LEDARE (6/2021) Ett ständigt återkommande ämne i den kommunistiska rörelsen är frågan om reformer och reformismen och hur det kommunistiska partiet ska förhålla sig till dessa. Det tål att lyftas återigen och därför väljer vi att göra det. Dessutom är det en viktig fråga som behöver största möjliga klarhet!
Det kommunistiska partiet kämpar för reformer. Betyder det att det är reformistiskt? Att det eftersträvar en gradvis process där kapitalismen reform för reform övergår till socialism? Den som svarar ja på dessa frågor blandar ihop äpplen och päron och menar att reformerna gör reformismen; att den som använder sig av reformer också är reformist. För den som förstår saken på det sättet blir den enda logiska slutsatsen att det bara är möjligt att vara revolutionär genom att kräva revolution nu. Exakt i detta ögonblick. Allt annat vore att avleda.
Vi behöver därför först och främst klargöra skillnaden mellan reformerna och reformismen. Med det förra begreppet menar vi de enskilda politiska förslagen. Man skulle också kunna kalla dem dagskrav. Det kan röra sig om allt ifrån gratis kollektivtrafik till upprustning av miljonprogrammen. Den gemensamma nämnaren är att de i sig inte kan kallas revolutionära, de befinner sig helt och hållet inom ramen för kapitalismen. Ändå driver kommunisterna förslag som dessa. Betyder det att det kommunistiska partiet begränsar sig till de ramar som kapitalismen satt upp?
Allt beror på hur man hanterar dagskraven. För kommunister så måste varje dagskrav också inrymma en agitatorisk sida. Med det menar vi inget annat än att dagskraven också mobiliserar människor och visar hur kapitalismen fungerar i verkligheten. Kravet på avgiftsfri kollektivtrafik måste visa vilka intressen som förhindrar en sådan kollektivtrafik – det vore ett hårt slag mot bilindustrin och privatbilismen. En reform eller ett dagskrav som inte mobiliserar och visar kapitalismens rätta ansikte blir istället lätt till ett stöd för kapitalismen.
För kommunisterna måste dagskraven byggas i relation till revolutionen – de leder fram till och visar behovet av en revolution samtidigt som de visar orimligheten i den kapitalistiska ordningen.
För reformisterna – och nu utgår vi från reformisternas vilja att faktiskt nå socialismen – blir reformerna både början och slutet; det är med hjälp av dem som utvecklingen drivs framåt. Man gör reformerna till något de inte kan vara – de blir till det huvudsakliga redskapet för byggandet av socialismen. Borta är mobiliseringen av arbetarna. Borta är behovet av kamp. Istället blir det parlamentariska förhandlingar för att uppnå kompromisser. Verksamheten följs alltid av en uppmaning att stärka det ena eller andra reformistiska partiet eftersom det partiet då får en större tyngd i parlamentet – fokus ligger på det parlamentariska arbetet och i den mån man kommer ut till massorna är det för att övertyga dem om att de måste lägga sin röst på dem, för då kan man äntligen vinna de eftertraktade reformerna.
Reformismen blir på så sätt ett speciellt sätt att förhålla sig till reformerna, till dagskraven. Kommunisterna förhåller sig radikalt annorlunda till reformerna, som knappast kan ses som liktydiga med reformismen.
Det är reformismen som passiviserar – inte reformerna
När reformismen söker kontakt med folket är det för att den vill ha ut något av den. I ett svårt parlamentariskt läge vill den ha sympati och inför ett val vill den ha röster. Hela tiden är syftet att koppla loss folket från politiken – folket görs till en passiv massa som i undantagsfall kan aktiveras. Ett av reformismens grundläggande kännetecken är därför att den passiviserar.
Det är inte det enda som reformismen gör – den skapar också illusioner. Illusioner om vilket utrymme som faktiskt finns för reformerna. Illusioner om vad som faktiskt är nödvändigt för att driva igenom reformerna. Illusioner om vilken väg som är nödvändig för ett annat samhälle.
När illusionerna spricker – för det kommer de att göra – står arbetarna utan ledning och utan tydlig väg framåt. När det inte gick att få igenom de utlovade reformerna, när det parlamentariska arbetet inte var rätt metod för att få igenom reformerna eller när reformerna i sig inte ledde till ett nytt samhälle, så blir passiviteten total. De spruckna illusionerna hämmar arbetarna, de binder dem inte bara praktiskt, utan håller även tankarna i schack.
Reformismen är därför viktig för kapitalismen. Livsviktig. Illusionerna och passiviteten slår dock alltid tillbaka. För efter reformismens misslyckande följer fascism och reaktion. I land efter land upprepas mönstret. Efter en Lula följer en Bolsonaro; efter en Obama följer en Trump. Löftena infrias inte och arbetarna blir passiva och desillusionerade. De förmår inte bjuda fascismen och reaktionen motstånd.
Att göra reformerna till något de inte är, att bygga rörelsen på dem och det parlamentariska arbetet blir därför i bästa fall ett misstag begått av godtrogenhet. Hjärtat är på rätt ställe men politiken lever inte upp till de goda intentionerna. I värsta fall blir det ett medvetet förräderi. En ström av medvetna handlingar som binder arbetarna vid kapitalismen, som sår illusioner och laborerar med passivitet.
Därför är vi också motståndare till reformismen. Ett kommunistiskt parti kan inte avfärda reformerna och dagskraven. Det kan inte ignorera dem och bara prata om revolutionen, utan det ena måste leda till det andra; reformerna och revolutionen står i växelverkan. Det är den ideologiska reformismen som står i vägen för socialismen. Relationen till den måste präglas av motstånd och en strävan att visa den för vad den är, att visa hur den objektivt, oavsett reformisternas intentioner, säkrar kapitalismen.
Det är inte reformerna som passiviserar, utan reformismen. Därför är vi principiella motståndare till reformismen, inte reformerna.
