Att förbjuda fascism

LEDARE (8/2020) Det nazistiska partiet Gyllene Gryning har förbjudits i Grekland. En stor framgång för det arbetande folket och en inspiration för andra. Liknande krav reses i andra länder och kritiska röster vill förbjuda Nordiska Motståndsrörelsen. Men kan man verkligen förbjuda fascism? Och på vilka grunder?

Innan vi börjar måste vi bara påpeka en viktig sak: Gyllene Gryning förbjöds som organisation och inget förbud har utfärdats mot fascismen eller nazismen som idéer.

Med detta sagt, så var kampen mot Gyllene Gryning en arbetarnas kamp. Partiet agerade hantlangare åt storkapitalet och kinesiska kapitalister använde nazistiska fotsoldater för att angripa strejkande arbetare. Antifascister och invandrare angreps och mördades.Pavlos Fyssas blev symbolen för dem, men var tyvärr var han bara en av flera.

För bara ett halvår sen yrkade åklagaren på att de skulle frias och den samlade grekiska politiken – med undantag av kommunistpartiet – gjorde vad de kunde för att få in nazisterna i värmen. Vissa menade att partiet ”höll på att demokratiseras” medan andra inkluderade dem i olika sorters ceremonier. I de fall de inte kunde vara med, var det på grund av folkets motstånd. Även nu anstränger sig hela rättsväsendet för att ingen annan än Fyssas mördare ska fängslas. Systemet vet att ta hand om sina blodhundar.

Genom allt detta har kommunisterna fört fram en enkel sanning: Gyllene Gryning är en kriminell organisation och dess medlemmar hör hemma i fängelse. Enkelt och tydligt, kan det tyckas. Men ligger det inte mer bakom?

Jo, naturligtvis är det så. Ytterst handlar det om vilka måttstockar vi använder för att se på världen och göra analyser utifrån. På så sätt är frågan större än bara nazismen och fascismen, även dessa nu får exemplifiera det hela.

När vi kallar fascismen kriminell och nazismen för ett brott, så gör vi inte det utifrån den kapitalistiska lagen. Vi har inte tittat efter i lagboken och vi har inte sökt bland internationella resolutioner för att göra det. Det vore legalism. Det vore att göra den borgerliga lagen och juridiken till utgångspunkten för hur revolutionärer ska handla.

Istället är vår utgångspunkt att lagen är arbetarens rätt. Det betyder ingenting annat än att vi inte erkänner den borgerliga lagen, som garanterar utsugningen och privategendomen, som riktningsgivande i något hänseende, låt vara att den ibland, till synes, kan sammanfalla med vår egen ståndpunkt.

Utifrån ståndpunkten att lagen är arbetarens rätt kommer vi fram till att fascismen är kriminell och att nazismen är ett brott. Rörelserna riktar sig uteslutande mot det arbetande folket, vilket med all önskvärd tydlighet framträtt historiskt, och för den som fortfarande tvivlar tjänar det grekiska exemplet som upplysande.

Att utgå från borgerlig lagstiftning – hit måste vi också räkna exempelvis FN – innebär inte bara att man gör borgerliga måttstockar till sina egna, utan också att man förhärligar dessa och förskönar dem. Man bidrar till att legitimera dem i folks ögon och framställer borgerlig juridik, både i dess nationella och internationella form, som en lösning och en hjälp för folket. Så ser verkligheten inte ut och det är vår uppgift att visa den såsom den är.

Det som hänt i Grekland är just detta: utifrån sin egen, från det arbetande folkets, definition av lag och rätt har kommunisterna varit drivande i en kampanj för att sätta fascisterna bakom lås och bom och förbjuda deras organisation. I den kampanjen har man inte hänvisat till paragrafer i den grekiska lagboken och man har inte hänvisat till FN-resolutioner, utan man har förlitat sig på folkets kraft. Det är med hjälp av den man tvingat staten att agera som folket velat.

I frågan om fascism, men även i varje annan fråga, kan vår utgångspunkt inte vara borgerlig. Vi får inte lockas att tro att borgerliga formuleringar syftar till samma sak som vi gör. Det vore att medverka till bedrägeri. Utgångspunkten för en revolutionär måste vara att lagen är arbetarens rätt.

En sån utgångspunkt låter oss också enkelt följa tråden till dess ursprung, den låter oss enkelt se varifrån fascismen kommer. Den är kapitalistisk. Det är kapitalets yttersta försvar gentemot en allt radikalare arbetarklass, samtidigt som det är den yttersta garantin för en fördjupad utsugning av arbetarklassen. Anti-fascismen måste därför också vara revolutionär, den måste kopplas samman med arbetarmakten. Gör man borgerligt tänkande till sitt eget har man på förhand förlorat den kampen.

Men hur ser vi på de som hävdar att vi inte ska förbjuda fascism, eftersom kommunisterna står på tur?

Ett sånt samband finns inte. Det är inget sluttande plan vi ger oss in på, där fascisterna är först ut och sen kommunisterna. Kommunisterna, som det arbetande folkets förtrupp, kommer angripas när det behövs. Ofta med just fascistisk hjälp. Den repressionen kommer drabba oss oavsett och den repressionen får vi inte stå handfallna inför. Här är framför allt Polen, men i förlängningen också hela Östeuropa, tyvärr bra exempel. Förbud har riktats mot kommunisterna i alla dessa länder utan att fascistiska rörelser har förbjudits.

Om fascismen skrev Brecht en gång att ”[ä]ven om världen stod upp och stoppade den jäveln, så är tiken som födde honom dräktig igen.” Detta är en grundläggande sanning. Det går inte att stoppa fascismen utan att också rycka upp den ur grunden. Det går inte med juridik och det går inte med fina formuleringar i grundlagar eller konstitutioner.

Fascismen är en integrerad del av kapitalismen och kommer så att förbli så länge kapitalismen existerar. Den går i slutändan inte att förbjuda under kapitalismen, men om vi hänvisar till borgerlig juridik och lagstiftning och kräver fascismens förbjudande, ger vi sken av att det vore möjligt. Då har vi bidragit till att koppla loss fascismen från dess ekonomiska bas.

Vi måste formulera vår politik på en annan grund än en borgerlig grund. Vi är revolutionärer och om vi ska leva upp till det måste vi också hitta vår inspiration, våra argument och vår politik på helt andra ställen än i det bestående samhället. Det gäller fascismen, såväl som all annan politik.

Låt borgarna ha sin politik och ideologi, vi har vår egen. Mellan vår och deras går en oöverstiglig vägg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.