Greenpeace kritiserar Vänsterpartiets klimatpolitik

KLIMAT I en debattartikel som publicerats på Altinget riktar Greenpeaces Sverigechef hård kritik mot Vänsterpartiets klimatpolitik. Kritiken följer i spåren på ett internt upprop där partiets egna medlemmar kritiserar partiledningen i samma fråga. Det är en utveckling som anpassar partiets politik till maktens korridorer.

Den kritik som nu riktas mot Vänsterpartiets politik kan kanske enklast sammanfattas med att det saknas ett systemkritiskt perspektiv. I debattartikeln skriver Greenpeace att “grunda teknikförändringar såsom fossilfritt stål och fler laddstolpar” bara blir relevanta “om det samtidigt genomförs djupgående strukturomvandlingar av vårt ohållbara ekonomiska system”. 

I det interna uppropet som tidningen Syre rapporterat om är kritiken likartad. När Nooshi Dadgostar tillträdde riktades också klimatpolitiken om. Samtidigt som partiets nya ledare valdes anställdes den tidigare socialdemokraten Sandro Scocco som partiets chefsekonom. Partiets nya fokus cementerades därmed.

-Scocco tycker att tillväxt är helt oproblematiskt och därmed tappar vi systemkritiken. En av grunderna i vår klimatpolitik har varit att vi inte fullt ut kan ställa om ifall vi inte också ställer om det ekonomiska systemet, säger en anonym partimedlem till tidningen Syre.

Makten hägrar

Det som driver på partiets utveckling i denna riktning är nog ingenting annat än att partiet den senaste tiden närmat sig maktens korridorer. Partiet har tagit mer plats i den offentliga debatten och kommer att spela en viktig roll för att få igenom höstens budget. Kanske ser man framför sig ett regeringssamarbete?

För att ro detta i hamn är det viktigt att anpassa politiken. Det kommer vara omöjligt att samarbeta med andra partier i ett regeringsunderlag om ens politik är systemkritisk. 

Om inte annat blir detta väldigt tydligt i det svar som Vänsterpartiets kommunikationschef Jenny Lindahl gett på den kritik partiet fått. Den är abstrakt och innehåller inga konkreta löften eller krav. Med fina ord om att man “välkomnar debatten” och att “alla ska vara med” försöker hon dribbla bort sina motståndare och avleda från den viktiga frågan om klimatpolitiken.

Konstigt är det dock inte, eftersom Lindahl knappast har så mycket att gå på. Kritiken stämmer nämligen. I det ramverk som Vänsterpartiet presenterat som utgångspunkt för ett budgetsamarbete i höst får klimatfrågan ett minimalt utrymme: tre rader i ett elva sidor långt dokument. Skrivelsen är inte längre än att vi i dess helhet kan citera den här:

Investeringar i jobb och industri. Klimatomställningen kan inte vänta. Budgeten måste innehålla betydande satsningar på jobb och klimat. Särskilt på att stärka omställningen i den svenska industrin och transportsektorn.

Å ena sidan de eviga satsningarna på industrin och tillväxten. Å den andra inget konkret. För alla andra krav har man utrett kostnader, man citerar offentliga utredningar och laborerar med tidsplaner.

Makten framför människan

Det finns ingen annan slutsats man kan dra än att klimatet är oviktigt när man siktar på makten, precis som mänskliga behov får stå tillbaka till förmån för storföretagen även på andra sätt i partiets politik. Systemkritiken – och låt oss vara ärliga, den var nog mest retorisk – måste bort när man klättrar uppåt i hierarkin. 

Detta visar också vikten av en solid ideologisk bas att stå på i politiken. Saknar man detta kommer man att vackla hit och dit och partiet kommer snabbt att urarta, speciellt när pressen ökar. Anti-kapitalismen byts ut mot en grön omställning och hela partiets politik anpassas till kapitalismen – det handlar inte längre om en systemkritik, utan om att få kapitalismen att fortsätta fungera i en ekologiskt instabil värld.

En tanke på “Greenpeace kritiserar Vänsterpartiets klimatpolitik

  1. Greenpeace är väl heller inte speciellt systemkritiska? Men jag kommer ihåg när dom hoppade över stängslet på Ringhals för det numera (?) nedsläckta kärnkraftverket.

    Men hur ska det nu gå för Sveriges energiförsörjning? Ingen fimbulvinter i sikte ännu…
    Fast med stigande krigsfara… är det kanske på tiden att vi tar en diskussion om var som händer när – eller om – ett kärnkraftverk bombas? När det inte bombas är det mindre risk för problem, även om de naturligtvis inte helt kan uteslutas.
    Men om kärnkraften helt fasas ut blir vi av med de sista procenten – kan det vara ca 30 % – (ren gissning från min sida) som återstår, när vatten- vind- och konventionell kraft återstår.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.