Vänsterpartiets bostadspolitik: presumtionshyror och investeringsstöd

INRIKES Vänsterpartiet har stått i centrum i svensk politik de senaste veckorna. Förståeligt, med tanke på att man fällde regeringen. Mindre förståeligt är varför partiet satte ner foten nu, när man 2006 stödde förslaget om så kallade presumtionshyror – ett steg på vägen mot marknadshyror.

I breda vänsterkretsar har Nooshi Dadgostar fått nästan stjärnstatus. Hon har äntligen satt ner foten och nu ska Vänsterpartiet inte längre vara en dörrmatta. Bortglömt är hur Vänsterpartiet släppt igenom inskränkningar i strejkrätten och hur partiet accepterat försämringar i LAS; den repressiva migrationspolitik som partiet indirekt accepterat genom sitt stöd för regeringen är det ingen som tänker på. Nya tider stundar, om man ska tro vad som sägs: nu finns det äntligen utrymme för vänsterpolitik.

Om nu nya tider dock ska stunda, så kanske det lämpar sig att ta en titt bakåt först.

Vem minns presumtionshyrorna?

En av de sista sakerna som den socialdemokratiska regeringen ledd av Göran Persson gjorde innan Moderaterna och Reinfeld tog över var att införa presumtionshyror. Införandet byggde på ett samarbete mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Tanken var enkel: genom att införa undantag från bruksvärdessystemet – som säger att lika lägenheter ska ha lika hyra – skulle man stimulera till nybyggnation av hyresrätter.

Det uttalade syftet var att garantera byggmonopolen pengarna tillbaka och därför medgav man dessa undantag – monopolen skulle få ”kostnadstäckning och rimlig avkastning på nedlagt kapital”. Rent praktiskt öppnade presumtionshyran för att lokala parter kunde bestämma en annan hyra än den som skulle framgått av bruksvärdessystemet.

Detta var alltså vad Vänsterpartiet under Lars Ohly godkände. Det kan väl inte betecknas som något annat än det första logiska steget mot marknadshyrorna.

Vänsterpartiets nuvarande alternativ

I tidigare artiklar har Riktpunkt berört vilket alternativ Vänsterpartiet presenterat. De vill inte ha marknadshyror, utan ett så kallat statligt investeringsstöd. Statliga medel ska stimulera byggandet av hyresrätter.

Partiet föreslog 2013 ett maximalt stöd på 300 000 kronor per lägenhet i Stockholm. I utbyte skulle hyran i de lägenheter som byggs med hjälp av investeringsstödet begränsas och årshyran fick inte överstiga 1 500 kronor per kvadratmeter. När förslaget kom var det ett fullkomligt slag i luften, eftersom de genomsnittliga hyrorna var långt mycket lägre än så.

En lägenhet med ett rum hade 2013 en genomsnittlig hyra på 1 095 kronor per kvadratmeter och en lägenhet med fyra rum låg under tusenlappen per kvadratmeter. Vänsterpartiets förslag hade alltså medgivit en rejäl höjning av hyrorna.

Dessutom var förslaget ingenting annat än en gåva till byggmonopolen och hyresvärdarna. Att samla ihop en summa på 300 000 kronor genom höjda hyror hade varit otroligt mycket mindre effektivt. Med en hyreshöjning på 1 000 kronor i månaden skulle en lägenhet ha inbringat en summa på 300 000 kronor på 25 år. Istället var förslaget alltså att ge bort en summa på maximalt 300 000 kronor och öppna för en rejäl höjning av hyrorna.

Värt att nämna är också att detta räkneexempel inte ens tar hänsyn till inflation och dylikt. Enkelt uttryckt: 300 000 kronor idag är mer än 300 000 kronor om 20 år. Därför är ett bidrag som detta på sätt och vis värt mer för företagen än höjda hyror.

Ett förslag som liknade Vänsterpartiets var också det som genomfördes när Stefan Löfven först kom till makten. Ett maximalt stöd per kvadratmeter fastslogs och maximala årshyror fastslogs, som högst 1 550 kronor per kvadratmeter och år i Stockholm och som lägst 1 350 kronor per kvadratmeter och år i landet utanför storstadsregionerna.

De nuvarande hyrorna är något högre än de var 2013 men har ännu inte slagit i taket – det system som Vänsterpartiet fortsätter att stödja godkänner alltså ännu högre hyror!

Den andra sidan av Vänsterpartiets och Socialdemokraternas finansieringsstöd är att samtidigt som det finns utrymme för hyreshöjningar, så har man också infört en hyreshöjning bakvägen. Istället för att hyresgästerna själva ska betala pengar till hyresvärdarna och bostadsföretagen kommer pengarna direkt från staten, i form av investeringsstödet. Via investeringsstödet landar alltså miljarder varje år hos byggföretagen och hyresvärdarna. På så sätt kan man hålla byggjättarna under armarna samtidigt som det verkar som om man tar ansvar för bostadsbyggandet.

Vänsterpartiet – ett av de viktigaste partierna

Genom sin roll i riksdagen har partiet kunnat lotsa igenom en rad åtgärder som antingen gjort eller kommer göra livet surt för vanligt folk. Anställningstryggheten är som bortblåst och strejkrätten inhägnad. Flyktingarna får plikta med livet.

Varför skriver jag så? Jo, för att Vänsterpartiets roll är bedräglig. De kritiserar allt vad regeringen gör. De hotar med att fälla den och de opponerar sig mot konkreta förslag – men de har tills frågan om marknadshyror alltid stött regeringen! I praktiken har de släppt igenom allt detta. De har kritiserat angreppen på strejkrätten men vägrat fälla regeringen som genomfört angreppen.

På så sätt fungerar Vänsterpartiet som en ventil vänsterut. De verkar vara en opposition men i praktiken blir de ett stödparti. Resultatet blir att de lockar till sig radikala krafter och förvandlar denna radikalitet till socialdemokratisk politik, vilket i dagsläget inte kan betyda annat än en offensiv politik riktad mot arbetarna.

När kapitalismen ställer högre krav på nedskärningar behöver de göra ett eventuellt motstånd svårare. Därför har de kringskurit strejkrätten och dragit ner på anställningstryggheten – de som gör motstånd ska bli enklare att göra sig av med. Man har helt enkelt underminerat arbetarnas möjlighet att opponera sig.

Därför blir också Vänsterpartiet ett av de viktigaste partierna i riksdagen – för kapitalet. De håller flanken vänsterut.

Men de satte ju ner foten..? För all del. De stoppade marknadshyrorna. Något annat hade de inte kunnat göra utan att riskera att förlora stöd. Efter strejkrätten, anställningstryggheten och migrationspolitiken kunde de inte lotsa igenom även marknadshyrorna.

De var helt enkelt tvungna att ”sätta ner foten” – för det är inte av omsorg om Sveriges hyresgäster de agerar. Deras politik är inte till gagn för dem, utan för kapitalet. Den är bara formulerad på ett lite annorlunda sätt.

Vilken roll kan Vänsterpartiet spela?

Som jag ser det – ingen annan. Det är mycket som saknas inom Vänsterpartiet för att det ska kunna spela en positiv roll för socialismen.

Det finns ingen analys av kapitalismen och dess politiska uttryck. Det finns ingen förståelse för imperialismen och hur den fungerar. Det finns ingen insikt av behovet att formulera en egen politik som går på tvärs med kapitalismens politik. Det finns inga ansatser till skapandet av en alternativ makt. Kort sagt: det finns ingen revolutionär ideologi.

Hela partiet är genomsyrat av borgerlig ideologi. Partiet låter socialdemokratin sätta agendan. Partiet anpassar sig till kapitalismen, bland annat genom att man låter byggmonopolens behov sätta agendan – alla nya bostäder som byggs, ska byggas på monopolens villkor. Partiet stödjer imperialistiska interventioner och accepterar borgerlighetens argumentation att friheten kommer med NATOs bomber. Partiet har sedan länge inget otalt med kapitalismen.

Vänsterpartiet kan inte spela någon annan roll än denna. Betyder det att partiets medlemmar och sympatisörer deltar i en enda stor konspiration? Att de skulle vara fiender? Nej, naturligtvis inte. Min misstanke är att den övervägande majoriteten av partiets medlemmar och sympatisörer vill väl och tror på politiken. De är övertygade om att det är nödvändigt att välja det minst onda och att stödja socialdemokratin mot högern.

Vår uppgift ligger i att visa dem vad Vänsterpartiet är, att få dem att överge partiet och att visa dem vilken objektiv roll och funktion partiet spelar. Detta är det viktiga: att visa partiet bortom retoriken som säkert ofta kommer med de bästa intentioner, men som alltid stöter emot verklighetens vägg.

Så, stundar nya tider för Vänsterpartiet? Kommer partiet nu äntligen sluta vara en dörrmatta? De nya tiderna lär få vänta och frågan om dörrmattan är fel ställd: alla partier är dörrmattor, dock inte för varandra utan för kapitalismen – de har alla en roll och funktion att fylla för att lotsa igenom den politik kapitalet kräver, så också Vänsterpartiet. Om Vänsterpartiet agerar mer självständigt framöver blir det på sin höjd en politisk manöver. I förhållande till kapitalismen finns det ingen självständighet för Vänsterpartiet.

En tanke på “Vänsterpartiets bostadspolitik: presumtionshyror och investeringsstöd

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.