KLIMAT COP26, FN:s stora klimatmöte för världens länder, pågår i Glasgow till den 12 november och Supermiljöbloggen rapporterar att en allians av banker och pensionsfonder har lovat att finansiera omställningen till ett klimatutsläpp på noll – något som de kommit fram till ska kosta c. 132 biljoner dollar i gröna investeringar under tiden fram till 2050. Men är klimatlöften från COP26 något att lita på?
Den här bankalliansen, som förkortas GFANZ, säger sig eftersträva netto noll klimatutsläpp och inbegriper 450 institutioner från 45 länder, och även amerikanska JP Morgan Chase & Co som är världens största finansiär av fossil energi. Inte underligt kanske, att det är svårt att tro att det verkligen ska ske en drastisk förändring nu…
Medan bankerna lovar att omdirigera sina resurser till grön energi så sägs absolut ingenting om hur den fossila sektorn ska avvecklas – hur ska utvinningen avslutas, och hur ska energiförsörjningen flyttas över till vad som bedöms hållbart? Och när ska det ske, egentligen? Kanske aldrig, för aktörerna har inte velat anta Internationella energirådets plan för att nå koldioxidneutralitet 2050, och enligt den skulle det vara stopp för investeringar i fossil energi. Ja, den fossila energin är faktiskt den omtalade ”elefanten i rummet”, menar Richard Brooks från organisationen Stand.earth i ett uttalande.
En dinosaurie i rummet
Men det finns ett mycket större djur som aldrig nämns, en väldig dinosaurie i form av den tillväxt- och profitdrivna kapitalistiska ekonomin som ständigt måste skapa nya vinster åt företagen. Även den mest klimatsmarta energiutvinning skapar nämligen miljöproblem när den överexploateras. Att producera batterier till vindkraftverk och elbilar kräver exempelvis litium och det relativt sällsynta grundämnet kobolt i stora mängder, och utvinningen sker ofta genom fullständig rovdrift i tredje världen med fruktansvärda arbetsförhållanden och en avsevärd miljöförstöring. Detta är något som elindustrin är väl medveten om, men kapitalismen säger sig hoppas på europeiska gruvor och återvinningslösningar. Hittills har väl billigt råmaterial sällan satts på undantag för miljömedvetna, dyrare lösningar och det kräver en viss naivitet att tro att det ska hända i stor skala nu. I den återvinning som trots allt sker idag används en energikrävande metod och allt tas inte heller till vara. Den bättre process som faktiskt redan finns tenderar istället att inte användas – i alla fall inte för litium som är billigt, och som man inte vill slösa återvinningsresurser på.
Javisst, kapitalismen vill investera i vad de kallar ”grön teknik” – men ett villkor är att det är lönsammare än andra lösningar (förslagsvis sponsrat av staten och våra skattepengar om det inte går att skära guld med täljkniv direkt) och att det går att driva en ständig tillväxt med den gröna tekniken. Dessutom lämnas förstås stora delar av en gammal fossildriven infrastruktur för energiutvinning och -transport att falla samman, vilket ger de gröna lösningarnas kapitalister möjligheter till ett snabbt och lukrativt nyskapande av grundläggande samhällsstrukturer, med allt från elledningar och kraftverk till fabriker för batterier och bilar, något som Riktpunkt tidigare rapporterat att bland annat de grekiska kommunisterna diskuterar.
Det som skulle kunna vara en fantastisk ny teknik som erbjuder hållbara lösningar blir istället en lönsam placering som läggs där vinsten finns, vilket leder till ett oplanerat lapptäcke av investeringar. I stora, icke-profitabla hål mellan satsningarna ramlar miljönyttan ut, och där uppstår konsekvenser som inte åtgärdas effektivt utan snarare mörkas, som barnarbete i Kongos gruvor till exempel, eller som problemen med vad man ska göra av utslitna vindkraftsrotorer i Sverige.
Som vanligt är det så att det inte finns något bra, värdefullt och nyttigt för människor och miljö som kapitalismen inte kan förvandla till raka motsatsen….
Marina Weilguni