Sverige i USAs ledband..?

LEDARE (3/2021) Häromveckan höll utrikesminister Ann Linde ett möte med den venezuelanska kuppmakaren Juan Guaido och hon bedyrade att Sverige minsann stödjer kampen för demokrati i Venezuela. Inget konstigt med detta, hon har gjort liknande saker förut, såsom att i demokratins namn uttala sitt stöd för den militärkupp som avskaffade den borgerliga demokratin i Bolivia. Så ser den svenska utrikespolitiken ut och har sett ut under lång tid.

Det är inte främst detta som nu intresserar oss, utan den samlade vänsterns reaktioner på denna utrikespolitik. Av så gott som alla på vänsterkanten framställs Sverige nu som lakejer åt den US-amerikanska imperialismen – det är ingen självständig utrikespolitik man för, utan den dikteras direkt eller indirekt av den US-amerikanska imperialismens behov. På detta sätt skriker vänstern varje gång regeringen (eller oppositionen, för den delen) intar en politisk position som sammanfaller med USA:s positioner.

Det är skrattretande – det som händer är ingenting annat än att man reducerar Sverige till en lydstat och man fråntar Sverige förmågan till självständigt politiskt agerande. De svenska monopolen är ingenting annat än lakejer och de är underkastade de stora US-amerikanska företagen. Ingenting kunde vara längre från verkligheten och lite seriositet får man fordra.

Tesen om det ”egna” kapitalets underordnande under det amerikanska kapitalet har en lång historia. Den började efter andra världskriget, då en rad kommunistiska partier i en rad kapitalistiska länder förde vidare den politiska traditionen från motståndsrörelsen mot fascismen: det var enheten mot den utländska ockupanten som var huvudmotsättningen och efter den skulle man organisera. När den ena utländska ockupanten försvann trädde den andra in. När tyskarna försvann underordnades det egna kapitalet en annan ockupant.

Denna tanke löper parallellt med tanken att huvudmotsättningen som de kommunistiska partierna organiserade efter var den mellan demokrati och diktatur (allt inom ramen för det kapitalistiska systemet!) – när den motsättningen var övervunnen hittade man en ny motsättning, som istället för diktaturen kunde agera motpol gentemot demokratin. Den motpol man hittade var reaktionen.

Utifrån denna politiska verklighetsbeskrivning – som vi här har gjort nästan brottsligt kort och koncis – positionerade sig de kommunistiska partierna i så gott som varje land i den vänstra hörnan av det kapitalistiska politiska spektrat. Det betyder i klartext att de kommunistiska partierna inte längre organiserade för att upprätta socialismen, utan för att skapa en bättre och mer mänsklig kapitalism. De hade passiviserats och inordnatsi det kapitalistiska systemet, längs med två huvudsakliga linjer: det nationella motståndet mot den utländska ockupanten och den politiska enheten med alla progressiva krafter i motstånd mot reaktionen och fascismen.

Detta är ett av den kommunistiska rörelsens historiska misstag och att spåra det, göra upp med det och lära av det är en av de absolut viktigaste plikterna som den kommunistiska rörelsen står inför idag – för uppenbarligen är det en högst levande tradition!

Vi medger: det är enkelt att falla in i den positionen. Att kategorisera den svenska kapitalismen såsom underordnad den utländska innebär att man slipper analysera den ”egna” kapitalismens intressen och rörelsemönster. För den som söker enhet på bredast möjliga bas blir det också en förutsättning att underordna den svenska kapitalismen en utländsk makt, för vad kan man samla störst opinion mot: den utländska makten eller den inhemska kapitalismen? På så sätt bestämmer också de taktiska besluten de politiska analyserna. Rättare sagt: maximal enhet förutsätter minimal analys.

Vi framhåller istället att alla kapitalistiska nationer agerar efter sina egna intressen, något annat vore omöjligt! På vilket sätt skulle den svenska staten gå den US-amerikanska imperialismens ärenden – och inte den svenska imperialismens?

För att göra det hela mer åskådligt: vi kan tänka oss världen som en stor spelplan, där varje land finns representerat, stort som litet; starkt som svagt. Alla agerar de för egen vinnings skull – alla agerar de för att stärka sin egen position på de andras bekostnad. Och vad innebär ”sin egen position”? Ingenting annat än de respektive ländernas kapitalister och monopol. Det handlar inte om någon ”befrielse” från den utländska ockupanten, vare sig man tänker sig den som EU eller USA, utan om den grundläggande sanningen att fienden finns i det egna landet – den insikten lägger också grunden för den proletära internationalismen: genom att bekämpa våra ”egna” kapitalister visar vi också praktisk solidaritet med alla andra kämpande folk.

Så varför agerar stater som de gör? Varför tar Ann Linde ställning för Guaido och kuppen i Bolivia? Varför vill regeringen skicka ytterligare styrkor till Mali? Varför tillåter regeringen NATO-övningar på svenskt territorium och varför närmar vi oss NATO allt mer?

Det går naturligtvis inte att i denna text ge detaljerade svar på alla dessa frågor, men den grundläggande sanningen förblir: den svenska staten agerar utifrån de svenska monopolens behov. Har de svenska monopolen ett behov av att släta över motsättningar med de amerikanska? Är de intresserade av affärer med USA? Då lär man ta politiska ställningstaganden som för länderna och monopolen närmare varandra. Vill den svenska regeringen förbereda och träna de egna specialstyrkorna och ser sin chans i Mali? Vill man stärka banden med de franska monopolen och visa att man både kan och vill slåss? Då lär man skicka soldater till Mali. Ser den svenska regeringen de ekonomiska och politiska motsättningarna i världen öka och söker att sluta sig närmare det starkaste imperialistiska blocket? Om man gör det, är det ingen dum idé (ur de svenska monopolens perspektiv, givetvis!) att söka sig närmare NATO.

Inget av detta innebär någon underordning eller drängtjänst åt den ena makten eller den andra, utan de politiska beslut som tas är till för att i bästa möjliga mån garantera de egna monopolen en så stark och gynnsam position som möjligt i den internationella konkurrensen och samma sak gäller för varje kapitalistiskt land.

Så: Sverige i USAs ledband..? Knappast.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.