Proletariatets diktatur hos Marx och Engels

TEORI & HISTORIA Finns det något begrepp som varit så omtvistat som proletariatets diktatur? Av politiska motståndare har det använts som ett bevis för kommunisternas strävan efter diktatur medan Lenin framhöll det som ett av de viktigaste begreppen för den kommunistiska rörelsen. Trots att det är han som kanske är mest sammankopplad med proletariatets diktatur så var det ett begrepp långt innan Lenin ens var påtänkt. För både Marx och Engels var det ett viktigt begrepp som de återvände till gång på gång. Det är denna historia vi nu ska spåra.

Som teoretiskt begrepp är proletariatets diktatur rätt enkelt att förklara. Det handlar om det förtryck som är nödvändigt för att försvara arbetarmakten. Det är ingen permanent diktatur och det är inte en diktatur som med våld försvarar ett fåtals rätt att suga ut och förtrycka en majoritet, utan tvärtom: det är majoritetens förtryck av minoriteten.

Vi har inte att göra med något större teoretiskt problem och därmed skulle frågan kunna vara utagerad. Vi kan emellertid inte göra det riktigt så enkelt för oss eftersom våra motståndare inte tillåter det.

Våld är svårt att svälja; förtryck svårt att acceptera. Därför kastar man orden i ansiktet på oss och använder det mot oss. Inför detta väljer många att backa undan. De förringar begreppet. De hittar på nya tolkningar. I sina försök att göra Marx och Engels salongsfähiga hittar man på ursäkter för att förklara varför det var annorlunda när just de använde begreppet. Det är därför viktigt att titta på vad de faktiskt skrev – men även på hur man försöker förvanska det hela.

Proletariatets diktatur – Marx och Engels

Det som Marx och Engels skrev om proletariatets diktatur skulle inte ens fylla en mindre broschyr. Med andra ord, så har de inte ägnat det hela så speciellt mycket uppmärksamhet. Det som dock finns skrivet är intressant.

I princip så har Marx och Engels diskuterat proletariatets diktatur i två eller tre perioder. Den första perioden infaller omkring åren 1848-1850, då böckerna Klasstriderna i Frankrike 1848-1850 och Louis Bonapartes adertode Brumaire tillkom. Detta var analyser av revolutionerna i Frankrike under den perioden. Även i några andra artiklar och brev, såsom det till Weydemeyer, tar Marx upp ämnet.

Därefter diskuterar de begreppet främst i förhållande till Pariskommunen, alltså runt 1870. Här är det främst Engels som lyfter proletariatets diktatur i skrifter som I bostadsfrågan men i sin text Kritik av Gothaprogrammet från 1875 ger sig även Marx in i leken.

Efter Marx död fortsatte Engels sin verksamhet och i början på 1890-talet ger han sig återigen i kast med det hela. I ett längre brev från 1890 och i sin kritik av det socialdemokratiska partiets utkast till partiprogram, det så kallade Erfurt-programmet, gör Engels intressanta anmärkningar.

Anledningen till att jag lyfter detta är för att det är just denna periodindelning som lyfts fram när man vill tona ned deras användning av begreppet eller helt enkelt försöka gömma att de använde det. Vi ska inte gå händelserna i förväg, utan jag vill först gå igenom hur de faktiskt skrev och först därefter vill jag diskutera hur man försöker ”befria” Marx och Engels från proletariatets diktatur.

Den första perioden

Första gången begreppet dyker upp är i Klasstriderna i Frankrike 1848-1850. Här diskuterar Marx begreppet på tre olika ställen.

På två ställen diskuterar Marx det hela i förhållande till arbetarklassens allians med andra förtryckta klasser och skikt. Han skriver först att ”de övriga klassernas utvecklingsnivå gjorde det ännu inte möjligt att uppnå en revolutionär diktatur” och därefter om bönderna. Här menar han att ”[e]ndast kapitalets fall kan få bonden att resa sig, endast en antikapitalistisk, en proletär regering kan avskaffa hans ekonomiska elände, hans sociala elände”. Böndernas frihet från förtryck hänger samman med arbetarklassens kamp för frihet: ”Den konstitutionella republiken är hans förenade utsugares diktatur, den socialdemokratiska, den röda republiken är de med honom förbundnas diktatur”.

I samma bok skriver också Marx följande, vilket är den kanske mest kända formuleringen om proletariatets diktatur från Klasstriderna i Frankrike 1848-1850:

Men proletariatet samlar sig allt mer omkring den revolutionära socialismen, kring kommunismen, för vilken bourgeoisin har uppfunnit namnet Blanqui. Denna socialism förklarar att revolutionen är permanent, att proletariatets klassdiktatur är ett nödvändigt genomgångsstadium för klasskillnadernas fullständiga avskaffande, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla sociala förhållanden som hör ihop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera alla idéer, som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden.

Marx uttrycker sig väldigt tydligt. Proletariatets diktatur är ett övergångsstadium och det är nödvändigt för klasskillnadernas fullständiga avskaffande. Det är knappast en långrandig genomgång av begreppets innebörd, utan han nämner det snarare i förbifarten.

Det är dock värt att dröja vid det politiska innehållet som Marx ger diktaturen: han diskuterar proletariatets diktatur som en politisk diktatur; en röd diktatur. Man kan anta att den därmed riktar sig mot de politiska fienderna och innehåller åtgärder gentemot dem.

Tydligare blir det i en artikel från Neue Rheinische Zeitung från 1848, där Marx skriver följande:

Varje provisoriskt statstillstånd efter en revolution kräver en diktatur och därtill en energisk diktatur. Vi har från början förebrått Camphausen att han inte uppträdde diktatoriskt, att han inte omedelbart slog sönder och avlägsnade de gamla institutionernas rester.

Det vi nu ser är hur den efter-revolutionära diktaturen i allmänhet – Camphausen var ingen socialist, utan kortvarig liberal premiärminister i Preussen – behöver agera energiskt för att göra sig av med resterna av det gamla samhället.

När vi kastar en blick på det sista omnämnandet från denna period, 1852 för att vara exakt, träder en tydlig och sammantagen bild fram. I ett brev till Joseph Weydemeyer, en av Marx tidiga anhängare, skriver Marx att ”att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur” och ”att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas.”

Marx för fram tesen att varje revolution kräver en efterföljande diktatur som kan förstöra och rensa upp de gamla institutionerna. Detta gäller för alla revolutioner i allmänhet – det gamla måste förstöras. För den socialistiska revolutionens vidkommande rör det sig om en röd diktatur med tydlig politisk prägel. Kring denna diktatur samlas de förtryckta klasserna och skikten, såsom bondeklassen, som för sin befrielse är beroende av proletariatets diktatur.

Eftersom klasskampen med nödvändighet kommer leda till arbetarklassens maktövertagande kommer den också nödvändigtvis att leda fram till proletariatets diktatur. Det är viktigt att betona att Marx ser detta som en tillfällig nödvändighet – det gäller att slå ner och rensa undan det gamla, så att det nya kan växa.

Även om Marx och Engels inte använder sig av begreppet som sådant i Kommunistiska Manifestet så är det svårt att dölja att de talar om samma sak, om än med andra ord:

Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisien allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens d.v.s. i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.

I början kan detta naturligtvis ske endast genom despotiska ingrepp i egendomsrätten och i de borgerliga produktionsförhållandena…

Det handlar här om att fråntaga bourgeoisien allt kapital och att göra detta genom despotiska ingrepp. Bara ett stenkast från denna formulering skriver de att ”[d]en politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass undertryckande” och att när proletariatet ”genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena” så kan det knappast handla om något annat än ett förtryck – ett både despotiskt och energiskt sådant!

Den andra perioden

Marx diskuterar aldrig proletariatets diktatur i förhållande till Pariskommunen. I sin bok om kommunen nämner han det aldrig och Engels berömda formulering om Pariskommunen som proletariatets diktatur kommer ur ett senare skrivet förord.

Det som i sammanhanget är otroligt viktigt är att Marx diskuterar förhållandet mellan demokratin och diktaturen – han tar tydligt avstånd från den nitiska demokratin, till förmån för det kraftfulla handlandet. Som vi ska se, så ligger det helt i linje med hans tidigare uppfattning.

I ett brev till Wilhelm Liebknecht från den 6 april 1871, bara någon vecka efter att kommunen proklamerats och bara två veckor efter att arbetarna i Paris gripit makten, drar Marx en viktig slutsats:

…man var rädd för att bli beskylld för att på ett rättsvidrigt sätt ha tillskansat sig makten. Av denna anledning förslösade man värdefull tid på valet och organiserandet av Kommunen, i stället för att rycka fram mot Versailles omedelbart efter det att man besegrat de reaktionära krafterna vid Place Vendôme.

Vad gjorde man istället? Man organiserade valen till den demokratiska församlingen. Det första som nationalgardets centralkommitté gjorde när man gripit makten den 18 mars var att organisera de demokratiska valen. Man ville visa sig rättfärdig. I sin iver att göra detta lät man de desorganiserade borgarna smita iväg till Versailles och omgruppera sig.

Han upprepade sin kritik i ett brev till Louis Kugelmann, en tysk läkare som stod Marx nära, bara någon vecka senare:

Misstag nummer två: Centralkommittén lämnade alltför tidigt ifrån sig makten, för att bereda plats för Kommunen. Även här blev det en ”hederssak” att inte synas uppträda skrupelfritt! 

Den centralkommitté som alltså tagit makten – jag väljer att kursivera tagit eftersom det här rör sig om en revolution, knappast något demokratiskt val – borde ha behållit den. Vi minns nu hur Marx tidigare skrev att ”en revolution kräver en diktatur och därtill en energisk diktatur”. Man kan nästan se Marx framför sig när han säger att det hade varit nödvändigt för centralkommittén att först raserad de gamla institutionerna och därefter påbörja utvecklingen mot det klasslösa samhället.

Härifrån tar vi med oss: Marx var knappast främmande för diktatoriska åtgärder, utan dessa var nödvändiga. Under de 20 år som skiljde 1850 från 1870 åt hade han inte ändrat åsikt alls.

Vad har då Engels att säga om det hela?

I sin broschyr I bostadsfrågan diskuterar Engels proletariatets diktatur vid två tillfällen. Först i en diskussion om blanquisterna…

Och de så kallade blanquisterna proklamerade vid sitt försök att förvandla sig från blott och bart politiska revolutionärer till en socialistisk arbetarfraktion med bestämt program – vilket skett i det av blanquistiska flyktingar i London utgivna manifestet Internationale et Révolution – inte heller ”principerna” i den proudhonska planen för samhällets räddning, men väl, och det nästan ordagrant, den vetenskapliga tyska socialismens åsikter om nödvändigheten av proletariatets politiska aktion och proletariatets diktatur som en övergång till avskaffandet av klasserna och därmed även av staten – åsikter som uttalats redan i Kommunistiska manifestet och sedan dess otaliga gånger.

…och därefter i kritik mot de som hävdar att socialdemokraterna inte bedrev ”klasspolitik”:

Då varje politiskt parti har till syfte att erövra herraväldet i staten, eftersträvar det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet med nödvändighet sitt herravälde, arbetarklassens herravälde, således ett ”klassherravälde”. För övrigt har varje verkligt proletärt parti, alltifrån de engelska chartisterna, alltid uppställt klasspolitiken, organiserandet av proletariatet som självständigt politiskt parti, som första villkor och proletariatets diktatur som närmaste mål för kampen.

Engels formulerar sig väldigt klart och tydligt, som om han redan letat reda på vad Marx hade skrivit och sammanfattat det i en eller två meningar. Här har vi alltså nödvändigheten av proletariatets diktatur som en övergång till avskaffandet av klasserna och därmed staten och hur proletariatets diktatur är det närmaste målet i kampen.

Det som kommer att bli av vikt lite längre ner i texten är detta: Engels menar att blanquisterna har tagit efter den vetenskapliga socialismen – inte att den vetenskapliga socialismen påverkats av blanquismen. Just nu nöjer vi oss med detta konstaterande som snart kommer att få ett annat sammanhang.

Ett år senare ger sig Engels än en gång på blanquisterna. I broschyren The Program of the Blanquist Fugitives from the Paris Commune, som mig veterligen inte är översatt till svenska, skriver han:

Från Blanquis antagande, att vilken revolution som helst kan bryta ut med hjälp av en liten revolutionär minoritet, följer av sig själv nödvändigheten av en diktatur efter detta företags framgång. Detta är, naturligtvis, en diktatur, inte beståendes av hela den revolutionära klassen, proletariatet, utan av den lilla minoritet som har genomfört revolutionen och som själva tidigare organiserats under en eller två individers diktatur.

Här riktar Engels kritik mot det odemokratiska i diktaturen, knappast mot diktaturen som sådan, samtidigt som han också riktar kritik mot blanquisternas sätt att organisera – hierarkiskt och diktatoriskt. Medan den blanquistiska diktaturen är en väldigt liten minoritets diktatur är proletariatets diktatur majoritetens diktatur. Det vore en missvisande förenkling att anta att demokratin för Engels står i motsättning till diktaturen, utan det Engels gör här är att han diskuterar diktaturens demokrati, om man kan uttrycka sig så.

Vi avslutar denna period med Marx berömda formulering i sin Kritik av Gothaprogrammet från 1875, där han skrev följande:

Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur.

Citatet talar för sig själv och behöver knappast någon tolkning. Vi kan nu se hur Marx och Engels förblir trogna den första periodens användning av begreppet. De vidareutvecklar det något och de diskuterar i nästan exakt samma banor som tidigare, vilket måste sägas är rätt anmärkningsvärt – det rör sig trots allt om en 20-årsperiod!

Den tredje perioden

Vid denna tid har Marx gått bort och Engels gör en sista kraftansträngning att pressa tillbaka opportunisterna i det tyska socialdemokratiska partiet. Han kommer i slutändan inte att lyckas, men vad han presterar i sitt försök är av stort intresse för oss.

I ett brev till Konrad Schmidt, en tysk ekonom och socialdemokrat, skrev Engels i oktober 1890 följande:

Eller varför skulle vi slåss för att genomföra proletariatets diktatur, om den politiska makten inte förmådde påverka ekonomin? Statsmakt betyder även ekonomisk makt!

Det är ett längre brev och av all text så är det dessa två meningar som intresserar oss. För det första så är det uppenbart att proletariatets diktatur inte bara var något som Engels använde offentligt i polemiska syften, utan att det också var ett begrepp han tillmätte ett värde i sig. För det andra så diskuterar han här proletariatets diktatur som politisk makt, som statsmakt. Den proletära diktaturen blir här klart och tydligt det konkreta maktutövandet.

Ett halvår senare skulle Engels skriva ett nytt förord till Marx bok om Pariskommunen. Han avslutade förordet den 18 mars 1891, på årsdagen för centralkommitténs maktövertagande och de ord han använde återkommer nästan ständigt i diskussionen om proletariatets diktatur:

Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur. Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur.

Det är säkerligen tänkt som ett inlägg i den partikamp som då pågick inom det socialdemokratiska partiet och den ”tyske kälkborgaren” är med största sannolikhet också de motståndare Engels hade inom partiet.

Pariskommunen var arbetarklassen vid makten. Det var dess förtryckande av klassfienden – låt vara ett otillräckligt sådant, om man ska tro Marx – samtidigt som det var demokrati för arbetarna, som kunde välja sina representanter till kommunen och som på ett helt nytt sätt drogs in i de politiska strukturerna.

Den sista gången som Engels nämner proletariatets diktatur är i A Critique of the Draft Social-Democratic Program of 1891, som inte heller finns översatt till svenska. Här riktar han kritik mot opportunisterna och kälkborgarna i partiet som vill tona ner programmet och anpassa det till den repressiva tyska lagstiftningen.

Om det är en sak som är säker så är det att vårt parti och arbetarklassen bara kan komma till makten under den demokratiska republikens form. Detta är även proletariatets diktaturs specifika form, såsom den stora franska revolutionen redan visat. Det skulle vara otänkbart för våra bästa människor att bli ministrar under en kejsare, såsom Miquel. Det verkar också, från ett juridiskt perspektiv, vara olämpligt att inkludera kravet på republik direkt i programmet, även om detta var möjligt till och med under Louis Phillippe i Frankrike, och nu är det i Italien. Men det faktum att det i Tyskland inte ens är tillåtet att öppet föra fram ett republikanskt partiprogram visar hur fullkomligt felaktig tanken är att en republik, och inte bara en republik, utan också ett kommunistiskt samhälle, kan upprättas på ett mysigt, fredligt sätt.

Går det att kombinera den ”demokratiska republikens form” med omöjligheten av att upprätta kommunismen på ett ”mysigt och fredligt sätt”? Ja, eftersom den demokratiska republiken är demokratisk för de som tidigare var förtryckta och att det därför knappast blir ”mysigt och fredligt” för de som motsätter sig den. Den proletära diktaturen i den ”demokratiska republikens form” består av hela den revolutionära klassens maktutövande.

Vi har nu kommit till slutet av vår framställning av Marx och Engels syn på proletariatets diktatur. Det är tydligt att det löper en röd tråd genom dessa 40 år vi har undersökt och att Marx och Engels knappast ändrat åsikt i grunden – från 1848 till 1891 pratade de om proletariatets diktatur, om den våldsamma revolutionen, om övergången till det klasslösa samhället och undertryckandet av klassfienden.

Med detta är har det blivit dags att titta på hur man försöker komma runt denna röda tråd och hur man har försökt förvränga eller förminska vad Marx och Engels skrivit.

Hur man ”befriar” Marx och Engels från proletariatets diktatur

Det är tyvärr så att det knappast går att ta med alla som försökt sig på detta i denna diskussion – de är helt enkelt för många. Jag har därför gjort ett urval, men jag tror inte att det ska vålla några större problem och jag tror också att en hel del resonemang återkommer. För att ändå göra det hela lite bredare har jag valt tre författare från tre olika länder: Tyskland, Sverige och USA.

Vår början tar vi i vårt eget land.

Sven-Eric Liedman är gammal inom vänstern. Han har varit med ett bra tag. Länge var han trogen Vänsterpartiet och föregångaren Vänsterpartiet Kommunisterna. Han tog dock aktiv ställning mot vad han kallade ”kommunismromantik” och deltog aktivt i att driva partiet åt höger. Detta har dock inte hindrat honom från att skriva en tegelsten till biografi över Karl Marx och det är därifrån jag hämtar hans beskrivning av hur Marx såg på proletariatets diktatur.

Både kring 1850 och i samband med Pariskommunen använde han begreppet proletariatets diktatur. Tanken var att den arbetarklass som i en revolution gripit makten skulle säkra den gentemot alla tänkbara konkurrenter under en kort övergångsperiod för att bereda väg för ett nytt klasslöst samhälle. Under den drygt 20-åriga perioden mellan revolutionerna 1848-49 och pariskommunen bleknade begreppet bort. Marx intresserade sig då mer för de möjligheter som en allmän rösträtt skulle öppna för den snabbt växande arbetarklassen. (Sven-Eric Liedman: Karl Marx, s. 670-71)

Beskrivningen av proletariatets diktatur är tämligen harmlöst, med ett undantag: ingenstans har Marx betraktat övergångsperioden som nödvändigtvis kort. Det har dock implikationer: om den antogs vara kort måste en lång period vara ett brott mot Marx egen uppfattning. Det Liedman här gör är att försöka konstruera en motsättning mellan Marx och de som senare kom att överföra begreppet till verkligheten, framför allt bolsjevikerna. Sunt förnuft säger oss – och borde också sagt Marx – att övergångsperioden är så lång den behöver vara.

Skulle det dock vara så att Marx betraktade den som nödvändigtvis kort, så behöver det inte betyda så mycket. Marx talade utifrån en position där han på sin höjd bevittnat 72 dagars proletär diktatur i Paris under 1871 och hade knappast den erfarenhet av arbetarmakten som senare generationer hade.

Vad som sen kommer är periodindelningen: …under den drygt 20-åriga perioden bleknade begreppet bort. Istället intresserade han sig mer för den allmänna rösträttens möjligheter! Samtidigt skriver Liedman, tidigare på samma sida, till och med (!), att ”[h]ans 1860-tal gick i forskningens och Internationalens tecken”.

På andra ställen i boken försöker Liedman göra samma sak, att förminska den betydelse Marx tillmätte begreppet:

Begreppet proletariatets diktatur dyker alltså åter upp här. Mellan 1850 och Pariskommunen har det lyst med sin frånvaro i allt han skrev. Det är inte av en slump som det försvinner, inte heller av en slump att det kommer tillbaka i en situation som kan påminna om revolutionerna 1848-49. Ännu 1875 kan det komma till användning. (Karl Marx, s. 623)

För en någorlunda kritisk läsare står följande klart: när kampen mellan proletariat och bourgeoisie skärptes, blev också proletariatets diktatur aktuellt. Därför använder Marx inte begreppet i perioden mellan 1850 och 1870, utan kan ägna sig mer åt forskning (under denna period skrev och publicerade Marx Kapitalets första volym. När begreppet väl behövs, när Marx av omständigheterna tvingas diskutera verkligheten, så dyker begreppet upp igen.

Det är alltså en på många sätt orättvis bild av begreppet som Liedman målar upp: att han under 1860-talet inte använde det tolkar han om till att han inte bedömde det som relevant och att Liedman själv lägger till det avgörande ordet kort syftar till att skilja Marx från senare marxister.

Men Liedman menar också att Marx var intresserad av den allmänna rösträttens möjligheter, vilket han naturligtvis också var. Det vore väl en revolutionär främmande att inte utnyttja varje till bud stående medel. Istället för att se ett dialektiskt förhållande mellan den allmänna rösträttens möjligheter och proletariatets diktatur ses de snarare som motsatser: antingen den ena eller den andra.

Just detta gör den tyska författaren Andreas Fisahn en poäng av och skriver bland annat att ”för Marx var ’proletariatets diktatur’ uppenbarligen svaret på besvikelsen över valresultatet 1848” (Andreas Fisahn: Staat, Recht und Demokratie, s. 162) och att ”Marx redan i sina tidiga skrifter pläderade lidelsefullt för demokratin” (Staat…, s. 154). Det handlar här om att dra bort Marx från proletariatets diktatur och är det första steget i att göra honom – i borgerliga ögon – rumsren. Nästa steg är att visa att han inte hade tänkt igenom det så noga och att det hela därför inte spelade så stor roll för honom.

Det faktum, menar Fisahn, att Marx i sina skrifter från åren kring 1848 inte använder proletariatets diktatur som genomgående begrepp, utan använder sig av andra ord, såsom ”arbetarklassens diktatur” eller ”proletärernas diktatur” visar att det ”varierande ordvalet visar att Marx inte hade och följde något genomtänkt och fast koncept”. (Staat…, s. 159) Som om ordvalet skulle ta ifrån Marx den absolut centrala slutsatsen att varje revolution måste följas av en diktatur.

Sist, men inte minst, är det viktigt för Fisahn att visa hur Marx använde proletariatets diktatur i vredesmod. Efter händelserna 1848-1850 ”kan man känna hans ilska eller besvikelse över nederlaget” (Staat…, s. 162) och i Kritik av Gothaprogrammet, där Marx klart och tydligt tar ställning för den proletära diktaturen ”känner man nästan hur Marx upprör sig över socialdemokratin”. Det blir nästan som om varje gång Marx använder begreppet, så gör han det i affekt, när alla tankar inte riktigt är samlade. Så kan man också förringa ett begrepp!

Därför kan också Fisahn dra slutsatsen att ”han även för en revolutionär regering inte föredrog en diktatur i statsrättslig mening” (Staat…, s. 168). Han menade nog aldrig vad han skrev om proletariatets diktatur, verkar Fisahn mena!

Vi började i Sverige och via Tyskland har vi nu tagit oss till USA. Här möter vi Hal Draper, som i sin bok The ”Dictatorship of the Proletariat” from Marx to Lenin lyfter en tes som inte är helt olik den som Sven-Eric Liedman lyfter: Marx och Engels använde bara begreppet för att blanquisterna mer eller mindre tvingade dem att göra det! Dessutom för Draper fram en ny tes, nämligen att Marx och Engels använde proletariatets diktatur som en synonym till proletariatets makt, vilket vi i större detalj ska diskutera senare i texten. Proletariatets diktatur blir alltså oavhängigt de konkreta politiska uttrycken och egentligen ett meningslöst begrepp utan innehåll. Dessutom blir det möjligt för honom att ta sig runt vålds- och förtrycksproblematiken.

Under perioden mellan 1850 och 1870 använde Marx inte begreppet proletariatets diktatur. Det stämmer och det tar Draper fasta på. Istället använder Marx begrepp som arbetarstaten eller erövrandet av den politiska makten, slår Draper fast.

Under dessa två decennier, under vilka vänsterrörelsen var svag, drog inte Marx arbeten och aktiviteter in honom i något som helst samröre med blanquisterna. Det fanns inget behov för honom att använda sig av deras uppfattning om diktaturen. (Hal Draper: The ”Dictatorship of the Proletariat” from Marx to Lenin, s. 29)

Som vi sett ovan, så handlade blanquisterna – efter Louis Blanqui – för upprättandet av en minoritets diktatur, en diktatur ledd av blanquisterna själva. För att kunna förhålla sig till blanquisterna behövde Marx anpassa sitt språkbruk. Alltså, när han hade med blanquisterna att göra, använde han proletariatets diktatur, men när han inte hade med dem att göra, gjorde han det inte. Så går Drapers argumentation.

Varför denna anpassning? Jo, för att ”Marx försökte lära om [blanquisterna] från sin egen ståndpunkt” (The ”Dictatorship…”, s. 30). Han behövde närma sig dem något för att dra dem med sig.

På detta sätt liknar Drapers argument Liedmans: när han inte behövde proletariatets diktatur släppte han det. Inte heller Draper verkar förstå att Marx använder begreppet beroende på vad han analyserar.

För att underbygga sin argumentation lyfter Draper Pariskommunen. Han skriver att det är tydligt att för Marx ”tog sig inte kommunen några ’diktatoriska’ uttryck” (The ”Dictatorship…”s. 30) och när blanquisterna föreslår en diktatur liknande den som upprättades under den franska revolutionen lämnade Internationalens representanter kommunens församling eftersom de motsatte sig en diktatur. Så långt Draper.

Han undviker dock att göra en lite mer seriös tolkning av vad Marx skriver i Kritik av Gothaprogrammet. Där gör han ju nämligen gällande att det mellan det kapitalistiska och kommunistiska samhället finns en ”politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara något annat än proletariatets revolutionära diktatur.” Det är staten som är diktaturen. Staten vakar över den politiska övergångsperioden. Staten är inte övergångsperioden.

Han undviker också noga att ta upp Marx brev till både Kugelmann och Liebknecht, där Marx uppenbarligen öppnar för just sådana ”diktatoriska uttryck” – kan det vara så att Internationalens representanter lämnade salen eftersom de motsatte sig blanquisternas diktatur och inte diktaturen som sådan? Denna aspekt lämnar Draper därhän, helt enkelt för att det inte passar ihop med hans resonemang.

Nästa invändning från hans sida är dock intressantare: proletariatets diktatur är liktydigt med proletariatets makt. Detta är det centrala resonemanget i Drapers text och den poäng han vill göra. Vad betyder det dock i praktiken?

När han tidigt i boken presenterar vad Marx skulle ha sagt till någon som för fram den enligt honom ”primitiva” föreställningen att diktatur är en styrelseform visar han också tydligt det egentliga syftet bakom hans tes:

Diktatur? Det betyder makt. Ja, vi vill ha proletariatets makt; men det betyder inte en mans, en klicks, en samlings eller ett partis makt; det betyder klassens makt. (The ”Dictatorship…”s. 26)

Det första han gör här är att han skiljer partiet från diktaturen. Det tillåter honom i sin tur att skilja mellan den proletära diktaturens verklighet – alltså det förtryck den faktiskt har utövat och det våld den faktiskt har brukat – från den proletära diktaturens teori. Teorin förblir snövit: den kan enkelt kopplas bort från allt våld eller förtryck om så skulle krävas.

För honom var det kanske mest angelägna att ”rädda” proletariatets diktaturs teori från den sovjetiska praktiken: med denna tolkning kan man enkelt göra gällande att det som existerade i Sovjetunionen inte var den proletära diktaturen, utan någonting annat. Tanken är honom fjärran, att ett parti kan leda arbetarklassen och genom denna sin egenskap som förtrupp också administrera och leda den proletära diktaturen.

Drapers, Liedmans och Fisahns teorier är teorier för den som vill ha sina händer rena, som inte klarar att hantera den våldsamma omstörtning som en revolution är och det våld och förtryck som kommer krävas för att ”riva de gamla institutionerna” – det är en teori för de bekväma.

Andreas Sörenesn

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.