En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

När jag blir till vi

LEDARE (7/2020) Mycket har sagts och mycket återstår att säga om pandemin, men en sak har den gjort: den har visat upp vårt samhälle från dess mest cyniska, nonchalanta och föraktande sida. Den har visat just i vilken utsträckning individualismen slagit rot i människan. Den har visat just hur atomiserade vi har blivit och hur alla problem som vi möter blir bara våra egna problem och inte något större.

Myndigheternas reaktion på pandemin i Sverige har från första början syftat till att säkra de svenska monopolens konkurrenskraft. Arbetsplatserna och skolorna har hållits öppna och produktionen igång. Det är logiskt. Kapitalets stat agerar i kapitalets intressen. Nästan sex tusen människor har kvävts till döds och långt fler har genomgått plågsamma behandlingar för att bli friska. Men produktionen har hållits igång och profiten rullar så smärtfritt som möjligt.

De som var tvungna att åka till sina arbetsplatser under våren och sommaren och som nu under hösten också måste göra det, gör det på fulla bussar, spårvagnar och i fulla tunnelbanevagnar. Ser de sig omkring kommer de läsa regionernas informationsanslag och lära sig hur det är omtänksamt att hålla avstånd. Men hur kan de hålla avstånd?

I skolorna vet både eleverna och lärarna att man måste hålla avstånd. Men kan man i ett redan trångt klassrum hålla ännu större avstånd?

Den som har minsta symptom ska hålla sig hemma och vara hemma minst två dagar efter att symptomen försvunnit. Avgörandet ligger hos individen. Avvägandet likaså: klarar kollegorna av att utföra även mitt jobb? Kanske också andra kollegors jobb, eftersom dessa redan är sjukskrivna?

De svenska myndigheternas reaktion på pandemin har varit att skjuta över allt ansvar på individerna utan att ge dem några strukturella förutsättningar att klara av att göra det. Det dåliga samvetet och oron plågar de arbetande människorna, de som redan bor trångt och de som inte kan arbeta hemifrån. De upplever den fruktansvärda motsättningen mellan rekommendationerna och verkligheten.

Under pandemin har olika länders myndigheter reagerat olika. Varför? Svaret skiljer sig åt länderna emellan. Vissa länder har velat utrota smittan innan turistsäsongen. Andra länder har tvingats förhålla sig till den kollektiva styrkan hos det arbetande folket i sitt eget land. Den styrkan har tagit sig uttryck i bland annat strejk eller hot om strejk. Det centrala: reaktionen har varit kollektiv. Vi ska inte tro att politikerna eller tjänstemännen i andra länder bryr sig mer om sina befolkningar än våra gör om oss.

Det svenska folkets reaktion har varit atomiserad. Den kollektiva styrkan, som finns latent i varje arbetande folk, har saknats. Den har inte mobiliserats. Reaktionen har därför varit individuell. Det går knappast att förebrå människor för det. Mycket möda har lagts på att få människor att förstå att det faktiskt inte är samhället som är problemet, utan de själva. När man inte fick jobbet man sökte och så väl behövde var det inte den kroniska arbetslöshetens fel eller det faktum att det var sjuttio sökande till platsen som var problemet, utan att det personliga brev man skrev inte höll måttet. Lösningen? Man går en kurs i att skriva ett personligt brev. Kanske erbjuds den av en fackförening eller ett konsultbolag. Vad är egentligen skillnaden?

En reaktion som den svenska säger oss väldigt mycket. Om hur de styrande från djupet av sina hjärtan föraktar de arbetande människorna. Om hur atomiserade vi faktiskt är och hur djupt ner i halsen vi alla fått individualismens evangelium nerkört och hur vi nästan gjort det till en del av oss själva. Men också om hur mycket arbete som ligger framför oss.

Vad händer när människan möter pandemin som en atom? Det blir omöjligt att se sammanhangen. Det blir omöjligt att se att samma problem drabbar människa efter människa, i land efter land. Det blir svårt att se att det inte bara är jag som tvingas tränga mig in i en full buss, utan vi. Det blir svårt att se att det inte bara är jag som inte vill svika kollegorna, utan vi alla.

I en annan tid, på en annan plats och med andra människor skrev John Steinbeck om exakt samma process: om förvandlingen av jag till vi.

En människa, en familj bortjagad från sin jord; den rostiga bilen gnisslar i väg västerut. Jag har blivit av med min jord, en enda traktor kom och tog jorden ifrån mig. Jag är ensam och jag vet mig ingen råd. Och en familj slår läger för natten i en sänka och en annan familj parkerar sin bil där och tälten kommer upp. De båda karlarna sitter på huk och kvinnorna och barnen hör på. Här har du själva knuten, du som hatar förändring och fruktar revolution. Håll de här båda karlarna åtskilda; se till att de hatar, fruktar och misstror varann. Detta är zygoten. Ty här undergår ”Jag har blivit av med min jord” en förändring; en cell delas och genom celldelningen växer det upp, det där som du hatar – ”Vi har blivit av med vår jord”. Här lurar faran, för två är inte lika ensamma och rådlösa som en. Och ur detta första ”vi” växer det något ännu mycket farligare: ”Jag har lite grann att äta” plus ”Jag har inget”. Om lösningen på detta problem lyder ”Vi har litegrann att äta”, då har saken kommit igång, rörelsen har fått en riktning. Nu behövs det bara lite multiplikation, och så är denna jord, denna traktor vår. De båda karlarna sitter på huk i sänkan, den lilla elden, sidfläsket som kokar i den gemensamma pannan, de tigande hårdögda kvinnorna; barnen där bakom som suger i sig orden de ännu inte förstår. Natten sänker sig över dem. Minsta ungen är förkyld. Här, ta den här filten. Det är ylle. Mor min har haft den – ta den åt barnet. Det är det som bör bombas. Där är begynnelsen – från ”jag” till ”vi”.

Atomiserade människor som lever i tron om att de är öar, som tror att problemen beror på dem själva, som rannsakar sig själva och som tror att felen finns hos dem själva är passiva. De reagerar inte kollektivt. De kräver inte. De är ofarliga. De som hatar förändring och fruktar revolution är nöjda. De gnider sina händer och blinkar knappt när människan offras för profiten.

För oss andra, som varken skyr förändring eller räds revolutionen, utan som tvärtom behöver bådadera, är förändringen av jag till vi nödvändig. De kollektiva människorna reagerar. De kräver. De är farliga och det finns all anledning för de som hatar förändring och fruktar revolution att se till att läget förblir som det är.

Pandemin har, bland allt annat den gjort, hållit upp en spegel framför oss och visat oss hur vi ser ut tillsammans. Bilden är inte vacker, men den är inte hopplös – för såsom det är förblir det inte.

1 kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.