Svårt att fylla Lenins kostym

KULTUR Per Leander har skrivit en bok som hade kunnat vara väldigt intressant. Den hade kunnat fylla ett hål i litteraturen. Väldigt lite seriöst har skrivits om de tidiga svenska kommunisterna och analyserna av den tiden står inte som spön i backen. Dessvärre faller den platt till marken. Lenins kostym bjuder på en ytlig och bristfällig analys och stora delar av boken ägnar Leander åt att återge en historieskrivning så borgerlig att till och med en vänsterpartist hade satt kaffet i halsen.

Till vardags skriver Leander en hel del i den vänsterpartistiska tidningen Internationalen och politiskt hör han hemma i Socialistisk Politik. Detta hade inte behövt vara av intresse. Den historieskrivning som Leander emellertid ger uttryck för gör det hela relevant.

Borgerlig historieskrivning

Stora delar av boken, vars undertitel är De svenska socialisterna och ryska revolutionen, handlar nämligen om de stora politiska skeendena i världen. Detta är naturligtvis inte relevant, men det blir efter ett tag enahanda – det finns bättre böcker om de stora skeendena och för den som ville läsa om de tidiga socialisterna är det inte alltför relevant.

I de beskrivningar som Leander återger, väljer han dock ut de allra borgerligaste av källor. När Zjukov ringer upp Stalin för att berätta att tyskarna invaderat förklarar Leander att Stalinhade ”druckit vodka och georgiskt vin halva natten” och ”vägrade först att beordra något motangrepp eftersom han inte ville tro att det var sant.” Leanders källa? Robert Conquest. Anti-kommunisten par excellence. Frågan om Sovjetunionens inledande nederlag och förluster har alltså reducerats till att Stalin hade druckit lite – om det nu ens är sant.

På detta sätt fortsätter återberättandet av de stora skeendena. Det är en i grunden borgerlig historieskrivning som på alla tänkbara sätt målar ut Stalin som den stora skurken. Här blir också Leanders politiska bakgrund intressant: han förmår aldrig sätta sig över sitt eget behov av att svartmåla Stalin och tar därför varenda borgerlig källa han kan för att svartmåla honom. Här förenas den trotskistiska och borgerliga historieskrivningen.

Trotskij då? Han beskrivs nästan uteslutande med lovord. Leander håller inte tillbaka för fem öre. Han citerar Zäta Höglund, som imponeras av hans ”arbetsförmåga och spartanska livsstil” och hur Trotskij alltid är ”tillmötesgående”. Han beskriver hur Trotskij lämnade scenen ”under ett dån av applåder” efter att han talat om freden i Brest-Litovsk – han undviker att nämna hur Trotskij i själva verket saboterade den! Han citerar Fredrik Ström, som berömmer ”Trotskijs djupa förstånd och klara omdöme”. Inte ens i samband med Kronstadt-revolten yppar Leander några negativa ord om Trotskij och hans avrättningar av bolsjeviker inom Röda Armén, som hade mage att kräva demokrati också där, nämner han inte ens.

Det klassiska narrativet följs också på andra punkter: den politiska utvecklingen i Sovjetunionen reduceras till Stalins vilja till makt och terrorn till samlandet av all makt i hans hand. Tycka vad man tycka vill om Stalin, men nog måste en sådan analys anses undermålig. Varje seriös historiker måste underkänna Leanders historieskrivning.

Samtidigt vill också Leander förmedla en bild av den kommunistiska rörelsens ineffektivitet. Det leder honom till en intellektuell oärlighet. Gång på gång upprepar han att den svenska rörelsen lamslogs av Kommunistiska Internationalens inblandning och han riktar framför allt angrepp mot det tyska kommunistpartiet, KPD.  Leander klargör att den så kallade ”ultravänsterpolitik” som KPD förde isolerade det från massorna, bara för att ett antal sidor senare behöva redovisa partiets enorma tillväxt: i det sista lagliga valet fick partiet 17 procent av rösterna! Kan det verkligen ha varit så att partiet isolerades från massorna?

Leanders mål är dock inte historisk analys eller ärlighet, utan ett misstänkliggörande av den kommunistiska rörelsen. Då passar det sig inte att medge att allt fler lockades till den revolutionära kommunismen.

Boken är också genomgående försedd med historiska felaktigheter. När Leander diskuterar Lenins så kallade ”testamente” tar han det som bevis för Stalins alltmer auktoritära styre och menar att Lenins brev ”hemlighölls för alla utanför partitoppen”. Han anför inga belägg för sitt påstående. Det är emellertid så att Stalin så sent som 1927 diskuterade ”testamentet” på centralkommitténs möte, att ”testamentet” lästes upp för det sovjetiska partiets femtonde kongress och att flera av talen på kongressen handlade om just detta ”testamente”. Det är till och med så att ”testamentet” inkluderades i den utgåva av Lenins samlade verk som publicerades under Stalins tid.

Boken har en uppenbar politisk slagsida och Leander är inte det minsta intresserad av att presentera en objektiv studie. Det som främst intresserar honom verkar vara att föra vidare de fördomar och fel som alltid förhindrar en intressant och fördjupande diskussion om socialismens historia.

De svenska socialisterna

I de delar av boken som behandlar de svenska socialisternas faktiska politik – det är i slutändan inte så många sidor – är analysen också bristfällig. Leander har valt sina källor med omsorg och har knappast presterat ett seriöst arbete.

Genom att granska de källhänvisningar Leander gör så blir det hela tydligt. I det kapitel som behandlar utbrytningen från det socialdemokratiska partiet och bildandet av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti citerar Leander två (!) originalartiklar, skrivna i Folkets Dagblad under 1917. I samma kapitel har han 12 hänvisningar till Zäta Höglunds, Fredrik Ströms och Ture Nermans biografiska verk.

Varför är detta relevant? Jo, för att alla dessa i omgångar lämnade den kommunistiska rörelsen! Alla dessa självbiografiska verk, om än intressanta, är skrivna efter att de lämnade rörelsen och de utgör politiska tillrättalägganden.

I kapitlet som behandlar Sveriges Kommunistiska Partis kongress 1921 förekommer en (!) hänvisning till en skrift av Zäta Höglund från 1920. Desto fler hänvisningar görs till de senare verken, både till Fredrik Ströms och Karl Kilboms. Det är också anmärkningsvärt att Leander aktivt valt bort att analysera en central tidskrift som Zimmerwald, i vilken de tidiga revolutionärerna utvecklade sin världsåskådning.

Likadant ser det ut i det kapitel som behandlar kongressen 1924, efter vilken Zäta Höglund lämnade partiet. Här har vi två hänvisningar till samtida artiklar som står mot 14 hänvisningar till dessa självbiografier.

Alla dessa tidiga ledare inom det kommunistiska partiet – Zäta Höglund, Fredrik Ström, Karl Kilbom och Ture Nerman – har det gemensamt att de efter att de lämnat det kommunistiska partiet på ett eller annat sätt sökte sig tillbaka till det socialdemokratiska partiet. Leander låter alltså dessa, som knappast hade ett gott öga till kommunisterna, skriva kommunisternas historia!

Leander försvarar sig dock i boken – som om han hade visste att detta var en svag punkt – med att han ville ”ge en levande röst åt berättelsen” och att han inte använt dessa som ”förstahandskällor”. Då uppstår frågan: är det möjligt att förklara en historisk politisk händelse med två, respektive en, samtida artikel?

Svaret är på förhand givet och varje någorlunda seriös forskare med krav på vetenskaplighet och källkritik måste avvisa hela Leanders verk såsom illa underbyggt, tendensiöst och oseriöst.

De politiska stridspunkterna

En sak får man dock med sig från en läsning av Leanders bok: vad de centrala stridspunkterna vid varje given splittring inom SKP handlade om. Den första ledtråden får man av det faktum att alla som lämnade partiet inom loppet av ett år eller två åter sökte sig tillbaka till socialdemokratin.

Zäta Höglund, den som kanske mer än någon annan bidrog till att föra in Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti i den kommunistiska världsrörelsen, sökte sig redan 1926 tillbaka till socialdemokratin. Där fick han uppgiften att redigera Hjalmar Brantings samlade tal och skrifter. Medan han tidigare beskyllt Branting för ”opportunism och brott mot marxismens idéer” hyllade han nu Branting för att ha haft en ”klar, konsekvent och orubblig politisk åskådning”. Att kröka rygg mer fullständigt är svårt.

Fredrik Ström lämnade den kommunistiska rörelsen ungefär samtidigt som Zäta Höglund, medan Karl Kilbom och Ture Nerman bet sig fast lite längre. I slutändan kunde de dock inte hålla emot.

Det centrala i varje splittring hade varit just relationen till socialdemokratin. Redan innan splittringen 1917 var Höglund emot den. Väl ute ur det gamla partiet ville han inte splittra det nya igen och tolererade därför såväl en vänstersocialdemokratisk fraktion och en borgerligt humanistisk fraktion att existera inom Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Resultatet blev att man gav den socialdemokratiskt-liberala regeringen som bildades 1917 sitt kritiska stöd eftersom den ville införa allmän rösträtt och man inte kunde enas om en revolutionär politik att driva året efter, då arbetarklassen fortfarande var i rörelse.

Vänstersocialisterna och de borgerliga humanisterna försvann från partiet 1921, då man anslöt sig till den Kommunistiska Internationalen (Komintern) och antog namnet Sveriges Kommunistiska Parti. Därefter var det Höglunds egen tur. Efter valet samma år menade Höglund att kommunisterna borde ge ett kritiskt stöd till socialdemokratin i den mån den genomförde progressiva sociala reformer. Man skulle också sätta press på regeringen från vänster (vänlig pådrivare..?). För detta fick han kritik från partiets ungdomsförbund och vid kongressen 1924 tvingades han ut ur partiet av framför allt Karl Kilbom och Nils Flyg.

Historien upprepar sig dock, först som tragedi och sen som fars. Under Kilboms ledning skulle partiet ingå ett valtekniskt samarbete med socialdemokratin inför det så kallade ”kosackvalet” 1928. För detta fick han både ris och ros av Komintern och även om kritiken mot socialdemokratin bibehölls menade Komintern att det var ett steg åt höger. Senare skulle också kritik komma att riktas mot SKPs fackliga politik, som inte var tillräckligt konfrontativ gentemot socialdemokratin.

Väl ute ur partiet skulle Kilboms linje komma att utvecklas i samma riktning som Höglunds. Vid den inre partistriden i Socialistiska Partiet skulle Kilbom ge sitt fulla stöd till den socialdemokratiska regeringen och beklaga att hans eget parti inte gett sitt stöd åt socialdemokraternas arbete.

Den röda tråden i de svenska partisplittringarna träder i Leanders bok fram: relationen till reformismen. Det som de tidiga ledarna aldrig förmådde var att bryta de ideologiska, politiska och organisatoriska banden till socialdemokratin. Detta kunde man göra först i och med splittringen 1929, låt vara att dessa band återupprättades bara några år senare.

Andreas Sörensen

Artikel från nummer 5, 2021

En tanke på “Svårt att fylla Lenins kostym

  1. Det där med att “Lenins testamente” skulle ha publicerats i Sovjetunionen på Stalins tid är en sensationell nyhet. Vad jag vet så kom detta “Brev till kongressen” ut först 1956, tre år efter Stalins död.
    Eftersom recensenten är så mån om vetenskaplighet i historieskrivningen skulle det inte vara så dumt med antingen ett bevis eller en ursäkt på den här punkten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.