LEDARE (2/2021) Pandemin fortsätter med oförminskad styrka, likaså de politiska åtgärderna till förmån för det svenska kapitalet. Samhället hålls öppet, till förmån för monopolen, som därmed kan fortsätta produktionen och hålla pengarna i rullning.
För de små företagen, som till hög ränta får skjuta upp sina skatteinbetalningar och som tvingas ta lån för att överleva, ser det dystert ut. Likaså för arbetarna och tjänstemännen, som tvingats gå ner i tid, lön eller helt enkelt fått lämna sina arbeten, vilket pressat upp arbetslösheten till över åtta procent – i absoluta tal är det ungefär 500 000 som saknar jobb i Sverige.
Fakta tvingar oss att i förbifarten konstatera att kapitalismen är – bland mycket annat – ett enormt slöseri med resurser. En halv miljon människor som skulle kunna arbeta gör inte det. Vad skulle man inte kunna uträtta med ett annat ekonomiskt system?
Åter till ämnet. Åtgärderna för att begränsa smittspridningen har varit tafatta. Utöver gymnasieskolornas och vissa grundskolors införande av distansundervisning har alla åtgärder haft karaktären av rekommendationer. När vanliga rekommendationer inte fungerar byter man till skarpa rekommendationer.
Inte nog med det. Rekommendationerna är helt och hållet riktade till individerna. Hela pandemibekämpningen (i den mån man kan prata om en bekämpning) har varit individualiserad. Alla uppmaningar och rekommendationer har riktats till de enskilda och det har gjorts tydligt att det är på varje individ det hänger, om smittspridningen ska kunna stävjas eller inte. Detta har man gjort samtidigt som nästan inga strukturella åtgärder genomförts, för att underlätta för individerna att kunna få bukt med smittspridningen. Arbetarna måste fortfarande trängas på bussarna på väg till sina arbeten. De fortsätter att bo trångt.
När nu rekommendationerna om skyddsmasker och munskydd börjar hagla tätare följer dessa samma spår. Individerna rekommenderas ha munskydd i kollektivtrafiken under rusningstrafik. Media följer upp, räknar personerna som kliver av och på bussar, och konstaterar att mellan 10 och 25 procent av resenärerna följer rekommendationerna.
Illa, säger man. Det är illa att individerna inte följer rekommendationerna, säger man och skyller på än den ena och än den andra individen som inte tar sitt ansvar.
Pandemibekämpningen är inte så mycket pandemibekämpning som den är ideologiproduktion: den stärker uppfattningen att alla människor är öar, att vi existerar som atomer. Det är en kapitalistisk reaktion på pandemin och som sådan måste all världens kapitalister säkerligen titta på det svenska exemplet med avund.
SKP förespråkar däremot en annan sorts pandemibekämpning, som utgår från kollektivet och från det arbetande folkets behov. Utöver de rent ekonomiska åtgärderna, som hittills har riktats uteslutande till storbankerna, monopolen och storföretagen och som vi skulle riktat om för att gagna folket, måste strukturerna skapas, så att människorna faktiskt kan stoppa pandemin. För låt oss vara tydliga: de enda som faktiskt kan stoppa pandemin är folket.
Det krävs att alla icke-nödvändiga arbetsplatser stängs, för att på så sätt säkra att resandet minskar. Detta måste göras utan att arbetarna belastas ekonomiskt, de behöver full ekonomisk kompensation. Pengarna finns uppenbarligen – det är bara att kasta ett öga på de enorma aktieutdelningarna.
Det krävs att kollektivtrafiken rustas upp, så att avstånd enkelt kan hållas på bussar och tåg, så att de som fortfarande är tvungna att arbeta, kan göra det på ett säkert sätt.
Det krävs upprustning av arbetarnas boenden, så att trångboddheten kan byggas bort. Det skulle innebära att inte bara levnadsstandarden höjs för arbetarna, utan att man också står bättre rustad i en framtida situation.
Det krävs en upprustning av sjuk- och hälsovården, så att den dels står redo att möta människornas behov, men också så att den är redo i krissituationer. Fasta och trygga anställningar för hemtjänstpersonalen och en enorm nyanställning förhindrar smittspridningen bland äldre som fortfarande bor hemma.
Dessa – och en rad andra åtgärder – säkrar det arbetande folkets liv och hälsa idag, samtidigt som det gör samhället mer resistent mot framtida pandemier.
I korthet handlar det om att genomföra strukturella åtgärder som tillåter människorna att aktivt motverka pandemin.
Kan hemtjänstpersonalen förebrås för smittspridningen när de måste hetsa runt till ett maximalt antal brukare under dagen, för att kommunen ska spara pengar? Kan arbetaren som måste åka till jobbet beskyllas för att sprida smitta när det är nödvändigt att arbeta? Kan buss- eller tågresenären verkligen anklagas för att inte hörsamma rekommendationerna om munskydd när ett hörsammande skulle innebära kostnader på flera hundra, om inte tusentals kronor varje månad?
Om kapitalismen får fortsätta att hantera pandemin kommer människor att fortsätta dö. De kommer att fortsätta kvävas ihjäl. Samtidigt kommer människan fortsätta att uppleva sig själv som en ö, helt isolerad och helt ensam, där de beslut man tar inte ses i en kontext utan i ett vakuum. Det är den sortens människa kapitalismen vill ha och det är en sådan människa den skapar.
Därför måste pandemibekämpningen få en annan karaktär. Den måste få en kollektiv karaktär och den måste omfatta det arbetande folket som grupp. Den måste utgå från hela klassens situation och den måste syfta till att hjälpa de vanliga människorna, inte de stora monopolen.
Men – och detta är ett viktigt men – kapitalismen vore inte kapitalism, om den hade varit bra för människan. Pandemin visar oss också behovet av ett annat samhälle, ett socialistiskt samhälle, där människan står i centrum, där hela mänsklighetens framtid är säkrad.
Kommunisternas pandemibekämpning kan inte kopplas loss från frågan om en annan värld, om socialismen – för var dag som går blir skillnaden större mellan vad vi har och vad vi skulle kunna ha. Pandemin kräver att vi agerar på denna enkla sanning, att vi anstränger oss ytterligare för att göra den till verklighet.
Om något, så ställer pandemin socialismen på dagordningen.
