Val i Peru: kapitalism för de breda massorna

DEBATT Nedanstående text är ursprungligen publicerad i den spanska tidningen Nuevo Rumbo, organ för kommunistpartiet PCTE. Den är skriven innan Castillo erkändes som president men innehåller icke desto mindre intressanta resonemang och är värd att publicera.

Den sjätte juni hölls den andra valomgången i Peru, vilken skulle sätta punkt för en period av social instabilitet och de massiva mobiliseringar som landet sett det senaste året.

Kandidaterna som mötte varandra i den andra valomgången var Keiko Fujimori, dotter till den tidigare högerextrema diktatorn, i spetsen för Fuerza Popular å ena sidan och å den andra Pedro Castillo, ledare för Peru Libre, eller Partido Politico Nacional Peru Libre (PPNPL), ett parti som definierar sig som “marxist-leninistiskt-mariateguistiskt”.

Vid valurnorna vann den senare sin seger med en väldigt snäv marginal med mindre än 0.3 procents skillnad mellan de två presidentkandidaterna. Vinsten är i praktiken Pedro Castillos i väntan på att Fujimoris anklagelser om valfusk utreds och avvisas.

Vi får nu presenterat för oss för en bild av ett delat och polariserat Peru som samlats kring två extremer på det politiska spektrumet, den nyliberala extremhögern på ena sidan och kommunisterna på den andra. Och på samma sätt ska vi tycka att denna vinst för Peru Libre, oaktat hur snäv den var, också var en vinst för Perus sociala majoritet, arbetarklassen, bönderna och de folkliga skikten.

Men vi skulle göra ett misstag, vilket vi är mer än trötta på att se runt omkring oss hela tiden, om vi inte gick mer på djupet i analysen av Perus sannolika nästa president och hans parti. Peru Libre har sitt ursprung i den regionala politiska rörelsen Peru Libre, en regionalistisk rörelse grundad av Vladimir Cerrón, som två gånger varit guvernör i provinsen Junín. Efter att ha blivit ett nationellt parti deltog de i flera val och i valet 2008 fick de 3,4 procent av rösterna och gick därmed miste om parlamentarisk representation. Cerrón var tvungen att avgå på grund av anklagelser om korruption, och det blev Castillo som då kunde inta en ledande roll. Castillo hade lett den 75 dagar långa nationella lärarstrejken 2017 och hade aktivt deltagit i de bondepatruller som organiserades för att bekämpa brott i hans region. Det var efter att han tog över ledningen som Peru Libre överraskade och hamnade främst i det senaste valet.

Dessa fakta är tillräckligt för att vissa ska beteckna Perus framtida regering som kommunistisk. Pressen och partierna till höger i allmänhet har emellertid den bra eller dåliga vanan att använda termen “kommunist” väldigt lättvindigt och med väldigt dålig precision. På samma sätt har socialdemokratin den fula ovanan att lura folket med falska löften och förslag som vi är mer än trötta på att se om och om igen, och vi kunde åtminstone vara lite försiktiga innan vi sätter vårt hopp till ett parti som lovar varje samhällsklass vad den vill höra.

Det är därför som Castillo, i början av valkampanjen, pratade om att nationalisera strategiska sektorer såsom gruvnäringen, men bara en månad senare, efter att han har vunnit valet, är sången en helt annan. Att man ger upp nationaliseringen av gruvorna kommer tillsammans med ett helt paket med uttalanden och manövrar för att försäkra marknaden att “vi har inget med Venezuela att göra” eller att “vi vill ha en bättre nationell dialog så att de sociala konflikterna kan minska”.

Bortsett från hans förflutna som fackföreningsaktivist och medlem i bondepatruller är Castillos politiska förslag och hans parti inget nytt eller revolutionärt. En ny konstitution, ökad beskattning, eller att se över offentliga kontrakt med företag är åtgärder av liten betydelse som i slutändan bara stödjer det han hela tiden velat ha: en ekonomi “med en marknad”, det vill säga ett större statligt ingripande i den peruanska ekonomin. Att sälja in detta som det senaste botemedlet för de problem som drabbar det peruanska folket är att ha väldigt kort minne och dålig syn. Kanske kände de aldrig till Podemos, Syriza eller välfärdsstaten. Kalla det den tredje vägen, keynesianism, 21:a århundradets socialism, tämjd kapitalism eller vad du vill – kapitalismen stannar kvar.

Till denna ljumma ekonomiska politik lägger vi den evangelikala Castillos reaktionära positioner i en rad sociala frågor, såsom abort, jämlikhet mellan könen i utbildning eller samkönade äktenskap. Här hittar vi ännu mindre grund för att dra optimistiska slutsatser. Detta är alltså detta politiska panorama, vilket vid en första blick verkar vara en konfrontation mellan två motsatta poler, men som döljer att det i själva verket inte är en konfrontation mellan två olika ekonomiska modeller utan två olika sätt att hantera det nuvarande systemet.

Castillo framträder som den sjuttioelfte socialdemokratiska representanten som har kommit för att lugna folkets krav på rättvisa med halvmesyrer för att på så sätt låta systemet fortsätta fungera utan alltför många störningsmoment.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.