Hur ser den moderna arbetarklassen ut idag?

TEORI & HISTORIA Borgerlig politik och opportunism har i årtionden försökt övertyga arbetstagare, av olika anledningar och främst efter införandet av nya vetenskapliga landvinningar och ny teknik i produktionen, att arbetarklassen krymper i antal, att tjänstemän och ”medelklassen” ökar.

Teorier om ett ”postindustriellt samhälle” förekommer i många variationer. De går huvudsakligen ut på att beskriva samhället på grundval av produktionsmedlens tekniska nivå och berör inte frågan om produktionsförhållandena.

Man betraktar endast de människor som arbetar fysiskt, eller som arbetar inom tillverkning, som arbetarklass, medan andra – exempelvis tjänstemän som inte har en chefsposition och därmed uppfyller de leninistiska kriterierna för att vara en del av arbetarklassen, tänks tillhöra medelklassen. Andra argument som används för att hävda att ”medelklassen” ökar på arbetarklassens bekostnad är att kunskapsnivån har höjts, att lönerna inte längre är svältlöner eller att vissa monopol har delat ut aktier till arbetarna.

Ur marxistisk synvinkel är emellertid alla grenar av social produktion där värde produceras, och därmed mervärde uppstår, att betrakta som industriell produktion. Arbetarklassen expanderar faktiskt i absoluta tal och i procent av den ekonomiskt aktiva befolkningen.

Det finns naturligtvis skillnader i inkomst, i anställningsavtal, i den kvalifikation som krävs för ett visst arbete, i arbetsmiljö för olika yrken, det finns grupper man skulle kunna kalla för halvt om halvt arbetarklass och som närmar sig medelklassen, men den viktiga faktorn är produktionsförhållandena.

Skillnaderna mellan olika delar av arbetarklassen utnyttjas av bourgeoisien i syfte att bryta upp arbetarklassens enhet och underlätta dess integrering i systemet.

Ökningen av andelen avlönat arbete visar att arbetarklassen inte alls försvinner, utan att dess koncentration tvärtom ökar, och att den ökar på grund av att arbetets sociala karaktär fördjupas. Sammanfattningsvis är även idag arbetarklassen den viktigaste och ständigt växande produktiva kraften.

Arbetarklassens struktur och borgerlig statistik

”Vår epok, bourgeoisiens epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisie och proletariat” skriver Marx i Kommunistiska manifestet.

I SCB:s yrkesregister 2021 finns statistik för totalt 430 yrkesgrupper och ca 4,6 miljoner anställda i åldrarna 16–64 år på den svenska arbetsmarknaden. Majoriteten av dem, drygt 3 miljoner anställda, jobbar på den privata sidan. Drygt 1,4 miljoner jobbar i offentliga verksamheter, det vill säga inom staten (273 000), landstingen (300 000) och kommunerna (875 000). 

Arbetslösheten beräknas överstiga 11% 2021 och det betyder att drygt 600 000 tusen människor kommer att vara arbetslösa i början på 2022. 

I den borgerliga statistiken delar man upp arbetare och tjänstemän beroende på vilket fackförbund de tillhör och räknar med att arbetarna i LO är 2,4 miljoner och tjänstemännen i TCO och SACO är ca 2 miljoner.

Men är det så? Vilka förändringar har skett under åren?

I den moderna arbetarklassen tenderar kroppsarbete och intellektuellt arbete, eller en kombination av båda, att ses som likvärdiga eftersom samhället befinner sig i en intensiv kapitalistisk konkurrens som kräver höga kunskaper och permanent fortbildning.

När kommunister använder termen ”arbetarklass” i den leninistiska definitionen, innefattar begreppet inte bara vilken inkomst arbetaren har utan också positionen i produktionsprocessen och i den beslutsfattande processen.

Att använda detta kriterium betyder att en rad löntagare i den borgerliga statens repressiva mekanismer (till exempel säkerhetsstyrkor, militärer) inte ingår i arbetarklassen. Men det finns också anställda i den offentliga sektorn där definitionen inte är självklar och där ytterligare analyser krävs.

De som omfattas av arbetarklassen är däremot alla moderna löntagare som säljer sin arbetskraft till kapitalister så att de kan leva och ”lever bara så länge de hittar arbete och som får ett arbete när deras arbete ökar kapitalet” enligt Marx.

Arbetstagare som är tvungna att leva genom att sälja sin arbetskraft, som inte äger produktionsmedel eller annan rikedom, som betalas i form av lön och som bara har verkställande roll, oavsett vilken sektor de arbetar i och vilken typ av arbete de utför, tillhör arbetarnas klass.

Förhållandet mellan kapitalister och arbetstagare är inte begränsat till förhållandet mellan den enskilde kapitalisten och de arbetstagare som denne utnyttjar. Det är ett förhållande mellan klasserna. Kapitalisterna som helhet utnyttjar arbetarklassens obetalda produkt, som har en social karaktär.

Det är också viktigt att tänka på att de kapitalistiska förhållandena inte är begränsade till endast tillverknings- och förädlingsindustri, utan också sträcker sig till sektorer som varuhandel och banker. Både handlaren och bankiren är kapitalister, precis som industriägaren, och i form av kommersiell vinst eller ränta roffar de åt sig motsvarande delar av det mervärde som produceras inom industrin. Arbetarklassen omfattar därför inte bara industriarbetare, utan även handelsanställda och bankanställda.

Jämfört med Marx och Engels tid har de kapitalistiska förhållanden också kommit att dominera andra områden i det sociala livet (till exempel vård, utbildning, omsorg, underhållning). När kapitalistiska förhållanden råder inom dessa områden utvecklas en kapitalistklass och tillsammans med den även motsvarande delar av arbetarklassen.

Naturligtvis uppstår, utvecklas och förändras olika grenar av produktiv aktivitet över tiden. Sektorer som informationsteknik, telekommunikationer, transporter och energi har haft en snabb tillväxt under de senaste decennierna. Idag pratar man om IT-industri, om telekomindustri, underhållningsindustri och annat.

Oavsett om det rör sig om produktion av nya materiella produkter, överföring av information eller varors förflyttning och transport, finns det i samtliga fall ett kapitalistiskt förhållande, ett utnyttjande av avlönat arbete för produktion av värde och mervärde.

Inom dessa områden är därför den avlönade arbetskraften en del av arbetarklassen, men borgerlig statistik klassificerar en del av dessa verksamheter som tjänster. Stora grupper av löntagare, exempelvis personal inom sjukvård och omsorg, närmar sig arbetarklassen, men betraktas fortfarande som tjänstemän.

En annan grupp av arbetarklassen som inte tas med i statistiken är de arbetslösa där de flesta tillhör arbetarklassen. 

Hade den officiella statistiken följt analysen, så skulle den moderna arbetarklassen ha utgjort en förkrossande majoritet bland löntagarna.

Arbetarklassens historiska uppgift

Arbetarklassens grundläggande egenskap är att den saknar produktionsmedel och är tvungen att sälja sin arbetskraft till klassen som äger produktionsmedel, kapitalisternas klass. Kapitalisterna köper arbetskraften för att sätta sina produktionsmedel i drift för att göra största möjliga vinst.

Arbetarklassen är den enda sociala kraft som inte äger produktionsmedel, men som producerar det mesta av det kapitalistiska samhällets rikedomar. Det är denna klass som objektivt sett kan leda kampen för avskaffandet av individuellt ägande av produktionsmedel, den enda klass som har ett intresse av att ändra produktionsförhållandena och utveckla produktivkrafterna genom socialiseringen av produktionsmedlen.

På grundval av socialiseringen av produktionsmedel planerar arbetarstaten (proletariatets diktatur) produktionsutvecklingen centralt i syfte att öka uppfyllandet av sociala behov.

Arbetarklassen är den enda revolutionära kraften, och det är också den som bär möjligheten till utvecklingen av helt nya kommunistiska relationer i ett framtida klasslöst samhälle, som en dag ska växa fram ur den socialistiska arbetarstaten.

Arbetarklassens medvetenhet om sin historiska roll och uppgift kan nås bara genom kommunisternas och SKP:s arbete, precis som det står i partiprogrammet.

”Kapitalismen är för länge sedan föråldrad och de objektiva faktorerna för socialismen existerar, det som återstår är att organisera den subjektiva faktorn: det arbetande folket. Vårt mål är därför socialismen – upprättandet av det arbetande folkets makt”.

Panos

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.