KLIMAT Regeringen har satsat sammanlagt 22 miljarder på miljön i sin budget för 2022. Det är mer än dubbelt jämfört med fjolårets budget, och beskrivs som något som ska vända den miljöfarliga utvecklingen. ”En sjutusan till miljösatsning” menade finansmarknadsminister Per Bolund (MP).
Visst är det mycket pengar. Men det är pengar som ska användas för att samhället ska kunna fortsätta precis så som det är, med smärre justeringar. Det är naturligtvis ingen i regeringen som ifrågasätter det profitdrivna samhälle vi lever i – så vad det handlar om är en satsning på ett något fruktlöst letande efter sådant som ska göra det möjligt att ständigt driva upp produktionen och öka vinsterna utan att förstöra den värld ur vilken vinsterna ska mjölkas fram. I ett sådant letande handlar det idag om att hitta lösningar som kan betecknas som ”bra” innan någon annan gör det och därmed konkurrera ut annan ”grön” teknik. Det handlar också om att fortsatt kunna pressa fram mer konsumtion ur den arbetande befolkningen, som ska känna sig mindre olustig över miljön och tro att konsumerandet också leder till en långsiktig lösning. En del förslag och tankar är inte alls dåliga i sig, men de blir tandlösa inom den kapitalistiska kontexten. Vi kan titta på två exempel:
Något det som det talats mycket om är större miljöbonus för vissa elbilar, och mer skatt för andra fossildrivna, samt stöd på 2 miljarder till kollektivtrafiken för att den förlorat biljettintäkter under pandemin. Ja, det är väl bra att det ska finnas fler elbilar på våra gator och mindre fossildrivna fordon, men det rör förstås bara vid problemets yta. Elbilarna måste ju också produceras någonstans med enorm material- och energiåtgång, och med tanke på evig tillväxt måste det hela tiden produceras och konsumeras fler och fler… Det är lätt att se att det gröna tänket negeras av kapitalismens funktionssätt. Vad vi skulle behöva är ju helt enkelt färre bilar på vägarna, vilket kräver en massiv utbyggnad av kollektivtrafik och järnvägstransporter och en inriktning på hållbara fordon utan ständigt nya årsmodeller. Men en kraftigt utbyggd kollektivtrafik kan inte skapas med biljettintäkter eller lite coronastöd till företag. Den kan bara skapas genom en central satsning som inte är profitdriven. Hållbara fordon där man eftersträvar reparation och uppgradering istället för skrotning och nyköp är inte ens på tapeten under kapitalismen.
Det lyfts också fram att regeringen föreslår satsningar för att minska spridning av de högfluorerade ämnen som kallas “evighetskemikalier” och brukar betecknas med begreppet PFAS. Detta arbete drivs av kemikalieinspektionen som nu samarbetar med andra kemikaliemyndigheter inom EU för att få fram ett formellt förbud som man tror ska kunna träda i kraft år 2025.
Det är naturligtvis livsviktigt att inte använda dessa farliga ämnen som numera finns i allt levande och som har stor inverkan på människors hälsa, där de orsakar allt från missfall till cancer och försvagat immunsystem, och att sanera områden som förorenats av dem när de exempelvis ingått i brandsläckningsskum. Och när man alltså läser om satsningar i miljonklassen istället för miljardklassen och formuleringar som handlar om att skynda på sanering och arbeta i riktning mot förbud, kontroller och inskränkningar så kan man fråga sig: Hur mycket omsorg om en industri som använder dessa ämnen i hudkrämer, kläder och förpackningar ligger bakom den relativa försiktigheten? Att rakt av förbjuda mellan 5000 och 9000 ämnen som finns i otaliga vanliga hushållsprodukter, och till och med i dricksvattnet är inte precis gynnsamt för vinsterna…
Men att vara kritisk betyder inte att vi ska ge upp kampen för enskilda viktiga miljöfrågor, något som exempelvis skulle kunna vara ett mera omfattande förbud av farliga kemikalier. Att lägga ner miljökampen i väntan på socialismen är det inte frågan, även om vi inser att man inte kan genomföra en miljöpolitik värd namnet i dagens kapitalistiska samhälle. Saker måste ses i sitt sammanhang: en stark miljörörelse med socialistiska förtecken kan tvinga fram bra miljöåtgärder (till och med den politiskt förvirrade och ofta borgerliga miljörörelse som finns idag har ju faktiskt fått riksdagspartierna att obekvämt pressa fram en urvattnad, vinstbevarande miljöpolitik) och samtidigt få människor att inse att de stora, grundläggande miljökraven bara kan förverkligas i ett samhälle som drivs av annat än profithunger.
