Folken i skottgluggen – Afghanistan

TEORI & HISTORIA Makten i Afghanistan är i talibanernas händer. För en tid slog emellertid landet in på en annan utvecklingsväg. När det afghanska folket genomförde sin revolution 1978 grep det sitt öde i sina egna händer och började tillsammans med Sovjetunionen bygga socialismen. Utvecklingen tog dock en annan vändning tack vare imperialismen. Vi publicerar en redogörelse från tidningen Rizospastis, organ för Greklands Kommunistiska Parti (KKE) som redogör för förloppet. 

Krokodiltårarna och hyckleriet räcker och blir över för Afghanistans folk, vars inkomster inte överstiger 20 shilling per dag, där kvinnans plats är på en nivå under botten och där hela nationen förtrycks av talibanerna. Beskrivningarna av den medeltida situationen – som plötsligt uppmärksammas – befinner sig inom ramen för propagandistiska ändamål för att dölja två saker. Det första är anledningarna till att Afghanistans folk, och tiotalet andra folk, lever i länder som svårligen kan betraktas som något annat än svinstior. Det andra är 1978 år folkliga revolution samt den roll som de sovjetiska styrkornas närvaro i Afghanistan från 1980 till 1987 spelade, vilka i NATO-propagandan framställs som en av orsakerna bakom att Afghanistans folk lever i mörker och i total efterblivenhet.

Det är inte bara kommunisternas plikt, utan varje ärlig människas att försvara den historiska sanningen. Både på grund av rättviseaspekten och – framförallt – då mänskligheten upplever en dramatisk tid på grund av den imperialistiska aggressiviteten som inte bara påverkar Afghanistan. Det gäller alla folk. Angreppen mot Afghanistan och överallt annars där det har beslutats om, är också angrepp på folken i USA, i Tyskland, i Frankrike, i Grekland. Det är kapitalismens angrepp på den globala arbetarklassen och de andra folkliga skiktens rättigheter. Därför angår det oss alla.

Afghanistan hade kunnat vara ett annat land

Dess folk skulle ha kunnat undgå de kedjor som de blivit fastbundna vid i århundraden av feodalt barbari och idag i kapitalismen som stöttade och stärkte dagens förtryckare av Afghanistans folk. Och det afghanska folket gjorde sådana försök att slippa undan, när det 1978 genomförde sin revolution och etablerade sin makt. Det skulle ha kunnat ta sig ut i ljuset en gång för alla. Nu blev det istället så att ljuset varade bara i några få år. I fortsättningen såg kapitalismen och den interna kontrarevolutionen till att folket rullades tillbaks in i grottorna. Det här är verkligheten, som döljs av de flesta analytiker och journalister – även om de känner till den.

Den folkliga revolutionen i Afghanistan genomfördes 27 april 1978. Folket och militären erkände Afghanistans Folkdemokratiska Parti (PDPA) som sitt politiska uttryck och PDPA tog över makten. En av de första reformerna som folkregeringen genomförde vara att fördela jord till de jordlösa, till småjordbrukare, till jordbruksarbetarna och till nomaderna. Det var sensationell reform för ett folk, som under tio århundraden stod under det feodala tyranniet. Från den stunden började även den beväpnade kampen mellan de som fick jord och de som höll på att förlora den. Nästan 7 miljoner hektar jord delades ut till 2 miljoner människor. 4 miljoner av dessa hektar fråntogs 39 tusen jordägare utan ersättning. 11 miljoner människor i bondefamiljer blev av med sina skulder till lånehajar, till ett värde av 2,5 miljarder kronor. Några år senare avskrevs 4,3 miljoner bönders skatteskulder till staten. Samtidigt moderniserades jordbruksekonomin, liksom byggsektorn, genom att traktorer och verktyg togs in i landet genom Sovjetunionen. De folkliga flerbostadshusen började ersätta moskéerna och träkojorna. Lönerna ökades markant.

Men den för Afghanistan mest uppseendeväckande vändningen hade att göra med kvinnans roll i samhället. Först och främst kom den afghanska kvinnan in i produktionen. Stora delar av den kvinnliga befolkningen kastade av sig sina chadorer och slöjor och klädde sig modernt. De började lära sig läsa, skriva och studera på universiteten, i samklang med bekämpandet av analfabetismen generellt i landet. De skapade även massorganisationer för kvinnor, blev delaktiga i politiska sammanhang, många blev medlemmar i PDPA, tog upp vapen och ingick i folkkommittéerna mot kontrarevolutionen. Med beslut i den revolutionära församlingen förbjöds män att förlova eller gifta bort kvinnliga släktingar i utbyte mot pengar eller varor. Med liknande beslut vidtogs åtgärder till förmån för havande kvinnor och mödrar och alla tidigare lagar om ojämställdhet mellan könen togs bort. Bara inom några få år efter revolutionen fanns bara i Kabul 7454 kvinnliga lärare och på landsbygden 9000!

Den nya ekonomin, i vilken den statliga sektorn hela tiden utvecklades på bekostnad av den privata, gav impulser till produktivitetsutveckling. 1984 ökade produktionen av naturgas med 76,5 % på ett år, och uppgick till 3 miljarder kubikmeter. Djuruppfödningen utvecklades till att bli en exportsektor där djurstocken uppgick till 28 miljoner 1983. Samtidigt byggdes nya vägar och gamla vägar restaurerades. Sovjetunionen bistod med 1 500 lastbilar för att utveckla transportsektorn.

Reaktionerna lät inte vänta på sig

Hur skulle en sådan plats på jorden inte provocera fram hårda reaktioner? Störtandet av den folkliga makten i Afghanistan blev ett prioriterat mål för USA, de tidigare markägarna och mullorna som organiserade kontrarevolutionen. De mördade, brände och förgiftade vattenreservoarer och jordbruksproduktionen. De slaktade lärare och partimedlemmar, sprängde vägar och industrier. Pengarna kom in i stor mängd. De utländska säkerhetstjänsterna, med CIA i spetsen, gick bärsärk. De mest moderna vapensystemen gavs kontrarevolutionärerna direkt från USA. Gränsen mellan Afghanistan och Pakistan upphävdes. CIA-agenter, amerikanska militärer och pakistansk armé gick in och ut mellan Afghanistan och Pakistan. Bara de pengar som USA budgeterade för att skapa flyktingströmmar till Pakistan beräknas uppgå till en miljon dollar om dagen. Flyktingarna bestod i första hand av afghanska markägare med sina livegna bönder, vilka de utsatte för hård religiös hjärntvätt. Tusentals av dessa ”flyktingar” berikade sig genom vapen- och narkotikahandel. Bara för år 1985 godkände den amerikanska kongressen ”bistånd” till kontrarevolutionärerna på 250 miljoner dollar och 200 miljoner dollar från Japan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Och som tidningen Times skrev ”CIA:s öppna biståndskanaler till rebellerna, som inleddes av Carter-regeringen, har nått ett nytt klimax efter valet av Reagan”.

Ovanstående omständigheter ger svar på frågan om varför hjälp från Sovjetunionen tillkallades för att även med militär bistå den folkliga makten. För att hjälpa de revolutionära krafterna att motstå så många länder, med USA i spetsen. Detta ger även ett tystande svar till de som vågar tala om ”den sovjetiska ockupationsstyrkan”. Det är samma personer som har mage att ta dessa ord i sin mun, som i nästa andetag förordar imperialistiska angrepp för att komma åt olja, baser, strategiska platser, under förevändning av kamp mot terrorism!

Afghanistans vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen går tillbaks till 1919. Det var ett litet efterblivet land. Och det var naturligt att det skulle vända sig till det nybildade Sovjetunionen, med vilket det gränsade, då dess regering (inte kommunistisk såklart) såg i den första socialistiska revolutionens land en vän och en granne. Så fort oktoberrevolutionen genomdrivits, var en av de första åtgärderna att upprätta ett fördrag på 50 år mellan länderna om vänskap och ömsesidigt samarbete. Detta samarbete avbröts senare, på grund av de reaktionära förändringar som skedde i Afghanistan, och återupptogs igen på nytt. Fördraget fick sin mest intima skepnad efter revolutionen i april 1978, när Sovjetunionen hjälpte det afghanska folket även genom offrandet av sina medborgares blod.

Den folkliga revolutionen i Afghanistan besegrades, men kommer inte försvinna som ett landmärke i det afghanska folkets medvetande. Detsamma gäller den internationalistiska hjälp som Sovjetunionen erbjöd. Vi säger det med beslutsamhet: Denna hjälp var motsatsen till kontrarevolutionen! Sådan är klasskampen! I Afghanistan kolliderade socialismen med kapitalismen!

2 tankar på “Folken i skottgluggen – Afghanistan

  1. Sovjet hade väl sitt militära bistånd i Afghanistan 1979-1989, inte 80-87?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.