TEORI & HISTORIA Begreppet arbetararistokrati dyker då och då upp i den marxistiska debatten och så även hos oss på Riktpunkt. Debattören Panos ger här sin syn på begreppet och ställer det i relation till cheferna.
Arbetarklassen, som definieras på grundval av sitt förhållande till produktionsmedlen, men inte enbart på grund av detta, är inte en enhetlig helhet, utan kännetecknas av betydande skillnader i arbetskaraktär och arbetsförhållanden, löner, kvalifikationsgrad, anställningsform osv.
Denna differentiering inom arbetarklassen är mycket stor mellan olika kapitalistiska stater, olika sektorer och olika företag.
På denna materiella grund uppträdde redan på Marx tid ett löntagarskikt som säkerställde mycket bättre levnads- och arbetsvillkor än den stora massan av arbetstagare. Detta innebär naturligtvis inte att en del av arbetstagarna, exempelvis en grupp som säkrar högre löner, tillhör arbetararistokratin.
I kapitalismens monopolistiska skede växte denna differentiering ännu mer. För att bestämma arbetararistokratin är det nödvändigt att i kombination utvärdera den uppsättning kriterier som Lenin har fastställt för klasserna, och inte isolerat titta på det ena eller det andra kriteriet.
”Som klasser betecknas stora grupper av människor, som skiljer sig åt genom sin ställning i det historiskt bestämda systemet för samhällelig produktion, genom sitt förhållande (mestadels fastställt och fixerat i lagarna) till produktionsmedlen, genom sin roll i den samhälleliga arbetsorganisationen och följaktligen genom sätten att skaffa sig den andel av den samhälleliga rikedomen, som de förfogar över, och denna andels storlek. Klasser är grupper av människor, av vilka en grupp kan tillägna sig en annan grupps arbete på grund av att deras ställning i den bestämda samhällsekonomiska formationen skiljer sig åt.”
Bortsett från inkomsten är det mycket viktigt att också tänka på faktorer som arbetets handledande eller icke-handledande karaktär, och indirekta ekonomiska privilegier som bättre möjligheter till betald fortbildning, seminarier, yrkesresor, studieresor, tillgång till tjänstebil, gratis luncher, extra ledigheter osv.
Ett år före oktoberrevolutionen, påpekade Lenin:
”På nämnda ekonomiska grundval har den modernaste kapitalismens politiska institutioner – press, parlament, sammanslutningar, kongresser o.s.v. – för de underdåniga, ödmjuka, reformistiska och patriotiska tjänstemännen och arbetarna skapat politiska privilegier och allmosor, vilka överensstämmer med de ekonomiska privilegierna och allmosorna. Inkomstbringande och lugna poster i ett departement eller i en krigsindustrikommitté, i parlamentet och i olika kommissioner, i de ”solida”, legala tidningarnas redaktioner eller i de inte mindre solida och ”borgerligt lydiga” arbetarfackföreningarnas styrelser – det är med detta som den imperialistiska bourgeoisin lockar och belönar de ”borgerliga arbetarpartiernas” representanter och anhängare.”
Ovanstående skikts privilegier förekommer inom både den privata och den statliga-kommunala sektorn.
Marx, som studerade den specifika trenden som på hans tid uppstod i England, rapporterade att en ”ny ekonomisk aristokrati” skapades, ”parasiter av ett nytt slag” engagerade i utgivning och handel med aktier.
Men denna parasitiska karaktär berör inte bara bourgeoisin, utan hela samhället i imperialismens era. Bredvid aktieägar-parasiterna framträder ett skikt av ”förborgerligade” arbetare, ”arbetararistokratin”.
Lenin konstaterar att detta fenomen sprider sig till andra kapitalistiska länder i imperialismens tid. Han identifierar också arbetararistokratin som det skikt av ”förborgerligade arbetare eller ”arbetararistokrati”, som genom sitt levnadssätt, sina löneinkomster och hela sin världsåskådning är fullständiga småborgare, utgör Andra internationalens viktigaste stöd och i våra dagar bourgeoisins främsta sociala (icke militära) stöd.”
Arbetararistokratin utgör den sociala grunden för reformismen och opportunismen inom arbetarrörelsen.
Vissa kritiker till denna tes hänvisar till den positiva roll som arbetararistokratin spelade i arbetarnas masskamper i Västeuropa, t.ex. i Frankrike och Italien 1968–69, Storbritannien 1967–75, Frankrike 1975.
De påpekar att dessa privilegierade skikt av arbetarklassen (t.ex. arbetstagare i stora offentliga företag inom telekommunikation, energi, transport osv.) har spelat en ledande roll i motståndet mot omstruktureringspolitiken under de senaste två decennierna.
Faktum är att arbetararistokratin deltog och bidrog till organisationen av arbetskamper mot politiken för kapitalistiska omstruktureringar.
Men samtidigt är det ett recept för nederlag som arbetararistokratin har gett den europeiska arbetarrörelsen: man distanserar sig och lämnar den revolutionära, omstörtande politiken. Man låter arbetarrörelsen fångas in inom en ram där man förhandlar om villkoren för arbetskraftens försäljning, något som inte får påverka bourgeoisiens konkurrenskraft, och arbetararistokratin är delaktig i att hantera folkliga protester och förhandla med bourgeoisien om sina privilegier.
Det är det receptet som har gjort sig gällande i den reformistiska ledningen i fackföreningsrörelsen i Sverige och i Europa, och det har lett arbetarklassen till reformistiska arbetarpartier.
Samtidigt har arbetararistokratin förhindrat folkets ifrågasättande av systemet och skymt den verkliga motståndaren och de verkliga orsakerna till omstruktureringar, nämligen att staten tar över och stöttar det kapitalistiska systemets när det möter de moderna svårigheterna med att reproducera socialt kapital.
Det finns 376 000 chefer enligt Ledarna och ca 5000 rektorer enligt Skolverket i Sverige.
Att vara chef eller rektor i Sverige innebär att man är ansvarig för verksamhet, ekonomi och personalfrågor för en grupp människor.
Under de sista åren har cheferna också blivit ansvariga för arbetsmiljön, en viktig del i arbetslivet trots att det egentligen är arbetsgivaren som har det slutliga ansvaret.
Chefen är i sin roll utsedd av och företräder arbetsgivaren och följer arbetsgivarens instruktioner i det dagliga arbetet gentemot de anställda.
Chefen ser till att budgeten håller, det kan betyda åtstramningar för personalen, är ansvarig för de anställdas individuella och differentierade löneutveckling, är ansvarig för att verksamheten följer arbetsgivarens linje. Chefen kan anställa och sparka folk, bestämmer själv vilka personalsatsningar som ska göras, vilka anställda som ska lyftas upp eller stå still i utvecklingen. Det är chefen som förhandlar med facket om alla arbetsfrågor.
Chefens privilegier är bland annat betalda fortbildningar, resor och hotellvistelser, jobb hemifrån, extra ledigheter och bättre arbetsmiljömöjligheter än för de andra.
I arbetarens ögon är det chefen som är den verkliga arbetsgivaren.
Chefen har materiella intressen av att kapitalismen ska finnas kvar.
Lenin fokuserar på både klasspositionen och klassmedvetandet i arbetararistokratins skikt och betonar att om inte fenomenets ekonomiska rötter och dess politiska betydelse förstås, ”kan inget steg tas när det gäller att lösa den kommunistiska rörelsens praktiska uppgifter”.
Det är ingen tillfällighet att Lenin på sin tid insisterade på att oavsett hur mycket bolsjevikerna utbildades skulle de aldrig kunna utveckla arbetarnas revolutionära politiska medvetande om de höll sig inom de snäva gränserna för den ekonomiska kampen.
Så när man hänvisar till fenomenet ”arbetararistokrati” menas inte vissa löneskillnader mellan arbetstagare som återspeglar skillnader i arbetskraftens värde, såsom det bildas på enskilda marknader och omfattar sektoriella, lokala, könbaserade yrken etc.
Här menas istället uppköp av delar av arbetstagarna till följd av ett ingripande från den borgerliga staten, som kombinerar fördelning av materiella privilegier som kommer från monopolens vinster med mekanismer för direkt inflytande på deras samvete.
Panos
