LEDARE (8/2021) I tider av tillbakagång blir människor desperata. De griper efter det hopp som finns och glömmer både principer och teori. Allt som verkar vara ett framsteg stödjer man, nästan i ren desperation. På alla kontinenter och i alla länder ger man sitt stöd åt det minst onda och inte sällan beskylls de som är skeptiska för både sekterism och elitism. Vilka skulle de kritiska vara att döma en rörelse i ett annat land?
Att det är så är förståeligt. Människan behöver hopp och i en hopplös tid är det svårt att hitta. Därför tar man vad man får och rationaliserar det – ”men de gör ju i alla fall något!” får man ofta höra, som om praktiken i sig var det viktiga och var löskopplad från allting annat. Drömmen om socialismen och en annan värld har fått ge vika inför drömmen om en något högre förmögenhetsskatt. Praktikerna och realisterna dominerar.
Och visst. Praktik behövs. Alla organisationer har en praktik. Bortsett från att det blir en uppenbar sak att säga, så är ju det viktiga i sammanhanget vilken sorts praktik man ägnar sig åt. Praktik för praktikens egen skull är dumheter.
All praktik måste ha ett syfte. Vad som bestämmer syftet är teorin. Det är studierna. Det är hur väl man valt att förbereda sig. Praktiken står inte i motsättning till teorin, utan är beroende av teorin. Praktik utan teori blir steril, den blir ofruktsam.
Den boxare som går in i en match med full förvissning om att det är praktiken som är viktig, att det bara är nävarna som gör jobbet, kommer inte bli långvarig. Den boxare som gör sin läxa, som studerar sin motståndares svagheter och styrkor och som vet i vilket läge motståndaren sänker garden, kommer bli desto mer framgångsrik. Teorin fungerar inte utan praktiken och praktiken fungerar inte utan teorin.
Vilken teori är relevant?
Svaret på den frågan blir att det beror på. Det beror på vad man vill uppnå. Den revolutionära praktiken behöver den revolutionära teorin. Utan den revolutionära teorin kan det inte vara tal om en revolutionär praktik. De slutsatserna kunde man dra redan 1902 men de behöver dras om och om igen.
En annan teori än den revolutionära kan inte vara aktuell för den revolutionära praktiken. Det går inte att med blicken mot reformismen eller populismen prata om revolutionen och ännu mindre om den revolutionära praktiken, eftersom de teorierna inte kan lägga grunden för en revolutionär organisation och praktik.
Vi skulle vilja påstå att en revolutionär praktik måste vara byggd på ett totalt brott med det som praktiken vill göra revolution mot. Det kan inte finnas tillstymmelsen till närmande eller förlikning till det bestående samhället. Om detta är målet, måste därför teorin vara knivskarp och fylla den viktigaste av funktioner – att hålla målet för ögonen och inte kompromissa, att inte närma sig fienden med välvilja.
När reformismen, populismen eller någon annan borgerlig teori vinner insteg bland revolutionärerna är en sak klar – den revolutionära teorin är svag. Den klarar inte av att stå emot pressen och inflytandet. Inte för att den i sig är svag, utan för att den inte används. Den ideologiska kampen är viktig och är praktiken inte socialistisk och revolutionär så är den borgerlig och inställsam. En organisation utan revolutionär teori kommer oundvikligen att närma sig kapitalismen. Den kommer att kompromissa och den kommer att anpassa sig för att finna sin plats och sin eventuella funktion. Finner den ingen funktion under kapitalismen kommer den att försvinna.
Vilken praktik man önskar, bestämmer alltså vilken teori man måste välja. Är målet revolutionen så måste teorin vara revolutionär. Det finns inget utrymme för att välja det minst onda.
Studera, studera, studera!
Utifrån detta förstår vi varför Lenin redan 1899, vid en tid då revolutionärerna fortfarande kallade sig socialdemokrater, kunde skriva att
de verkliga hjältarna kommer till arbetarnas främsta led och har trots sina miserabla livsvillkor, trots förlamande straffarbete i fabrikerna så mycket karaktär och viljestyrka att de studerar, studerar, studerar och förvandlar sig till medvetna socialdemokrater – ”arbetarklassens intelligentsia”.
Den som inte studerar, kommer heller inte kunna vinna. Varken boxaren eller det revolutionära partiet. Därför lägger vi också allt större vikt vid studierna. I vårt parti bedrivs ett centralt studiearbete för medlemmarna och för våra sympatisörer. Vid sidan av detta bedrivs studier i de olika grundorganisationerna och i ungdomsförbundet. För vi är övertygade om att utan studier, utan att försöka ”förvandla oss till medvetna socialdemokrater” så kommer vi aldrig att kunna utveckla en revolutionär praktik som kan föra framåt mot det revolutionära brottet med det bestående samhället, med kapitalismen.
Att utveckla studierna och att utveckla teorin är fundamentet vi står på. Det är på det vi bygger vår praktik. Utan en stabil grund, inget hus. Utan revolutionär teori, ingen revolutionär praktik.
Vad hände år 1902 som nämns i artikel?
Är det den andra kongressen av RSDAP, som konstaterade splittring mellan bolsjevikerna och mensjevikerna (eller någon annan händelse)?
Det borde stå i texten vad menar författare.
Hej Nikolay!
Det som åsyftas är publiceringen av Lenins bok Vad bör göras?
Tack.
Nu vet jag svaret.