LEDARE (4/2021) Med tanke på protesterna mot marknadshyror som nyligen ägt rum på över hundra platser runt om i Sverige väljer vi att denna månad inte presentera en ny ledare, utan att återpublicera en äldre ledare, som tyvärr fortfarande är lika aktuell!
Det svenska systemet för hyresbostäder är i gungning. På sin stämma i oktober 2017 tog Moderaterna ställning för ett system med ”friare” hyressättning, medan andra partier i olika utsträckning har intagit en liknande ställning. Socialdemokraterna och de rödgröna har däremot positionerat sig på ett annat sätt, i och med att de säger nej till så kallade marknadshyror och förespråkar det nuvarande systemet med så kallade bruksvärdeshyror, som sedan 1968 varit det system som svenska hyror satts efter.
Bruksvärdessystemet går i korthet ut på att likvärdiga lägenheter ska ha likadana hyror. Lägenheter med likartad standard, likartad närhet till service och centrum, samt likartade faciliteter, såsom tvättstuga, ska ha likartad hyra. På så sätt lägger man ett objektivitetens skimmer över hela hyressättningen. De hyreshöjningar som varje år förhandlas fram mellan Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen är baserade på dessa kriterier.
När de kommunala bostadsbolagen, som sedan några år tillbaka enligt lagen måste agera som vinstdrivande företag, tillsammans med de privata bostadsbolagen, renoverar lägenheter, är det alltså fritt fram att höja hyrorna med vad som anses ”skäligt” – vad som är ”skäligt” framkommer alltså i en jämförelse med andra lägenheter med likartad standard, läge och faciliteter.
När Stena Fastigheter renoverade Pennygången i Göteborg var det just bruksvärdessystemet som låg till grund för hyreshöjningarna på över 60 procent. När Rikshem för några år sedan renoverade hyreslägenheter i Eriksberg i Uppsala och höjde hyrorna med upp emot 90 procent var det just bruksvärdessystemet som de kunde luta sig mot: eftersom standarden höjdes, skulle också hyran höjas på motsvarande sätt. På samma sätt ser det ut varhelst bostadsbolagen renoverar – istället för att garantera en låg hyra åt hyresgästerna garanterar systemet chockhöjningar av hyran.
Oaktat dessa chockhöjningar av hyrorna är det tydligt att kostnaderna för boende har ökat dramatiskt i Sverige. Jämfört med 1980 har kostnaderna för boende ökat med nästan 300 procent. Dessa ökningar har vi bland annat bruksvärdessystemet att tacka för, precis som vi har det systemet att tacka för chockhöjningarna av hyror.
I praktiken har de ökade boendekostnaderna inneburit att arbetarna fått lägga en allt större del av sin inkomst på hyran. 2015 la personer i hyresrätter ner mer än 28 procent av sin disponibla inkomst på hyran. Det håller dock raskt på att förändras. I nybyggda lägenheter är det inte ovanligt att de boende får lägga runt hälften av sin disponibla inkomst på hyran, speciellt om man är ung eller om man har utomnordiskt ursprung. För pensionärer kan hyran utgöra så mycket som 70 procent av inkomsten, även om detta kan jämnas ut något med bostadstillägg. Systemet slår alltså hårdast mot de allra fattigaste.
Vad händer då om vi jämför de ökade boendekostnaderna och hyrorna med reallönernas utveckling sedan 1980? Har reallönen ökat lika mycket som hyrorna? Givetvis inte.
1980 hade en genomsnittlig arbetare nästan 240 000 kronor i årslön. Samma arbetare hade lite över 368 000 i årslön 2017. Bägge siffrorna är baserade på 2017 års penningvärde. Det krävs inte mycket för att se att det inte riktigt går ihop. Reallönerna har ökat med runt 65 procent sedan 1980 (efter att ha minskat under i princip hela 70-talet). Reallönerna håller inte takten med stegringen av utgifterna och det gäller inte bara boendekostnaderna. Det finns inga utgiftsposter (exempelvis livsmedel, sjukvård eller transport) som har ökat med ”bara” 65 procent.
Att reallönerna ökat tar alltså kapitalisterna igen på andra sätt. Genom chockhöjningarna av hyror försöker hyresbolagen att kapa åt sig sin del av kakan.
I sin rapport från 2018 om marknadshyror menar Hyresgästföreningen att hyresgästerna i Stockholms stad riskerar hyreshöjningar på upp till 120 procent om kapitalisterna (detta inkluderar givetvis även de kommunala bostadsbolagen) får sätta sina hyror som de vill. Verkligheten visar att det inte är systemet med bruksvärdeshyror som står i vägen för sådana hyreshöjningar. Hittills har bruksvärdessystemet varit garantin för just sådana hyreshöjningar.
Vi håller med Hyresgästföreningen om att bostaden är en social rättighet, men vi kan inte acceptera det mindre onda av två ting, utan framhåller att kapitalismen inte kan garantera någon en bra och billig bostad. Istället för det system som skickar profiten direkt till kapitalet är det enda rimliga ett system där alla Sveriges bostäder renoveras till en standard som lever upp till alla de krav som den moderna människan har rätt att ställa på sitt boende utan någon som helst hyreshöjning. För att något sådant skulle kunna bli verklighet står både systemet med marknadshyror och systemet med bruksvärdeshyror i vägen.
Vi får naturligtvis inte heller glömma att bostadsbristen också bidrar till att trissa upp priserna. Ju högre efterfrågan på lägenheter, desto högre blir de ”skäliga” hyrorna. Det ligger alltså i bostadskapitalets intresse att hålla bostadsbristen uppe, även om varje enskilt bostadskapital måste kapa åt sig en så stor del av marknaden som möjligt.
För att bekosta allt detta har vi en väldigt enkel lösning: ta de nästan fem miljarder kronor som de 50 största kommunala bostadsbolagen gör i vinst varje år; ta de miljarder som de fyra svenska storbankerna gör på främst bostadslån varje år; ta de miljarder som de stora byggbolagen varje år tjänat på att bygga svindyra bostäder.
Det gamla valet mellan pest eller kolera kommer igen även här. Vi kan välja mellan de alternativ som kapitalismen presenterar oss – vi kan välja att bli utsugna på än det ena och än det andra sättet – och vi kommer aldrig att nå fram till en bättre värld. Vägra välj mellan två onda ting. I valet mellan marknadshyror eller bruksvärdessystem väljer vi ingenting – i valet mellan 120 procents eller 90 procents hyreshöjning är det enda rimliga valet en hyressänkning på kapitalisternas bekostnad!
