En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Vitryssland mals i det exploaterande systemets kvarn

Eliseos Vagenas.

Nu har turen för de imperialistiska ingreppen kommit till det forna sovjetiska landet.

Artikeln publicerades ursprungligen i den grekiska tidningen Rizospastis den 22 augusti 2020.

Den 10 augusti, dagen efter Vitrysslands presidentval, förtöjdes ett tankfartyg med 76 000 ton amerikansk råolja beställt av “Europas sista diktator” som västpressen kallar Vitrysslands president Alexander Lukasjenko, i hamnstaden Klaipeda, Litauen.

Detta var den andra amerikanska lasten som Vitryssland har tagit emot. I början av sommaren mottogs 77 tusen ton via både järnvägsnätet och från samma hamn.Vitryssland övervägde också att ta emot amerikansk eller saudisk olja genom polska hamnar, som en del av dess “oberoende” från rysk olja. Det var resultatet av den amerikanska utrikesministern Mike Pompeos besök i Vitryssland förra februari. Planerna måste väl, efter den senaste utvecklingen som följt presidentvalet, vara skrotade. Eller?

Låt oss titta på några fakta om Vitryssland.

Om Vitryssland

Landet har cirka 10 miljoner invånare. Det gränsar i väster till tre EU-länder (Litauen, Lettland, Polen), i söder till Ukraina och i öster till Ryssland. Det är det största inneslutna landet i Europa, eftersom det inte har någon gräns mot ett hav.

Landet uppkom efter Sovjetunionens upplösning och “ärvde” utvecklad infrastruktur för jordbruks- och industriproduktion. Det upprätthåller mycket nära politiska, ekonomiska och militära förbindelser med Ryssland. Landet ingick ett avtal med Ryssland om upprättandet av en enda stat, men trots olika överenskommelser är denna process lagd på is. Vitryssland deltar även i regionala sammanslutningar, där Ryssland agerar “lokomotiv”, såsom Eurasian Economic Union (EEU) och Organisationen för kollektivt säkerhetsfördrag (CSTO).

Efter ett förslag från Alexander Lukasjenko, som godkändes vid en folkomröstning (1996) flyttades självständighetsdagen från den 27 juli (dagen för dess självständighet från Sovjetunionen) till den tredje juli, den dag då den röda armén befriade huvudstaden Minsk 1944 under andra världskriget,ett krig i vilket Vitryssland förlorade en tredjedel av sin befolkning.

Förbindelserna med Ryssland och Kina

Vitryssland är starkt beroende av ryska energikällor och spelar en viktig roll vid export av ryska kolväten till Europa. Det “ärvde” från Sovjetunionen en betydande del av olje- och gasledningar från vilka cirka 50 procent av den ryska oljan och 30 procent av den ryska gasen årligen exporterades till Europa.

Samtidigt tjänar landet betydande summor på bearbetning av rysk råolja, eftersom det har stora raffinaderier som producerar bensin och diesel, som säljs vidare till europeiska länder. Detta säkerställer upp till 25 procent av statens budgetintäkter (åtta miljarder euro per år). 

Det har också fått betydande ekonomiskt stöd och lån från Ryssland, vilket för närvarande uppgår till 40% av landets utlandsskuld, medan den näst största finansiären är Kina (26%).Samtidigt är Ryssland den viktigaste importören av vitryska produkter (t.ex. mejeriprodukter, traktorer, bussar), medan Kina är den andra största importören.

De viktigaste utländska investerarna 2019 kom från Ryssland (44,2 procent av alla investeringar) följt av Storbritannien (19,7 procent) och Cypern (6,6 procent), i vilket ryskt kapital är väldigt aktivt.

Kina ser Vitryssland som det “sista stoppet” på Silkesvägen före EU. De senaste åren har Kina investerat i och finansierat den vitryska ekonomin för att stärka sina egna monopol.

Förhållandena mellan Vitryssland och Ryssland under de senaste 26 åren, då landets president har varit Alexander Lukasjenko, påminner om en växelvis kall och varm dusch. Å ena sidan har Vitryssland framträtt som Rysslands närmaste allierade. Å andra sidan har de två länderna varit inblandade i en serie handelskrig genom åren. De har gällt transitpriserna för ryska kolväten, de priser som Vitryssland köper ryska kolväten för eller det har handlat om importen av vitryska mejeriprodukter till Ryssland (de ryska medierna anser att den vitryska staten subventionerar dessa produkter mer än vad den ryska staten gör, vilket resulterat i ojämlik konkurrens för de ryska företagen). 

Alexander Lukasjenko har upprepade gånger blockerat Rysslands planer på att fördjupa den kapitalistiska föreningen av länderna i Eurasian Economic Union (EEU), t.ex. genom att sätta stopp för planen för en gemensam valuta. Vid det senaste EEU-toppmötet (maj 2020) blockerade Vitryssland och Armenien Rysslands förslag om en gemensam strategisk utveckling fram till 2025, och betonade behovet av att ha samma priser för kolväten i EEU-territorierna.

Dessutom stödde Lukasjenko inte Ryssland i viktiga politiska beslut, som t.ex. Krims annektering, eller den ryska militära operationen i Sydossetien eller i Syrien.

Ryssland har under alla dessa år insett vikten av sin strategiska allians med Vitryssland, som å ena sidan är en barriär mot en inringning av ryskt territorium genom Nato och som å andra sidan är det västligaste vänliga territoriet genom vilket Ryssland kan närma sig Kaliningrad, och som man kan använda för passagen av kolväten till Europa.Rysslands ledning har förstått den vitryska bourgeoisiens ansträngningar att manövrera, förhandla sig till bättre villkor i processen om kapitalistisk anslutning, som pågår i de tidigare sovjetiska territorierna, men man ansåg de geopolitiska marginalerna för dessa manövrar mycket begränsade. Det fanns också ögonblick då den ryska sidan tycktes tappa sitt lugn i detta köpslående, som sommaren 2002, då Putin föreslog upplösning av Vitryssland i sju regioner och deras integration i Ryssland.

Den Euro-Atlantiska imperialismens planer

Västerländskt kapital (europeiskt och amerikanskt) har helt klart långsiktiga ambitioner men har under Lukasjenkos regeringstid haft fler svårigheter än de ryska och kinesiska kapitalen att tränga in i landet. 

EU och USA har i flera år sett Vitryssland som en “förbjuden frukt”. Därför pressade de Lukasjenko att öppna sitt land åt väst och att fortsätta med politiska och ekonomiska reformer.De har pressat i decennier, ibland med morötter (se exempelvis EUs östra partnerskap), men främst med piska, genom att finansiera och utbilda oppositionsstyrkor, införa sanktioner mot den vitryska ledningen och utveckla och stärka Natos styrkor vid landets gränser.Dessa ansträngningar hade inget synligt resultat. Faktum är att nyligen gjorda EU-rapporter tyder på att politiska förändringar i landet inte förväntas omedelbart.

Samtidigt som krisen i hela den kapitalistiska världen intensifieras försöker USA att utnyttja friktionen som observerades i Vitrysslands förbindelser med Ryssland. Man försöker sig på något liknande som det Ryssland gör med Turkiet, där man utnyttjar friktionen mellan Turkiet och USA.

I februari 2020 besökte den amerikanska utrikesministern, Mike Pompeo, Vitryssland och deklarerade att USA kan tillhandahålla 100% av landets energibehov av kolväten.

Alexander Lukasjenko kommenterade att Vitryssland kommer att minska sin import av ryska kolväten till 30-40% av dess behov genom att köpa amerikansk och till och med saudisk olja.

Pompeos besök åtföljdes av konkreta steg, som vi redan har skrivit, och en avslappning, men inte avskaffandet av de sanktioner som USA infört mot Vitryssland. 

Besöket hade mer politisk än ekonomisk betydelse. Det visade att det vitryska ledarskapet försöker använda sitt närmande till USA som ett verktyg för att pressa Ryssland.

Lukasjenkos politik och den kommunistiska rörelsen

För 26 år sedan välkomnade den kommunistiska rörelsen i Vitryssland Lukasjenko som president och hans vägran att leda landet in i Nato och EU, samt hans vägran att följa IMFs “instruktioner” för en snabb marknadsomställning. Man välkomnade presidentens prosovjetiska uttalanden, men man var samtidigt försiktig och kritisk mot hans strävan att stärka sina befogenheter gentemot parlamentet och glida in på ett allt mer personligt och auktoritärt sätt att styra.

På denna grund splittrades 1996 Vitrysslands Kommunistiska Parti (VKP). VKP anslöt sig till oppositionen medan det nya Kommunistiska Partiet i Vitryssland (KPV) fortfarande stödjer Lukasjenko. VKP utvecklades efterhand till ett socialdemokratiskt parti och så småningom ändrade man namn till Vitryska Vänsterpartiet – En rättvis värld och anslöt sig till Europeiska Vänsterpartiet. KPV deltar däremot i kommunistpartiernas internationella möten, stödjer oreserverat Lukasjenko, sitter på 11 av 110 parlamentsplatser, medan dess funktionärer, som partiets före detta första sekreterare Karpenko, som nu är utbildningsminister, har tagit regeringsplatser. Andra partier från före detta Sovjetunionen, såsom Ryska Federationens Kommunistiska Parti, intar en liknande position

Naturligtvis är den kapitalistiska verkligheten i Vitryssland, där en stor del av ekonomin kvarstår i statens händer, obeveklig.Erövringarna som gjordes under Sovjetunionen försvinner, låt vara i en långsammare takt än i andra länder. Pensionsåldern har höjts även här och kommersialiseringen av sociala behov, såsom hälsa och utbildning, fortgår. Tusentals människor tvingas lämna sina hem och leta efter arbete i Ryssland, Polen, Litauen, Tjeckien etc. Officiella siffror visar att cirka 60 procent av arbetarna finns i icke-statliga företag, vilket är högre än motsvarande procent än i Ryssland. Jämfört med för 20 år sedan är denna förskjutning och ökningen av den privata sektorn, liksom ökningen av sociala ojämlikheter i landet, tydlig. Enbart 2020 finns dussintals statliga företag på listan för privatisering.

Det finns dock andra mindre kommunistiska styrkor i landet, till exempel Vitrysslands Kommunistiska Arbetarparti, som anslutit sig till Rysslands Kommunistiska Arbetarparti och som har en “kritisk inställning” till Lukasjenko och därför inte har erkänts av myndigheterna som ett politiskt parti och inte kan delta i politiska processer. De möts, precis som all arbetarkamp, med repression från den borgerliga staten.

Presidentvalet 2020. Bakgrund och resultat

Under perioden före valet uteslöt de vitryska myndigheterna flera presidentkandidater från att delta i valen.

Detta gällde bland annat Victor Babariko, bankir och fram till i maj 2020 ordförande i Belgazprombank, som till 49 procent ägs av det ryska företaget Gazprom och till ytterligare 49 procent ägs av den ryska banken Gazprombank. Efter att hans kandidatur avslogs fängslades han av de vitryska myndigheterna för inblandning i en ekonomisk skandal.

Valery Tsepkalo uteslöts också. Han är en före detta diplomat, vitrysk ambassadör i USA och före detta vice utrikesminister och nu affärsman. Han sökte tillflykt inte i ett västerländskt land, utan i Ryssland, varifrån han skarpt kritiserar Lukasjenko.

Några dagar före presidentvalet greps 32 ryska medborgare av de vitryska myndigheterna. Man anklagade dem för att vara “krigsturister”, vilket man kallar medlemmar i privata arméer. Myndigheterna i Vitryssland har direkt anklagat dem för terrorism och för att försöka destabilisera landet, och har begärt förklaringar från Ryssland, eftersom det är känt att de olika “privata arméerna” som har dykt upp i Ryssland, liksom i USA, är kopplade till formella statliga strukturer på ett komplicerat sätt. I själva verket anklagade Lukasjenko den ryska oligarkin och Rysslands nyliberala politiska krafter för att försöka störta honom. Att nysta upp hela historien och de olika nervkittlande scenarierna skulle ta sidor, så vi noterar bara här den officiella versionen, som blev känd efter att man lämnade över ärendet till de ryska myndigheterna.

Till slut fick Lukasjenko 80,1% av rösterna och valdes till president, en post som han haft sedan 1996. Valdeltagandet var 84% enligt de officiella siffrorna. 

Hans viktigaste rival, Svetlana Tichanovskaja, hustru till Sergej Tichanovskij, som också hade diskvalificerats från valet, fick 10,1%, men hon bestrider resultaten från landets valkommission och påstår sig vara vinnaren, baserat på hennes representanters räkning. 

Paret Tichanovskij har uppenbarligen en mer pro-västerländsk agenda än de andra två uteslutna kandidaterna, som var “för ett internationellt samarbete med alla parter”. Samtliga förklarar emellertid att fördjupningen av privatiseringarna är ett botemedel. Så småningom flydde Tichanovskaja till Litauen, där hon inrättade ett “samordningsråd” som kräver att Lukasjenko ska överlämna makten till henne.

Utvecklingen efter valet

Efter att valresultatet presenterades arrangerades protester i centrala Minsk och andra städer, med nationalistiska flaggor och slagord mot regeringen som “stick iväg!”Det förekom sammandrabbningar mellan demonstranter och polis, intensiv repression och användning av bland annat ljudgranater, batonger och plastkulor. Mellan 6 000 – 7 000 demonstranter har gripits och två har dött. Samtidigt, i flera stora företag i landet, kunde oppositionsstyrkor organisera masstrejker.

Myndigheterna menar att protesterna är en strävan efter en “färgrevolution” med  andra stater som stödjer oppositionen. Dessa är främst de baltiska staterna med Litauen i spetsen, men också Polen. Det vill säga EU-länder som har uppvisat grova kränkningar av demokratiska rättigheter och friheter, såsom förföljelser av kommunister. Den 13 augusti lade till och med EU-ländernas och USAs ambassadör blommor på platsen där en demonstrant hade dött. 

När det gäller internationellt erkännande av valresultaten har hittills ledarna för Ryssland, Kina, Kazakstan, Uzbekistan, Moldavien, Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Syrien, Venezuela, Nicaragua,  Vietnam och Turkiet (premiärministern, men inte presidenten) skickat gratulationer till Lukasjenko. EU, som inte erkänner resultatet, har rört sig i motsatt riktning och infört sanktioner, liksom USA, om än i en lägre ton än vi har varit vana vid från tidigare år.

Det bör noteras att de som stöder Lukasjenko, när de väl kom över den första överraskningen, arrangerade möten med statliga flaggor och med parollen “Vi kommer inte att låta landet sönderfalla.”

Lukasjenko talade vid ett av dem och han gick också och pratade med strejkande vid ett stort företag i Minsk. Han anlände med helikopter och under sitt tal uppmanade han arbetarna att se till att de inte förlorar sina jobb, så att “landet inte sönderfaller” och han uppmanade dem att ”hålla sig borta från politik”. Naturligtvis kunde han inte undvika att bli utbuad av några av de strejkande.

Samtidigt gjorde Vitrysslands president, efter försämringen av den politiska situationen, en rad pro-ryska uttalanden och betonade också att han är i ständig kontakt med den ryska presidenten Putin och att bland annat ryska styrkor skulle kunna ingripa i Vitryssland om de västerländska ingreppen eskalerar. Slutligen lämnade han dörren öppen för en återupprepning av valen, efter godkännandet av landets nya konstitution i en folkomröstning.

Den vitryska presidenten mobiliserade också landets militär i väster, med hänvisning till en förstärkning av Nato-styrkorna och verkade samtidigt fast besluten att åtala dem som anslöt sig till samordningsrådet som inrättades av Tichanovskaja och krävde att de skulle ”ge upp makten”.

Naturligtvis är saker fortfarande flytande vid skrivandet av denna artikel, det är mycket i rörelse. Den fängslade politikern V. Babariko skickade brev till Putin, medan samordningsrådet lovade att det inte hade för avsikt att störa relationerna med Ryssland.

Det är värt att här nämna uttalandet från Polens före detta president, A. Kwasniewski, som spelade en speciell roll i det våldsamma störtandet av regeringen i Ukraina. Han varnade EU för att “kämpa för att störta Lukasjenko, vilket helt oväntat skulle kunna ge makten till en pro-rysk ledare i Vitryssland.”

Några användbara slutsatser

Utvecklingen i Vitryssland visar tydligt att USAs, EUs och NATOs imperialistiska ingripanden i den eurasiska regionen också har nått Vitryssland. Deras mål är att skärpa inringningen av Ryssland ännu mer och att vinna de euro-atlantiska krafternas ekonomiska och geopolitiska stöd i den hårda mellan-imperialistiska rivaliteten med de andra krafterna i den imperialistiska pyramiden, såsom Ryssland och Kina. 

Återigen utnyttjar de styrkor som har finansierats och tränats för detta jobb, precis som de gjorde i Ukraina, och som bär med sig det som är mest reaktionärt och nationalistiskt i Vitryssland. Alla dessa krafter, tillsammans med bourgeoisien, antände situationen, som växte fram under Lukasjenkos regeringsår.

”Brandfarliga ämnen” fanns i de sociala problemen och den återvändsgränd som skapats av den kapitalistiska utvecklingen i Vitryssland de senaste 26 åren, under Lukasjenkos tid som president, medan gnistan som tände elden utgjordes av den cynism och den repression som den politiska eliten visade upp när den försökte styra valet och valresultatet.

Dessutom har det vitryska ledarskapet fastnat i de mellan-imperialistiska konflikter man försökt utnyttja. Istället håller man på att haverera i kampen mellan de starkare makterna.

Under dessa omständigheter är solidaritet med kommunisterna och de arbetande människorna i Vitryssland av särskild betydelse. Det är dessa som kan och måste organisera sin egen oberoende kamp utifrån sina egna intressen, för att avvisa utländska interventioner, för att kräva att folkens moderna behov tillgodoses och för att bana vägen för socialismen, som är det enda alternativet till återvägsgränderna som den kapitalistiska utvecklingsvägen skapar.

Eliseos Vagenas
Medlem av Greklands Kommunistiska Partis centralkommitté och ansvarig för centralkommitténs avdelning för internationella relationer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.