Finns det kvinnor? Tankar om trans och Kajsa Ekis Ekman

DEBATT I ärlighetens namn försökte jag länge undvika den här frågan. Det är en svår frågan som i slutändan tränger sig på. När Kajsa Ekis Ekmans bok kom i våras läste jag den inte omedelbart, men jag är glad att jag nu satt mig ned och gjort det. Det är en läsupplevelse som å ena sidan lämnar en hel del övrigt att önska och å den andra ställer intressanta och viktiga frågor.

Kajsa Ekis Ekman har varit en följetong inom den mer radikala delen av vänstern under lång tid. Hennes politiska analyser har aldrig varit sådana att de tilltalat mig, de har alltid varit grunda och utan eftertanke och i Riktpunkt har de kritiserats tidigare. Detta har egentligen inte förändrats av att jag läst Om könets existens.

Istället har jag blivit övertygad om något annat: Kajsa Ekis Ekman ska man vara väldigt försiktig med.

Det jag tror man måste ha väldigt klart för sig är att Ekman skriver för en publik som redan finns och som är redo att konsumera analyser som bekräftar deras världsbild. Den objektiva analysen och den vetenskapliga noggrannheten kommer i andra hand. När hon väl försöker förankra sin analys i mer ideologiska termer blir det mer eller mindre förvirrade resonemang om idealism och materialism och till och med Mao får bidra!

I grund och botten är det en opportunistisk analys hon presterar: på vissa sätt snarare döljer den verkligheten än visar den som den är. Det ligger i linje med hela hennes politiska gärning.

Gör Ekman ämnet rättvisa?

Det dröjde inte länge innan Kajsa Ekis Ekman fick kritik riktad mot sig. Kanske viktigast i sammanhanget var den kritik som RFSL riktade mot hennes bok. De menade ha hittat 100 faktafel i hennes bok och för den som först tittar på motboken får intrycket att det nu kommer 100 faktiska faktafel.

Så är dock inte fallet. Som Ekman själv har påpekat rör det sig om 19 faktiska faktafel. Resten är oenigheter i tolkningar eller bara rent dryga anmärkningar, såsom att en bokstav fallit bort i ett namn. Som ”faktafel” platsar det dock knappast. En motbok som denna hade vunnit på seriositet, eftersom de faktiskt också pekar på viktiga saker.

I granskningen visar faktiskt RFSL hur Ekman använder högerkonservativa källor såsom National File, Quilette och The Federalist – alla dessa är mer eller mindre ute i ett konspiratoriskt högerträsk och fiskar och det är inte utan att man undrar hur tillförlitliga dessa är. Det är dock just detta som är poängen: om man skriver för en publik, så måste man ta sin början där denna publik finns.

När RFSL gör sin granskning påpekar de gång på gång att Ekman tolkar källorna orättvist eller att hon utelämnat vitala delar för att underbygga sin argumentation. Det är inte ett orimligt antagande. Det för osökt vidare till nästa fråga: vem företräder egentligen denna nya syn på kön?

En misstanke som kryper sig på i läsningen är att hon knappast ger en rättvis bild av sina motståndare, att hon väljer de mest extrema exempel och att hon därför kan få till just den extrema bild som hon vill. Med tanke på hennes val av källor förefaller det mig heller inte osannolikt och när man läser hennes slutkläm bekräftas min misstanke:

Ordet kvinna är inte bara ett oanvändbart verktyg för patriarkatet, utan dessutom farligt, då det hamnat i händerna på motståndsrörelsen. Av detta följer att ordet måste oskadliggöras. (s.309)

Det är alltså här vi hamnat. I en stor konspiration mot den radikala och farliga kvinnorörelsen! Hela boken mynnar alltså ut i detta. Det framstår som i bästa fall verklighetsfrånvänt.

Är ”motståndsrörelsen” så stark just nu att den absolut måste pressas tillbaka? Gärna med så konspirativa metoder som möjligt?

Jag tittar runt mig och kan rätt enkelt konstatera att så stark är den inte. Precis som den kommunistiska rörelsen har den bara blivit svagare sen 60-talet. Var det inte nödvändigt att avskaffa ordet kvinna för att motverka rörelsen då, så ser jag inte hur det kan vara det nu.

Ekman förvirrar ideologiskt

När Proletären beskriver Ekmans bok såsom baserad på ”marxistisk dialektisk materialism” måste man dra på smilbanden. För om det Ekman presterat är marxistisk dialektisk materialism, så har dessa begrepp fullkomligt förlorat sin innebörd.

På sida 90 i sin bok försöker hon sig på just detta – att analysera med begreppen idealism och materialism.

Enligt idealismen är det idéerna som styr över verkligheten, istället för – som hos materialismen – verkligheten som skapar idéerna. Att en maktstruktur kan vara baserad på något som inte går att se eller bevisa – nämligen faderskap – istället för det högst, påtagliga, köttsliga moderskapet, vad är det annat än idéns triumf över verkligheten, tankens över ögat?

En maktstruktur baserad på faderskap skulle vara idealism medan en maktstruktur baserad på moderskap är materialism. Skillnaden skulle vara att den ena går att bevisa och den andra inte. Ett rätt löjligt resonemang, av flera anledningar:

Idén om ett moderskap och faderskap är ju till att börja med båda konstruktioner, skapade i ett visst givet läge utifrån en viss materiell bas. Att den ena går att ”bevisa” och den andra inte är ju fullkomligt irrelevant i sammanhanget. 

Det som dock går Ekman helt förbi är att det naturligtvis också går att ”bevisa” ett faderskap. Det är bara att kontrollera kvinnan – har hon inte sex med någon annan kan mannen vara säker på att barnen är hans. Här har vi också grunden till kvinnans underordning: behovet hos mannen att garantera att arvet hålls i familjen, att det tillkommer hans barn och ingen annans.

Detta slarvande med centrala begrepp framstår som oseriöst och det är svårt att ta hennes argument på allvar. Medan detta kanske framstår som en bisak ger det oss emellertid en ingång till den centrala frågan: hur definierar vi kön?

Är kön vad vi känner oss som eller vad vi föds som?

Här finns en central poäng hos Ekman och den kan inga faktafel eller tvivelaktiga källor få att försvinna. Det är också i allra högsta grad en fråga om idealism och materialism: är våra tankar om oss själva det som definierar oss eller definieras vi av objektiva kriterier?

För de allra flesta människor är en man en människa med penis och en kvinna en människa med vagina och bröst. Mycket konstigare än så är det inte. Kring dessa två biologiska kön har det skapats en enorm mängd uppfattningar, det har skapats ett genus. Hur en man ska vara och se ut och hur en kvinna ska vara och se ut. Dessa mallar blir under kapitalismen närmast parodiska och alltmer omöjliga att leva upp till, det känner de flesta till.

Därtill finns andra biologiska faktorer att ta hänsyn till. En man har en viss uppsättning kromosomer och en kvinna en annan uppsättning. Dessa ger olika reaktioner på olika mediciner och det har också visat sig att det finns en väldigt stor skillnad i dödlighet från covid-19 mellan män och kvinnor.

Pojkar och flickor utvecklas också olikmässigt. Flickor lär sig prata tidigare än pojkar även om pojkarna hämtar igen det senare. Det har att göra med hur deras hjärnor fungerar och vilka delar som utvecklas först hos vilket kön.

För mig framstår den biologiska uppdelningen av män och kvinnor som en av de viktigaste faktorerna att ta hänsyn till i forskningen och jag har aldrig någonsin sett någon ifrågasätta detta.

Jag tror vi kan konstatera: det finns en biologiskt grundad skillnad mellan män och kvinnor. Denna kommer man inte ifrån.

Om man ska tro Ekman så är det dock just detta faktum man vill förneka. Kvinna är inget man föds till eller något man ”tilldelas” vid födseln, utan något man sen inser att man har, väljer, upptäcker eller hur man nu vill formulera det.

För mig blir då den nästan viktigaste frågan hur man upptäcker detta. Om det är så att man är född med penis men upptäcker att man inte är man – hur har man förstått eller insett detta?

Risken jag ser är att man har gjort de tillfälliga kulturella yttringarna kring man och kvinna, alltså genus, till de måttstockar man använder sig av. Ekman citerar berättelse på berättelse där kvinnan alltid känt sig som man eftersom hon tyckt om bilar och blått medan mannen alltid lekt med dockor och gillat glitter och rosa och därför identifierar sig som kvinna.

När en måttstock – den biologiska – försvinner måste en annan träda in. En teori kan inte hänga löst i luften, som Ekman korrekt påpekar. Men spelar det någon roll?

Ja, det tror jag att det gör. Det handlar om att individualisera samhälleliga problem. Istället för att se snäva och förtryckande könsroller som problemet, blir individen som inte passar in problemet. Den måste ändra och förändra sig för att passa in. Detta blir i slutändan en cementering av normerna.

I förlängningen är risken att könsdysforin avhjälps genom samma metoder som fetma eller dåligt självförtroende: genom självhjälp och individualisering där de systemkritiska perspektiven försvinner.

Detta är också en sorts ideologisk produktion som hela tiden riktar blicken bort från systemet och istället mot individen. Det riskerar att bli ett av många medel i en kamp som är större än könets vara eller icke-vara.

Könsdysforin och den psykiska ohälsan

Här kommer vi in på nästa aspekt av frågan, som ändå i mycket hänger ihop med den tidigare. Ekman lyfter vid ett flertal tillfällen att den psykiska ohälsan bland de med könsdysfori är mycket högre än i den övriga befolkningen. Det är exempelvis så att 38 procent av ”barnen med könsdysfori har ätstörningar” och att ”41,5 procent har andra diagnoser” (s.69). Även självmordstalen är högre bland de som genomgått en operation jämfört med de som inte gjort det (s. 191).

Vad kom då först? Den psykiska ohälsan eller könsdysforin? Ledde den ena till den andra?

Ja, så kan det vara. Det kan också vara tvärtom. För mig – och jag antar de flesta andra också – blir det väldigt svårt att svara på. Det är absolut möjligt att många mår dåligt för att de inte trivs i sin kropp. Det är lika möjligt att många mår dåligt och försöker fly sitt mående genom att fly sin kropp. Det förra scenariot kan säkert leda till en förbättrad psykisk hälsa, men det senare? Det tror jag inte.

Det blir otroligt viktigt med utredningar, så att man verkligen kan utesluta allting annat, så att man verkligen kan säkerställa att det rör sig om könsdysfori eller könsinkongruens.

Extra viktigt blir det med minderåriga. När flera partier och organisationer går i bräschen för att ta bort åldersgränserna för könskorrigering, såsom Vänsterpartiet, som menar att det är ”problematiskt att sätta upp en åldersgräns för sjukvårdens insatser”, antar det hela orimliga proportioner.

Min enkla åsikt är att könskorrigerande behandling inte ska påbörjas innan åtminstone myndig ålder, annat än i undantagsfall. Barn och ungdomar, som befinner sig i den värsta hormonstorm som de någonsin kommer att uppleva är inte mogna att ta ett sånt beslut. Hjärnan är färdigutvecklad vid 25 års ålder, inte vid 14 års ålder. Oåterkalleliga beslut som byte av kön kan inte läggas på barn, vare sig det rör behandling med hormoner eller medicinska ingrepp.

Det är också viktigt att påpeka, som Ekman flera gånger gör i sin bok och som inte motsägs av RFSL:s motbok, att många som i sina tidiga tonår vill byta kön inte längre vill det efter puberteten (se exempelvis s. 150).

Det blir dock inte oproblematiskt att hävda att den psykiska ohälsan ska tas itu med först. I slutändan blir det att be kapitalismen rätta till sina egna problem, vilket ju knappast går. Med extrema ideal och ohälsosamma vanor förstör kapitalismen barn och ungdomar psykiskt och de kan aldrig freda sig – hur kan man någonsin läka dem när de tvingas leva i en värld som fortsätter att spy ut en massa skit om hur man ska vara?

Avslutning

Jag tror att jag i och med detta berört de centrala aspekterna i Kajsa Ekis Ekmans bok och i diskussionen i allmänhet. Jag har också landat i en del egna slutsatser.

Kajsa Ekis Ekman är Kajsa Ekis Ekman. Hon är politiskt opålitlig och inte heller särskilt seriös i sitt hantverk. Hon konstruerar en berättelse med utgångspunkt i den publik hon riktar sig till – det är inte främst en objektiv sanning hon målar upp.

Samtidigt är kritiken mot henne knappast på en högre nivå. Vissa saker träffar rätt, många framstår som oseriösa och dryga. Åt båda hållen måste man sålla och tänka själv. Även Ekman träffar rätt ibland, det gör det hela svårare.

Utan att försöka framställa frågan som hopplös tror jag att det är relevant att påpeka att jag egentligen inte tror att den går att lösa på ett bra sätt under kapitalismen. Hur kan vi få en rättvis bild av könsdysfori när kapitalismen fördärvar unga människor? Hur kan vi få en rättvis bild av den behandling som är nödvändig när behandlingarna gynnar ett privat kapital? Hur kan vi kunna hjälpa människor utan att vi ens har grunderna för att analysera deras problem?

Andreas Sörensen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.