DEBATT Denna artikel publicerades ursprungligen i den italienska tidningen L’Ordine Nuovo. Den är från perioden då valresultatet ännu inte var fastställt. Vi flaggar därför för att vissa formuleringar kan verka utdaterade. Artikeln tillför dock ett viktigt perspektiv, varför vi också valt att översätta och publicera den!
Även om resultatet ännu inte är formellt fastställt, vann socialdemokraten Pedro Castillo, kandidat för Perù Libre valet med 50,1 procent av rösterna, genom att besegra den nyliberala kandidaten Keiko Fujimori från Fuerza Popular med cirka 44 000 fler röster1. Castillo, en lärare från landsbygden och ledare för 2017 års lärarprotester, hade särskilt stor framgång i inhemska och fattiga jordbruksområden på landsbygden och valet återspeglar klasspolariseringen i det peruanska samhället2. Valet representerar utan tvekan något nytt i Perus historia.
Det peruanska valets regionala sammanhang
De peruanska valen måste ses i ett sammanhang med kraftig kapitalistisk omstrukturering samtidigt som det jäser socialt och politiskt på den sydamerikanska kontinenten. I Colombia har en generalstrejk mot den nyliberala, antifolkliga politiken hos Ivan Duques regering pågått i mer än en månad med ohyggliga konsekvenser: dussintals demonstranter har dödats, tusentals har arresterats, sexuellt våld begås av ”Styrkorna för lag och ordning ”, folkmassor skingras med automatgevär och pistoler, personer kidnappas av polisen och hittas döda längs floden Caucas stränder, med tydliga tecken på tortyr.
I Chile, ett och ett halvt år efter starten av de stora protesterna, valde man den nya konstituerande församlingen som skulle ändra konstitutionen från Pinochets tid efter 40 år. Sebastian Piñeras regerande högerparti fick inte ens en tredjedel av rösterna, en procentsats som var nödvändig för att kunna lägga in ett veto mot de föreslagna lagarna, och majoriteten av representanterna valdes från vänsterlistorna. Vidare var Chiles kommunistiska parti (PCCh) det parti som fick flest röster i den senaste valomgången, där partiet också erövrade huvudstaden Santiago de Chile och samlade en del av den stora mobiliseringen av folket och arbetarklassen i valet. För några månader sedan förlorade Rafael Correas så kallade vänsterkoalition ”Revolucion Ciudadana” i Ecuador knappt i valet, efter att Correas tidigare vice president och hans eget partis kandidat, Lenin Moreno, blivit president i valet 2017 och infört en nyliberal kurs. Man kan förvänta sig konflikter liknande de massiva protester som ägde rum i slutet av 2019.
I november 2020 vann det socialistiska MAS-partiet valet i Bolivia efter kuppen i oktober 2019 som avlägsnade Morales från makten3.
I Brasilien har Jair Bolsonaro förlorat i polularitet och protesterna mot regeringen blir allt fler.4
Peru passar in i detta regionala sammanhang som en av de stater vars härskande klass är bland de ivrigaste när det kommer till att stödja den kapitalistiska modellen i nyliberal form, mer villig att sälja sina resurser till utländska multinationella företag och mer aktiv i att motverka varje progressivt motstånd i socialt hänseende. Under den senaste perioden formerades Perù Libre, vars generalsekreterare är Vladimir Cerrón Rojas, en neurokirurg som tog examen från University of Medical Sciences i Camagüey på Kuba. Rörelsen grundades 2007 som en regional kraft och fick sin nuvarande struktur och sitt namn 2019, där man definierar sig själv som ett ”socialistiskt vänsterparti” som anammar den ”marxistiska teorin” och som i även refererar till ”leninismen” och ”mariateguismen”5. Man ser sig som en fortsättning av det antikoloniala befrielseprojektet Tupac Amaru II6, och ser sig som en del i projektet för det så kallade ”tjugoförsta århundradets socialism”, som bland annat grundar sig på Evo Morales erfarenheter i Bolivia och Rafael Correas i Ecuador.
I den första valomgången belönade folkets röster oväntat socialisterna i Perù Libre, som föreslog ett mer radikalt reformistiskt program än de övriga vänsterpartierna som ingick i koalitionen Juntos por el Peru, lett av Veronika Mendoza, som också inkluderade Peru – Patria Roja och det Peruanska kommunistpartiet, men deras resultat gjorde det inte möjligt för dem att vinna i första omgången7
I den andra omgången besegrade Castillo – som också fick stöd från kommunistpartierna och Mendoza-koalitionen – kandidaten som kom på andra plats, Keiko Fujimori, som har en examen i företagsekonomi i USA och som representerar den auktoritära högern8. Hon är dotter till Perus tidigare diktator, Alberto Fujimori, som nu avtjänar ett trettiotvåårigt fängelsestraff för brott mot mänskligheten, korruption, statlig terrorism och tvångssterilisering. Keiko dömdes redan 2018 för korruption och släpptes mot borgen. Hennes röster kommer huvudsakligen från de rikaste områdena i landet. Hon har inte accepterat nederlag och kräver att cirka 200 000 röster på 802 platser ska ogiltigförklaras. Detta öppnar vägen för ett farligt scenario, som vi tidigare sett särskilt i Sydamerika, där kuppförsök skulle kunna genomföras för att ändra valresultatet.
Det peruanska valets historiska sammanhang
För att bättre förstå vad som händer i landet måste vi dock också titta på dess historia under de senaste sextio åren. I Peru försökte man under andra hälften av förra seklet störta den borgerliga staten genom väpnad kamp. Det har funnits olika gerillaorganisationer, men de två viktigaste är Sendero Luminoso (SL) som inspirerades av maoismen och Movimiento Revolucionario Tupac Amaru (MRTA), med antikapitalistisk och radikal vänsterorientering, en rörelse som definierade sig som inspirerad av marxismen-leninismen.
- Sendero Luminoso grundades i slutet av 1960-talet efter en splittring av Perus kommunistiska parti – Patria Roja, med den historiska ledaren Abimael Guzmàn. Denna organisation lyckades bygga en motmakt till den peruanska regeringen genom att ta kontroll över och administrera delar av Perus inland. De största konflikterna skedde på 1980-talet och SL var aktivt i mer än halva det nationella territoriet. Konflikten mellan regeringsstyrkor och den maoistiska gerillan orsakade tusentals civila personers död. SL:s praxis gjorde att rörelsen förlorade sin bas bland folket och bönderna, och med diktatorn Alberto Fujimoris terrorist- och folkmordsregim vid rodret i Peru reducerades SL, särskilt efter att Guzman togs till fånga i början av 90-talet.
- MRTA, vars ledare var Victor Polay Campos, behöll alltid en viss popularitet hos småbönderna. Deras mest slående aktion ägde rum 1996 när de tog över den japanska ambassadörens hem i Lima under en fest. De höll sju hundra av de mest inflytelserika människorna i landet som gisslan. Efter tre månaders förhandlingar och frisläppandet av mer än sexhundra personer bröt sig specialstyrkorna in och dödade alla militanter och en gisslan. Detta resultat och det faktum att ledaren, Campos, redan hade fängslats, orsakade upplösningen och slutet för MRTA.
På grund av detta historiska arv måste den kommunistiska och socialistiska verkligheten möta ett kolossalt förtryck och anti-marxistisk propaganda, som utpekar var och en som hänvisar till vissa ideal som en terrorist, även om de har ett stort stöd genom fackförbundet CGTP. När det gäller val har högern väsentligen dominerat i mer än 30 år, med en parentes 2011 då Ollanta Humala från Nationalistpartiet valdes i spetsen för en ”progressiv” vänsterkoalition som utlovade ett brott med nyliberalismen och en geopolitisk förändring som skulle missgynna USA, men väl vid makten kom förväntningarna på skam i den allmänna konkursen. År 2016 dök istället den så kallade Frente Amplio, som leds av Veronika Mendoza, upp och fick 19 procent utan att delta i valet. Perù Libre deltog inte i dessa valerfarenheter och placerade sig utanför ramarna för vad man anser vara den ”traditionella vänstern” i Lima och kuststäderna, och rotade sig i de fattigaste jordbruksområdena med ursprungsbefolkning i Anderna, utan att förrän nu kunna visa upp någon betydande valframgång 9.
Låt oss nu analysera landets materiella förutsättningar.
Det peruanska valets materiella förutsättningar
I Peru finns extremt rika naturtillgångar. Olja, naturgas, koppar, järn, silver, guld, bly, zink och andra metaller finns i stora mängder. Resurserna utnyttjas emellertid endast av multinationella företag som behåller i genomsnitt 70 procent av vinsten, med toppar på 80 eller 90 procent, och bara återinvesterar en liten andel i landet, i genomsnitt mindre än 30 procent.
Hälso- och sjukvårdssystemet liknar i mycket det som finns i USA: det finns ett oligopol av åtta privata företag som har kontroll över sjukvårdstaxan. 75 procent av specialistläkarna finns koncentrerade i huvudstaden. Peru är också det land i världen med flest dödsfall i Covid-19 i procent av befolkningen, med mycket allvarlig brist på syre och sjuksängar. Två städer har också begärt hjälp från Kuba för att bättre hantera den pandemiska nödsituationen. Det finns nästan tre miljoner analfabeter och en och en halv miljon barnarbetare, två av de värsta siffrorna i Sydamerika. Vägarna är i händerna på utländska privata ägare och järnvägar saknas nästan helt. Minimilönen är 920 sol, motsvarande 198 euro, vilket inte räcker till för ett värdigt liv och dessutom praktiskt taget aldrig respekteras. De åtta arbetstimmarna finns bara på papper, liksom reglerna för säkerhet på jobbet. Korruption, brottslighet och prostitution är mycket utbrett. Peru är den näst största kokainproducenten i världen. Även om landet är mycket bristfälligt inom råvarusektorn investerar man bara i grödor som är avsedda för export, som avokado, bananer, kaffe och bomull.
Inom ramen för denna situation har de folkliga klasserna i Peru mobiliserat kraftigt mot en kapitalistisk kris som har stått för en av de värsta ekonomiska nedgångarna i Latinamerika (minus 11 procent) efter decennier av antifolklig politik, privatiseringar och liberaliseringar som har lett till enorm ojämlikhet, korruption och fattigdom i ett land som är extremt rikt på mineralresurser. Perù Libres politiska program har mer än andra samlat denna radikalisering genom att placera den inom ramarna för den förnyade socialdemokratin (i termens klassiska mening).
Anti-kommunismen och Perú Libres politik
Detta var dock tillräckligt för att släppa lös en mediekampanj som var öppet fientlig mot Castillo, som anklagades för att ha kontakt med återstoderna av Sendero Luminoso, för att uppmuntra till våld, för att vilja förstöra landets ekonomi och att vilja föra nationen tillbaka till nivån med gerillakrig under terrorismens år. Förtalskampanjen är inte särskilt svår att genomföra med tanke på att media i Peru är i några få händer: 85% av dessa tillhör bara tre grupper, varav en, ”El Comecio”, är ett företag som tillhör den viktiga företagarfamiljen Mirò Quesada, som ensam äger 60% av alla medier och 80% av tidningarna.
Ett typexempel ägde rum den 24 maj, där sexton personer dödades i området Vraem. Alla medier anklagade Sendero Luminoso och kommunisterna för en terrorkampanj, bara för att upptäcka att polisen som anklagande SL inte ens hade kommit på plats, att vittnena sa att angriparna inte var klädda som senderomedlemmar och att de inte handlade i enlighet med denna beväpnade grupps vanliga mönster.
I detta sammanhang fick Castillo etiketten ”den kommunistiska mästaren” – något som återgavs av alla media inklusive de italienska – i en högerpropaganda i valkampanjen som bara hade till syfte att visa på faran för ”att kommunismen skulle komma”.
I verkligheten har Castillo en moderat politisk bakgrund och var från 2005 till 2017 en politiker inom den tidigare presidenten Alejandro Toledos (2001-2006) parti Peru Possibile, med en centristisk och liberaldemokratisk inriktning. ”Vi är inte kommunister eller chavister”, skyndade Castillo sig flera gånger att upprepa och förklarade också att han inte kommer att fortsätta med nationaliseringar: ”Jag avvisar fullständigt dem som säger att Pedro Castillo håller på att nationalisera”, och tillskrev de mer radikala programpunkterna en ”vänsterkant”, och påminde samtidigt om att ”den som kommer att styra är jag”. Försäkringar kom även beträffande garantin för att ”skulder ska betalas” och respekt för ”centralbankens autonomi” 10. ”Jag har precis haft samtal med det nationella näringslivet som visar stöd för folket. Vi kommer att skapa en regering som respekterar demokratin och den nuvarande konstitutionen. Vi kommer att skapa en regering baserad på finansiell och ekonomisk stabilitet”, sade han till slut när han tillkännagav sin seger. Faktum är att hans vädjan till peruanska entreprenörer upprepas som en återspegling av Castillos klassamarbetsvision som tillskriver ”nationella privata företag” en central roll jämfört med utländska multinationella företag.
I den här riktningen bygger Perù Libre-programmet teorin om den så kallade ”folkliga ekonomin med marknad” som en motsats till den nuvarande ”sociala marknadsekonomin”. I den kapitalistiska utvecklingsmodell som föreslagits av Castillo, baserad på den ”folkliga ekonomin med marknad”, skulle den (borgerliga) staten ha rollen som ”marknadsreglerare” och ”kollektiv entreprenör”, och de utländska multinationella företagens roll skulle vara begränsad medan det nationella kapitalistiska ägandet stöds och skyddas. Programmet talar om ”att försvara rätten till arbete, på jobbet och efter jobbet. Arbete är nära förknippat med rätten till liv” men när vi går till det konkreta, så går vi – med undantag för avskaffandet av barnarbete – inte längre än till uttalanden om behovet av att förbättra arbetstagarnas rättigheter och löner, vilka relateras till att skydda privatföretagarnas vinster. Man inför kravet om att de privata företagarna ska få 20 gånger lönen för den minst kvalificerade arbetaren, medan arbetarna i statligt ägda företag inte borde ställa några krav, eftersom pengar för att bekosta dem skulle dras av från sociala utgifter. Detta är dessutom kopplat till fackliga ledares samarbete med regeringens administration inom ett ramverk av klassamarbete på kapitalismen territorium.
En annan programpunkt är jordbruksreformen för att tillgodose livsmedelsbehovet i landet innan något exporteras, men också för att motstå en framtida handelsblockad, som man redan tar på allvar.
En central punkt är valet av en konstituerande församling för att arbeta med att ersätta konstitutionen som skrevs 1993 efter Fujimori-kuppen och som motsvarade det nationella och internationella storborgerskapets önskningar. Konstitutionen från 1993, inspirerad av Pinochets chilenska, främjar den fria marknaden, privatisering (228 privatiserade statliga företag) och att staten inte är ansvarig för utbildning och hälsa (art 6, 11, 17, 19). I artikel 62 förbjuds översyn av kontrakt mellan stat och multinationella företag, även om de hade fastställts årtionden tidigare.
Enligt Castillo bör den konstituerande församlingen dock skapas samtidigt som man respekterar de ”gällande konstitutionella mekanismerna och i överensstämmelse med rättsstatsprincipen”11 och upprättas av vad han anser som ”arbetsmarknadens parter som verkligen skapar rikedom i landet” , vilket som nämnts även inkluderar entreprenörer. De ska få uppgiften att skriva ”en konstitution som är diametralt motsatt dagens: den måste vara solidarisk, återlösande, humanistisk och nationaliserande. Den måste forma en ny ekonomisk regim för staten ”.
En av de mest kända punkterna i Perù Libres program är omförhandling av fördrag med multinationella företag för att ändra fördelningen av aktier: 80 procent till Peru och 20 procent till företagen. Om de nya villkoren inte accepterades skulle man gå vidare till nationalisering efter kompensation till det privata företaget i höjd med det investerade beloppet. Tack vare de nya intäkterna från omförhandlingen av fördragen eller från administrationen av eventuella nationaliseringar har man för avsikt att fortsätta med en omfördelningspolitik för att finansiera de så kallade ”sociala programmen” som läskunnighetskampanjen och att mångdubbla de offentliga utgifterna för utbildning, garantera en folklig skola och ett dito universitet, bättre fördelade över hela territoriet och gratis. Även hälsosystemet skulle vara allmänt och gratis, med universitet för medicinska vetenskaper och sjukhus i alla regioner.
Slutligen använder man i utrikespolitiken begreppet ”Latinamerikansk regional integration” för att bryta beroendet av USA:s imperialism och av överstatliga institutioner som IMF, Världsbanken, OSA.
Reformismens återvändsgränd
Detta är ett program som visserligen hänvisar till principer för social rättvisa men som, i linje med erfarenheterna av progressiv politik i Latinamerika, inte ifrågasätter de kapitalistiska produktionsförhållandena, kapitalisternas och den borgerliga statens makt, vars karaktär förblir oförändrad oavsett den nuvarande regeringen eller om den kallas ”socialistisk”, ”folklig” och så vidare.
De processer som leds av regeringar kopplade till ”det tjugoförsta århundradets socialism” har redan tydligt visat sina gränser, med olika utvecklingar beroende på graden av kapitalistisk utveckling, men förenade av det faktum att vägen inte har öppnats för verklig uppbyggnad av socialismen eller arbetarklassens maktövertagande. Tvärtom, medan proklamationer om ”socialism” gjordes eller görs, som antagligen ska uppnås med ”etapper”, ”steg” eller ”evolution”, främjar dessa processer i verkligheten en annan förvaltning av kapitalismen, under ledning av sektorer av den nationella borgarklassen och småborgarklassen.
Om de reformer som genomfördes av de så kallade progressiva och socialdemokratiska regeringarna i Latinamerika tillfälligt i ett första skede gynnade arbetarna, bönderna, ursprungsbefolkningarna och folkliga skikt (särskilt med hänsyn till tidigare förhållanden), förespråkade de dock inte en kraftsamling för att krossa kapitalismen, utan för att administrera den. Det är inte med en enkel regeringsförändring som de objektiva lagarna för kapitalistisk utveckling försvinner eller förändras, utan de fortsätter istället obevekligt att gälla, oavsett vilja eller uttalanden, även om man genomför vad som verkar vara ”radikala” politiska åtgärder, som nationaliseringar eller att bryta med den ”dominerande” USA-imperialismen för att söka andra marknader, knyta allianser med framväxande kapitalistiska makter och gynna europeiskt, ryskt och kinesiskt kapital etc. inom ramen för imperialistisk konkurrens.
Allt detta utan att röra den ekonomiska grund som bourgeoisiens makt vilar på: äganderätten till produktions- och distributionsmedlen, statens karaktär (allt annat än ”neutral”) och sammansättningen av de väpnade styrkorna. Detta medför också möjligheten till en offensiv från bourgeoisiens mest reaktionära, religiösa och militära delar för att upprätthålla sin klassdiktatur eller i vilket fall som helst att införa en ledning som bättre motsvarar deras imperialistiska intressen och begränsningar. Detta kan ske antingen genom statskupp (verklig eller hotande), sanktioner, ekonomiskt sabotage och militära ingripanden, eller genom att denna typ av regeringar gör politiska eftergifter, ingår pakter och samarbetar, gör ekonomiska anpassningar till förmån för bourgeoisien, som i fallet med Venezuela12, inom ett ramverk för assimilering, samarbete och en allmän tillbakagång och försvagning av den arbetar- och revolutionära rörelsen. Slutligen leder detta också till desillusionering och erosion av själva det grundläggande stödet.
De peruanska kommunisterna, som stödde Castillo i den andra omgången för att ”blockera vägen” för Fujimoris höger och oligarkin, hyllade uttrycket för folkets vilja till förändring och uppmanade till folklig mobilisering för att genomföra omröstningen och ”öppna en ny cykel med folkligt ledarskap” för att säkerställa att den nya regeringen agerar i överensstämmelse med förväntningarna13.
Men det går inte att fly från dikotomin: man är med kapitalisterna eller med arbetarna. Erfarenheten visar att reformismen, även den mest uppriktiga, är en vilseledande väg som leder till en återvändsgränd.
Vi kommer att få se hur regeringen under ledning av Castillo kommer att återspegla vägen för den radikala förändring som de proletära och folkliga skikten i det peruanska samhället kräver, och om denna process kommer att gå framåt för att gynna utvecklingen av deras klasskamp eller om, som har hänt med andra erfarenheter, den kommer att stagnera genom att man fortsätter förvalta kapitalismen. Arbetarklassens, de fattiga böndernas, de folkliga klassernas ledande roll kommer att vara grundläggande: i vilken mån de kommer att kunna utöva den självständigt för att ta ledningen över händelsernas utveckling i sina egna händer, ledda av ett kommunistiskt avantgarde som värdesätter den förvärvade erfarenheten, som visar att den politiska makten är antingen proletär eller borgerlig, medan försök till lösningar mittemellan har misslyckats eftersom de inte har en objektiv grund.
Som kommunister i Italien måste vi betrakta dessa processer i en anda av verklig proletär internationalism, men just därför är klarhet grundläggande, inte främjande av karikatyrer av ”socialism” och reformistiska illusioner som å ena sidan inte bidrar till uppbyggandet av arbetarklassens och den socialistiska revolutionens parti, såväl i Italien som i alla andra länder, och å andra sidan endast matar opportunistiska linjer och projekt som är avsedda att producera nya misslyckanden och motgångar.
1 https://www.resultadossep.eleccionesgenerales2021.pe/SEP2021/EleccionesPresidenciales/RePres/T
2 Castillo vann i 17 av landets 25 distrikt, med överväldigande framgångar i de fattigaste andinska och södra regionerna: Ayacucho 82%, Huancavelica 85%, Puno 89%, Cusco 83%. Ett viktigt resultat var också i hans ursprungsprovins, Cajamarca (71%), en region där det förekom massiva protester mot gruvbolagen. Segrarna i gruvstäderna var också betydande: i Chumbivilcas (Cusco) 96%; Cotabambas (Apurímac), platsen för Las Bambas-gruvan i kinesiska MMG-företaget, mer än 91%; Espinar (Cusco), där schweiziska Glencore verkar, över 92%; över 80% i Huari (Áncash) där det finns en gruva som ägs av ett BHP Billiton – Glencore joint venture. Fujimori vann istället överväldigande bara i Lima (65%), framdriven av omröstningen i de rikaste stadsdelarna: San Isidro (88%), Miraflores (84%) och Surco (82%).
3 För att lära dig mer om den politiska processen och utvecklingen av klasskampen i Bolivia, läs denna intervju med ordföranden för Boliviens kommunistiska ungdom (JCB):
4 Hundratusentals ockuperar gatorna i Brasilien
5 Efter José Carlos Mariátegui, en av de första och viktigaste marxisterna i Latinamerika. Han grundade det peruanska socialistpartiet 1928, vilket senare blev det peruanska kommunistpartiet, och Perus allmänna arbetarfederation (CGTP) 1929. Hans arbete som journalist försatte honom i konflikt med regeringen som utvisade honom från Peru, så 25 år gammal reste han 1919 till Europa där han först hamnade mitt i Spartakisternas revolutionära glöd i Tyskland, och i Italien bodde han sedan från 1919 till 1923 mellan Rom och Turin under de två röda åren. Han var närvarande vid ockupationen av fabrikerna och lärde känna gruppen L’Ordine Nuovo och Gramsci nära. År 1921 deltog han som korrespondent för den peruanska tidningen El Tiempo på Livorno-kongressen där den kommunistiska fraktionen grundade Italiens kommunistiska parti, en sektion av den kommunistiska internationalen. Med uppkomsten av fascismen återvände han till Peru där han på grundval av sin erfarenhet i Europa utvecklade sin analys av den peruanska verkligheten och den revolutionära omvandlingen genom att följa den kommunistiska internationalens marxism-leninism. Han kritiserade reformismen hos den andra Internationalen och hos det socialdemokratiska APRA. Han identifierade den peruanska revolutionens karaktär som socialistisk och ett steg i världsrevolutionen, men tillskriver bönderna och ursprungsbefolkningarna en mer framträdande roll än arbetarklassen. Han dog 1930, 35 år gammal, på grund av komplikationer från en sjukdom som han hade haft sedan barndomen.
6 José Gabriel Condorcanqui, ledare för ursprungsbefolkningens uppror under andra hälften av 1700-talet mot den spanska dominansen i koloniala Peru. Han tog namnet Tupac Amaru II, eftersom han hävdade direkt härkomst från Tupac Amaru, den sista Inka-kejsaren som levde på 1500-talet.
7 I den första omgången var valresultatet mycket splittrat: Perù Libre fick flest röster med 18,9% , medan Juntos por el Peru fick 7,8%. Fujimoris högerparti kom på andra plats med 13,4%, medan det högerkonservative partiet Renovación kom på tredje plats med 11,7%.
8 Det gamla socialdemokratiska partiet för den Amerikanska revolutionära folkliga alliansen (APRA), ledd av tidigare president Garcia (1985-1990 och 2006-2011), stöder också honom. De placerar sig i liberalismens vänster-mitt-läger och vädjade om att rösta på Fujimori som en ”antikommunist”.
9 Vid parlamentsvalet den 26 januari 2020 hade fick han 3,4% av rösterna utan att få in någon representant i parlamentet.
10 I en möjlig regering under läraren Pedro Castillo Terrones, presidentkandidat för Perù Libre, – står det i ett pressmeddelande daterat den 7 juni – kommer vi att respektera centralbankens autonomi, vilken har gjort ett bra arbete med att hålla inflationen låg i mer än två årtionden. Vi upprepar att vi inte har planerat nationalisering, expropriering, konfiskering av besparingar, valutakontroller, priskontroller eller importförbud i vår ekonomiska plan. Den folkliga ekonomin med marknad, som vi stöder, främjar tillväxten av bolag och företag, särskilt jordbruk och små och medelstora företag, för att skapa fler arbetstillfällen och bättre ekonomiska möjligheter för alla peruaner. Vi kommer att ha en öppen och bred dialog med de olika kapitalistiska sektorerna och med ärliga företagare, vars roll i industrialisering och produktiv utveckling är grundläggande. För att säkerställa rätten till hälsa och utbildning för alla krävs förbättring av kvaliteten och ökade sociala utgifter, som måste baseras på skattereformer med avseende på gruvbolag för att öka inkomsterna inom ramen för en finanspolitisk hållbarhetspolitik, med en gradvis minskning av det offentliga underskottet och i enlighet med alla åtaganden att betala tillbaka den peruanska offentliga skulden. ”
11 Måste gå igenom genom kongressen där man inte har majoritet. För närvarande har kongressens sammansättning en högermajoritet med 88 platser av 130. Perù Libre har 37 platser utöver de 4 i Juntos por el Peru.
12 Fördjupning: Lettera del Partito Comunista del Venezuela ai partiti comunisti e operai del mondo; Il PCV al Presidente Maduro: o con i lavoratori o con i capitalisti; Carattere e natura di classe dell’Alternativa Popolare Rivoluzionaria.
13 Uttalande från Perus kommunistparti – Patria Rojo: “De peruanska folkets vilja till förändring har triumferat” ; Uttalande från Perus kommunistparti: “Permanent mobilisering till försvar för folkets röster och demokratiska handling den 6 juni”.