UTRIKES För ett antal dagar sedan vann socialdemokraten Gabriel Boric presidentvalet i Chile, efter att ha besegrat fascisten Kast. I en artikel i tidningen El Machete ger Mexikos Kommunistiska Parti sin syn på Boric valseger. Riktpunkt har valt att översätta den och publicera den i sin helhet.
Gabriel Boric valseger representerar inte en grundlig lösning på den nuvarande ekonomiska och politisak krisen i Chile. Arbetarna och de andra folkliga skikten i Chile måste fortsätta sina frontalangrepp mot varje kapitalistisk administration och regering. Att upprätthålla höga förväntningar på förändring eller till och med att nöja sig med det minst onda är för den chilenska arbetarklassen en fälla som gillrats av monopolen och bourgeoisien. Låt oss gå till fakta och de historiska erfarenheterna för att minnas vilka resultat inställningen tidigare fört med sig till arbetarklassen, när den spelat den borgerliga demokratins spel.
För det första så representerar Gabriel Boric kristdemokratiska intressen, det vill säga samma intressen som de konservativa grupperna företräder. Det var dessa som gick med på att göra sig av med diktatorn Augusto Pinochet och militärdiktaturen, dock utan att förändra konstitutionerna eller ersätta de militära eliterna. Samma sak gäller den politiska och ekonomiska gruppen Concertación som i mer än ett årtionde utlovade grundliga förändringar till förmån för medelklassen och de folkliga skikten. Tvärtemot sina löften slutade de upp med att genomföra åtgärder och angrepp mot arbetarklassen och folket.
Det finns ingen positiv väg ut ur den chilenska arbetarklassens problem inom ramen för den borgerliga demokratin. Vi har sett det under de två senaste årtiondena: stora politiska och sociala rörelser mot de nyliberala programmen. Därefter har vi bevittnat de ”progressiva” regeringarnas ankomst med mycken anti-imperialistisk retorik och nationalism, åtgärder för att stärka sociala program med en viss inriktning mot de folkliga skikten. Och sen, efter en kort period i regeringsställning, har vi kunnat se nedskärningar i utbildningen, hälsovården och genomförandet av arbetsreformer till skada för arbetarna, i kombination med ökad repression.
Den så kallade progressivismen i Latinamerika är ytterligare ett sätt att administrera kapitalismen i tider av kapitalistisk ekonomisk kris. Under de senaste två decennierna har den allmänna resultaträkningen varit negativ för den chilenska arbetarklassen och de folkliga skikten. Den chilenska staten, såsom den administrativa styrelsen för borgerlighetens intressen, stärktes och lyckades vinna en viss legitimitet som den hade förlorat efter två decennier av Pinochets hårda militära diktatur. Ännu värre blev det efter de folkliga lagrens besvikelse över Concertación-perioden och Michelle Bachelet, då reaktionära regeringar tog över statsadministrationen, såsom var fallet med Sebastian Piñera.
Den olyckliga erfarenheten som Unidad Popular och Salvador Allendes regering gjorde gav oss smärtsamma lärdomar som opportunismen än idag söker gömma: fredliga och parlamentariska vägar till socialismen är inte möjliga och utan förstörandet av det gamla, byråkratiska och dekadenta statsmaskineriet är inga verkliga förändringar möjliga. Kalla det concertación, representativ demokrati, kristdemokrati, socialdemokrati, ny vänster, rosa vågen och så vidare. Vad dessa strömningar representerar är ännu ett av den borgerliga diktaturens ansikten, som representerar monopolens makt över den chilenska arbetarklassen.
Såväl López Obrador i Mexiko och Gabriel Boric i Chile är försök av borgerligheten att återskapa likartade regeringar för att försöka hålla tillbaka arbetarklassens och de folkliga skiktens växande missnöje. Ansikte mot ansikte med de ekonomiska, politiska och sociala problemen såsom allmän sjukvård, gratis utbildning, välbetalda jobb med förmåner och arbetsrätt, väljer borgerligheten demagogiska regeringar, vars program kretsar kring löjliga löften om att ”bekämpa korruptionen, vara mer genomskinliga och att införa administrativ effektivitet.”
Bortanför de tidigare studentledarnas, såsom den nuvarande chilenska presidenten Gabriel Boric, tillgjorda ansikten finns det en upprorisk, missnöjd och rebellisk ungdom som står i fronten på barrikaderna, utan rädsla och med vilja till kamp. Det finns en övertygelse om att den upproriska chilenska arbetarklassen och de upproriska folkliga skikten kommer sluta sig till de som protesterar på gatorna, tillsammans med studenterna och regionens urbefolkningar. Samtidigt så är jag övertygad om att de revolutionära organisationerna i Chile kommer att veta hur de ska intervenera på ett mer kraftfullt sätt med ett program och en klasspolitik när socialdemokratin visar sitt ruttna reformprogram och sin totala bankrutt.
Julio Cota
