KULTUR Det är temat för tre dagars politisk och kulturell festival med kommunisterna i Grekland som just nu går av stapeln i Aten. I september varje år anordnar KNE, Kommunistiska Partiets (KKE) ungdomsförbund sin festival, en tradition som går 47 år tillbaka i tiden. Festivalen kulminerar kring den 20 september i Aten efter att den gått runt i de flesta städerna i hela Grekland.
Stora, populära artister har genom tiderna uppträtt under festivalen, som t.ex. Mikis Theodorakis. KNE-festivalen är idag den största politiska och kulturella händelsen på hela året. Under festivalen anordnas utställningar med olika teman, till exempel om NATO och imperialismen, om partiets historia eller om partiets ideologi och program. Det följs av öppet hus med diskussioner kring dessa teman.
I Thessaloniki där jag bor för tillfället är den politiska miljonen mera konservativ än på andra ställen, trots att Thessaloniki är Greklands näst största stad. Här startade festivalen den 16 september och det fanns tre stora festivalscener: den centrala, en ungdomsscen och en som kallas ”traditionell”, strategiskt placerade på avstånd från varandra. Det fanns också flera mindre scener t.ex. för studenter, skolelever m.fl. och flera ”kiosker” eller informationspunkter, som grekisk-kubanska föreningens, fredskommitténs, pensionärernas, en som gamla kämpar från inbördeskriget hade satt upp– alla spridda över ett stort område som har varit militärförläggning en gång i tiden och nu är ett dåligt skött parkområde. Ungkommunisterna hade jobbat frivilligt i minst en månad för att snygga till, fixa och organisera allt. Bänkar, banderoller, kemiska toaletter, de enorma scenerna, papperskorgar, högtalare, belysning: det var mycket som skulle finnas på plats.
Det fanns grillbarer som grillade souvlaki (förstås) och annan mat. Vatten och öl fanns att köpa. I mitten på området fanns en stor bokhandel med böcker utgivna av partiets bokförlag. Lite länge fram fanns en kubansk bar, välbesökt av alla som var törstiga på kubanska cocktails.
Jag gick runt och kollade på allting, lyssnade en stund på talarna i de olika diskussionsfora, läste vad det stod på utställningarna, träffade bekanta, till och med grekiska KKE-kamrater från Stockholm, smakade på souvlaki och hemgjorda donuts som jag upptäckte i ett hörn, och varje dag av festivalens tre dagar ordnade vi i god tid ett bra bord på en strategisk plats nära den stora scenen för alla i gänget. Det visade sig att det var omöjligt att röra sig och gå och köpa nåt efter att musikprogrammen hade startat. Köerna var otroligt långa och då missade man konserterna som i sin tur var fullpackade med folk.
Första dagen kom KKE:s generalsekreterare Koutsoumbas på besök och jag hade en kort diskussion med honom. Min dotter tog några bilder på oss.Han hade varit på internationella mässans aula och talat i två timmar om dagens politiska situation som blir mer och mer folkfientlig och gagnar monopolen alltmer.
Musikkonserten som följde var fantastisk och fylld av kampkänsla! Artisten fick inte sluta. Vi satt kvar och han var tvungen att fortsätta till klockan två på natten. Efter det sprang de flesta förstås till den kubanska baren och till grillkioskerna. En av mina informatörer kom med nyheten att 10000 inträdesbiljetter såldes första dagen.
Andra dagen vid 20.00, det var den vanliga tiden vi brukade åka dit, gick jag till bokhandeln och köpte böcker av Lorca och Brechts dikter. Vi placerade oss vid ett passande bord och lyssnade på huvudtalaren som var en medlem i KKE:s arbetsutskott. Talet avbröts flera gånger av att åhörarna ropade slagord med kommunisternas krav. Precis som föregående dag följde nu konserten, och jag blev hes av att sjunga högt, sedan en tur till baren igen, och till sist diskussion med kamraterna om den politiska situationen. Klockan blev tre den här gången. Och biljetterna var 14 000.
På lördag tror jag hela Thessaloniki kom på besök. Det fanns inte en plaststol att sitta på eller en bänk att lägga nånting på. Jag räddade mig genom att sitta med kamraterna i grekisk-kubanska som var helt uttröttade. De hade sålt hundratals Che-tröjor.
Vi lyssnade på konserten, en populär artist uppträdde och han berättade att han var stolt över att uppträda på kommunisternas festival.
På festivalen är alla artister på alla scener KKE-sympatisörer och sjunger välkända kampsånger. Jag blev ännu hesare när vi genom en bekant äntligen fick sitta vid ett bord efter en halvtimmes väntan. Vi gjorde precis som de andra dagarna, men den här gången kom en ung tjejkommunist vid fyratiden på morgonen och bad oss att gå hem för att vi hindrade dem i arbetet med att montera ner hela festivalen. Min informatör var inte helt säker, men han trodde biljetterna var dubbelt så många jämfört med de tidigare dagarna. Över 20 000, alltså.
Ja, så var det tyvärr slut. Nästa helg bli det centrala arrangemanget i Aten, som är 10 gånger större än Thessalonikis.
En hemsk tanke slog oss. Men imorgon då? Vad gör vi imorgon när festivalen är slut?
Vi bestämde oss att träffas hemma hos varandra på helgerna och fortsätta våra diskussioner med en bit mat. De var mycket intresserade av SKP och jag passade på att berätta om partiets historia och nuet och de ville få mera information om allt kring Sverige för att bli av med illusionerna om Sveriges kapitalistiska modell!
Nu ska vi fortsätta ”leva, våga, gå framåt mot den verkliga friheten, socialismen” som var festivalens huvudparoll.
Panos
