En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Azerbajdzjan – Armenien i väpnad konflikt i Nagorno-Karabach

Elisseos Vagenas.

UTRIKES I Kaukasus omfördelas landet och de nya gränserna dras med folkens blod. Intervju med Elisseos Vagenas, ledamot i Greklands Kommunistiska Partis (KKE:s) centralkommitté, först publicerad i Rizospastis 4 oktober 2020.

Elisseos Vagenas, ledamot i centralkommittén och ledare för avdelningen för internationella relationer i KKE:s centralkommitté, talar med KKE:s dagstidning “Rizospastis” om den mycket farliga utvecklingen av konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien i Nagorno-Karabach.

Rizospastis: Förra söndagen utbröt en väpnad konflikt i Nagorno-Karabach, där de två stridande parterna (azerier och armenier) talar om hundratals döda på båda sidor. Vad är sanningen och hur viktig är denna väpnade konfrontation?

EV: Det senaste kriget är en länk i en blodig kedja, där enligt uppskattningar mer än 30 000 människor mist sina liv och hundratusentals har tvingats fly, från slutet av 80-talet och fram till idag. Denazeriska sidan talar om 2300 döda armenier och den armeniska sidan om 920 döda azerier. Sådana här tillfällen innebär överdrifter, och som tysken Bismarck sa, “människor ljuger aldrig lika mycket som efterjakten, under kriget och före valet.” Således har den armeniska sidan hittills erkänt förluster som motsvarar 20% av vad som uppskattats av azerierna. I vilket fall som helst talar vi ändå om en konflikt som tidigare har resulterat i dödsfall i den omfattande konfrontationen 2016.Innan vi går vidare till den aktuella utvecklingen är det viktigt att se hur denna kontrovers började och hur situationen var under socialismens tid.

I hundratals år stod dessa territorier i Kaukasus i centrum för krig, en situation som förvärrades av den nationella “mosaiken” i Kaukasus, där mer än 100 etniska grupper bor. Så småningom införlivades de i det tsaristiska imperiet. Tsarregimen lät inte bara bli att förhindra, utan till och med odlade också etniskt, religiöst och rasistiskt hat och försökte därmed vända folket från revolutionära idéer och genomförtryck stärka och upprätthålla den borgerliga makten. Efter oktoberrevolutionen och upplösningen av kejsarriket förekom det omfattande militära konflikter mellan azerier och armenier under
perioden 1918-1920. Samtidigt kämpade de bolsjevikiska azererna och armenierna mot den borgerliga nationalismen, och försökte odla internationell solidaritet och proletär internationalism.

Fientligheterna upphörde endast när den röda arméns kom att dominera i regionen, och drev de kontrarevolutionära styrkorna och de brittiska imperialisterna från Kaukasus. Men den sovjetiska makten var tvungen att ta itu med komplexa frågor, såsom förekomsten av etniska “fickor” i de territorier där en annan nation dominerade. Lösningen var skapandet av autonoma regioner. På så vis fick t.ex. Nagorno-Karabach, som till stor del bebos av armenier men är beläget inom Azerbajdzjan, sin egen autonomi, inom den administrativa ramen för Sovjetrepubliken Azerbajdzjan och naturligtvis inom Sovjetunionen. Det faktum att omkring 475 000 tusen armenier bodde och arbetade fridfullt inom Azerbajdzjans territorium 1979 och 160 000 azerier bodde lika fridfullt inom Armeniens territorium, visar att det togs stora steg för de båda folkens fredliga samexistens under socialismens tid, fastän de några år tidigare levat i hat. Idag är dessa siffror praktiskt taget noll.

Rizospastis: Men hur hamnade vi i den nuvarande situationen?

EV: Som vårt parti har visat inleddes ett långsamt återupprättande av kapitalismen, med Sovjetunionens 18: e kongress. Den socialistiska makten försvagades av den ökande inblandningen av marknadselement i den socialistiska ekonomin, ett antal andra felaktiga beslut, t.ex. avskaffandet av sektorsministerierna och överföringen av deras ansvar till de regionala förvaltningsorganen, och i allmänhet försvagandet av institutionerna för arbetarmakt etc. Det så kallade “skuggkapitalet”, som inte bara var resultatet av en ökning av affärsvinsten, utan också av den svarta marknaden, av kriminella handlingar som innebar att man tillskansade sig den sociala produkten, sökte juridisk legitimitet som företagskapital och alltså av produktionsmedlens privatisering och kapitalismens återupprättande. Detta kapitals ägare drev kontrarevolutionen. De använde sin position i stats- och partimekanismen och naturligtvis var de intresserade av att utvecklandet nationalistiska hatet.

Det ledde till att allvarliga blodiga uppgörelser ägde rum 1988, och efter Sovjetunionens upplösning 1991 förklarades Nagorno-Karabachs “oberoende”. Detta följdes av en period (1991-1994) av militärkonflikt, där Nagorno-Karabach fick Armeniens stöd. Under armeniernas kontroll, och med Rysslands indirekta hjälp, erövrades nästan hela Nagorno-Karabachs territorium, men också sju angränsande regioner i Azerbajdzjan, som är en kanal för kommunikation mellan Armeniensterritorier och Nagorno-Karabach. Utvecklingen ledde till utvandring av hundratusentals azerier och armenier.

Rizospastis: Vems ansvar var det att den nya konflikten bröt ut?

EV: Naturligtvis klandrar båda sidor av konflikten varandra, som det är i liknande fall.

Vi måste komma ihåg att detta är ett försök att rikta intresset bort från den kapitalistiska krisens eskalering i båda länderna, bort från försämringen av det ekonomiska och sociala läget och mot den utsiktslösa och farliga grogrunden för nationalism och massaker, allt för att inte skaka bourgeoisien makt.
Dessutom säger logiken att Nagorno-Karabach (med en befolkning på 150 000) och Armenien (med en befolkning på mindre än 3 miljoner), är helt klart
svagare än Azerbajdzjan (med en befolkning på cirka 10 miljoner) både vad gäller ekonomin och de väpnade styrkorna, fastän de ockuperar nästan hela Nagorno-Karabach, samt 7 regioner i Azerbajdzjan. De hade inget intresse av att starta en ny väpnad konflikt. Dessutom kom ett uttalande från Turkiets president, Erdogan, att “det är dags att avsluta denna kris som började med ockupationen av Nagorno-Karabach. När Armenien lämnar det territorium som landet har ockuperat, kommer regionen att finna fred och harmoni igen “, sa han.

Rizospastis: Varför valdes just detta tillfälle?

EV: Nyligen har de euro-atlantiska styrkorna intensifierat sina ansträngningar i olika delar av världen för att hindra planerna hos sina rivaler Kina och Ryssland. Speciellt vad gäller Armenien, som är ett land där Ryssland har en militärbas, och som ingår i politisk-ekonomiska och militära allianser, såsom Eurasian Economic Union (EEA) och Collective Security Treaty Organization (CSTO), där “loket” är Ryssland, gör man ett metodiskt försök att ändra denna geopolitiska inriktning. Den nya premiärministern Nicole Pasinian blockerades av Ryssland i sin plan med att fördjupa relationerna med EU i maj förra året. De armeniska väpnade styrkorna deltog i Natos övningar i Georgien. I själva Armenien förekom det en del mobiliseringar mot den ryska militärbasen, där Ryssland beskrevs som en ockupant. Några dagar före konflikten arresterade och fängslade armeniska myndigheter Gagik Tsarukyan, ledare för det stora Armenien-partiet, som gynnar närmare band med Ryssland.

Ryska utrikesministern Sergej Lavrov agerade ordförande under samtalen i Moskva som ägde rum mellan Azerbajdzjan och Armenien. Till vänster, Azerbajdzjans utrikesminister Jeyhun Bayramov och till höger, Armeniens utrikesminister Zohrab Mnatsakanyan. Foto: Ryska utrikesdepartementet

Således ser vi att krigskonflikten återuppstod vid en tidpunkt då Armeniens relationer med Ryssland är vid en besvärlig vändpunkt, medan tvärtom de mellan Azerbajdzjan och Turkiet har stärkts.

Så länge de azerbajdzjanska väpnade styrkorna tränger in i Nagorno-Karabach, vars oberoende inte erkänns av någon, eller i deazerbajdzjanska territorierna ockuperade av armenierna, blir det svårt för Armenien att åberopa territoriell integritet och hjälp från OSSE.

Hjälp som på grund av dess geografiska läge endast kan komma genom Irans territorium eller luftrum, även om den skulle bifallas.

Rizospastis: Vilken roll har Turkiet?

EV: Som vi har sett stödde Erdogan direkt Azerbajdzjan, och det finnsanklagelser om att han har skickat tusentals erfarna turkiska legosoldater från Syrien, till och med att det turkiska flygvapnet är inblandat i operationer och har skjutit ner ett armenisktkrigsflygplan.

Turkiet har därför en speciell roll i konfrontationen, inte bara i betydelsen att landet är Azerbajdzjans politiska och militära allierade. Det handlar också om konfrontationen med Ryssland på olika fronter, såsom i Syrien och Libyen, där de stöder olika väpnade sidor. Allt tyder på att demilitära operationerna i Azerbajdzjan-Armenien är starkt kopplade till den inter-imperialistiska kampen om Syrien, Libyen, Kaukasusregionen iallmänhet, Centralasien, Balkan, samt östra Medelhavsområdet.

Rizospastis: Vilka andra krafter är inblandade?

EV: Det är tydligt att andra krafter också är inblandade. USA, Frankrike och Ryssland är ordförande för Minsk-gruppen som inrättats av OSSEför fred i regionen, och som inkluderar länder som Tyskland, Italien,Turkiet och andra. Vi måste dock se bortom formaliteterna. Således har t.ex. Richard Moore, en tidigare ambassadör i Turkiet och en stark anhängare av des så kallad “panturkiska tanken” nyligen tagit över somStorbritanniens underrättelsechef. Anhängare av den panturkiska tanken menar att den sammanfaller med den euro-atlantiska imperialismensintressen och kan vända Turkiet mot Ryssland och Kina på många fronter. Så ser Nato på Turkiet.

Rizospastis: Men båda sidor av konflikten åberopar internationell lag. Vad är problemet?

EV: Azerbajdzjan åberopar behovet av att återställa sin territoriella integritet, genomförandet av relevanta FN-resolutioner och Armenien åberopar “folkets rätt till självbestämmande” i Nagorno-Karabach och försvar för ockupationen av azerbajdzjanerna områden. Allt detta visar att internationell rätt i denna tid då Sovjetunionen och de socialistiska länderna inte längre finns tolkas som man anser lämpligt. Vi når gränserna för irrationalitet när vi ser Turkiet stå i Azerbajdzjan och åberopa behovet av att återställa territoriell integritet, när det själv i tre fall (Cypern, Syrien, Irak) brytermot denna princip, invaderar, ockuperar främmande länder och fragmenterar dem.

Rizospastis: Slutligen, kan det finnas en fredlig lösning på denna fråga?

EV: De två folken, som i många decennier bodde tillsammans och utvecklades fredligt inom ramen för Sovjetunionen, måste lära av sinhistoria. Som det betonas i det relevanta tillkännagivandet från vårtparti, betalar de två folken idagmed sitt blod främjandet av dessa eller andra – men alltid utländska – kapitalistiska intressen. De måste därför gå i riktning mot konflikt med bourgeoisiens och de utländska imperialistiska makternas intressen. Att skapa förutsättningar för brott med det kapitalistiska systemet, som genererar kriser, krig och flyktingar.

Rizospastis

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.