eller mindre tydligt. Strävan efter samarbete med andra partier och organisationer är inte fruktbart. En sån strävan skulle innebära att vi inte längre kan analysera, kritisera och angripa såsom vi vill och som vi behöver. Det skulle hindra oss att säga sanningen och skulle istället för att avslöja det kapitalistiska systemet och alla dess politiska företrädare leda till att vi förstärkte förtroendet för det. En strävan efter samarbete skulle placera vårt parti inom ramen för kapitalismen och göra det ofarligt.
Istället måste det vara centralt för oss att bygga våra egna strukturer och organisationer, som utgår från partiet och som inte är kompromisser med andra politiska inriktningar, utan arbetar för att avslöja och angripa dem inom sina olika verksamhetsområden.
Partiet måste bedriva en revolutionär politik oberoende av och i opposition mot de politiska strömningar och partier som på ett eller annat sätt arbetar för att stärka det kapitalistiska systemet, vare sig de är medvetna om det eller inte. Så vinner också ett kommunistiskt parti sitt existensberättigande.
Andreas Sörensen
