UTRIKES Chile har fått en ny president som har uppbackning av landets kommunistiska parti. Vid första anblick en stor framgång. Politiken som Boric representerar innehåller en rad olika förslag, vissa positiva för arbetarna och folket i landet, men i sin grund motsvarar den också de behov som finns hos den chilenska kapitalismen. Inbyggt i dynamiken finns också risken för krossade illusioner och en ännu hårdare politisk reaktion.
Vi börjar från början med några teoretiska utgångspunkter. Dessa blir viktiga att ha med sig i förståelsen av den process som den chilenska kapitalismen nu går igenom. Därefter ska vi titta lite närmare på den chilenska ekonomin och på den politik som Boric vunnit sitt val på. Sist, men inte minst, ska vi lyfta de risker och de framtidsutsikter som de chilenska arbetarna står inför.
Varifrån kommer reformer?
I Sverige är vi i en relativt bra position för att analysera just denna fråga. Mytbildningen kring vårt eget välfärdssystem är stor, både i vårt eget land och i andra länder. Framför allt används det för att visa socialdemokratins förtjänster och att rama in all kamp för en bättre värld i kapitalismen.
Det relativt väl utbyggda svenska välfärdssystemet – jag säger relativt, eftersom det i jämförelse med andra kapitalistiska länder är väl utbyggt, men i jämförelse med vad som hade varit möjligt under socialismen är underutvecklat – ger oss en möjlighet att i vår egen historia försöka spåra de faktorer som lagt grunden för det svenska välfärdssystemet, låt vara att det numera är en skugga av sitt forna jag.
I de diskussioner som vi inom vårt parti har fört och som även resulterat i en programmatisk skrivelse i vårt nya partiprogram har vi kunnat identifiera tre huvudfaktorer som legat till grund för välfärdens och reformernas utveckling och genomförande.
Först och främst måste vi ta hänsyn till arbetarnas kamp och organisering. Den välorganiserad arbetarklass som är villig att kämpa kommer att tvinga fram eftergifter. Under 30-talet var Sverige det strejktätaste landet per capita i världen. 1938 såg sig kapitalet tvungna till ett fördjupat samarbete med de socialdemokratiska ledarna för att hindra den militanta arbetarrörelsens utveckling. Resultatet blev det ökända Saltsjöbadsavtalet och i utbyte mot fredsplikt var kapitalet tvingat till eftergifter.
En minst lika viktig faktor är närheten till Sovjetunionen och den prestige som socialismen åtnjöt efter 1945, då det så gott som egenhändigt besegrat nazismen. Inte minst reflekterades detta i det stöd som kommunistpartierna i varje europeiskt land åtnjöt. Det svenska kommunistpartiet vann sina största parlamentariska vinster just 1944 och 1945, på vågen av den sovjetiska segern. I den nationella politiken behövde också kapitalet ta hänsyn till detta – det fanns en överhängande risk att en allt större andel av arbetarklassen skulle lockas av revolutionen om den blev alltför missnöjd.
En tredje faktor, som tyvärr alltför ofta hamnar i skuggan av dessa två första, är behovet att utveckla produktivkrafterna och modernisera kapitalismen. Så gott som varje reform som genomfördes motsvarade också de behov som fanns hos det nationella kapitalet.
Bostadsbyggandet band fast arbetarna i regelbundna hyresinbetalningar och koncentrerade dem till industristäderna. Sjukvårdens upprustning innebar ett effektivt sätt att säkra tillgången till arbetskraft i tider av arbetskraftsbrist. Enhetsskolans införande och utbildningens effektivisering krävdes för hanteringen av allt mer avancerade produktivkrafter. Betraktat i detta ljus blir en slutsats nödvändig att dra: reformer och välfärd står inte nödvändigtvis i motsättning till kapitalismen, utan innebär på vissa sätt en förutsättning för dess modernisering och utveckling.
I skärningspunkten mellan dessa tre huvudfaktorer har den svenska välfärden uppstått, utvecklats och urholkats. I det ständigt föränderliga dialektiska förhållandet mellan arbetarklassens styrka, hoten mot kapitalismen och kapitalismens behov kan vi förstå välfärdens utveckling och reformernas genomförande.
Detta är dock inget nationellt fenomen och den teoretiska utgångspunkten jag beskrivit ovan är inte en modell för att analysera enbart det svenska välfärdssamhället. Istället erbjuder den också en möjlighet att analysera andra länder, tider och situationer. Den erbjuder därför en bra utgångspunkt i vår analys av Chile.
Den chilenska ekonomins ställning
Sedan 2006 är Chile det land i Latinamerika som har störst nominell BNP per capita i Latinamerika. I absoluta tal ligger dock landet på en sjätteplats på kontinenten.
I en rapport från 2010 slog dock World Economic Forum fast att Chile var den trettionde mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen och den mest konkurrenskraftiga i Latinamerika. Det är en plats man kunnat behålla. I rapporten Global Competitiveness Report hamnar Chile på plats 33, tre placeringar efter Italien och före länder som Ryssland, Saudiarabien, Polen och Portugal. Andra länder i Latinamerika utklassar man mer eller mindre. På plats 48 kommer Mexiko, på plats 54 Uruguay och på plats 57 Colombia. Brasilien kommer först på plats 71 och Argentina på plats 83.
Ur ett regionalt perspektiv är den chilenska ekonomin alltså stark, låt vara att den i absoluta tal inte är den största. Även i ett globalt sammanhang är det en viktig spelare.
Denna regionala styrka reflekteras också i det faktum att Chile är den sjätte största investerarnationen i Latinamerika. Chile investerar mer i Latinamerika än exempelvis Frankrike, Tyskland eller Italien. År 2020 var Chile och Mexiko de enda länderna som ökade sina utländska direktinvesteringar. Chile kunde öka dessa med nästan 25 procent under 2020. Detta enligt World Investment Report 2021 som varje år sammanställs av FN-organet UNCTAD.
De chilenska utländska direktinvesteringar har svajat något de senaste åren, främst på grund av den ekonomiska krisen och den påverkan som pandemin haft på ekonomin men har hela tiden varit bland de största på kontinenten. En jämförelse mellan de tre största latinamerikanska aktörerna visar den chilenska ekonomins styrka.
Sedan 2010 har de brasilianska utländska direktinvesteringarna uppgått till nästan hundra miljarder dollar. Landet har samtidigt en BNP på nästan två tusen miljarder dollar. Chile har å sin sida investerat lite över 93 miljarder dollar utomlands sedan 2010 samtidigt som landet har en BNP som är ungefär en sjättedel av Brasiliens. Som jämförelse ligger Mexikos BNP något över tusen miljarder dollar och deras utlandsinvesteringar sedan 2010 ligger på nästan 89 miljarder dollar.
Det är också värt att poängtera att de chilenska utländska direktinvesteringarna under 2020 låg på en högre nivå än Danmark och bara lite under Australiens nivå. De sammanlagda chilenska utlandsinvesteringarna är samtidigt lika stora som Finlands och större än Tjeckiens, Ungerns och Polens sammanlagda utlandsinvesteringar.
Jag tror att jag med detta visat att Chiles ekonomi är den mest utvecklade kapitalistiska ekonomin i Latinamerika. Det är en konkurrenskraftig ekonomi som på många sätt kan mäta sig med mer utvecklade men mindre ekonomier i andra delar av världen. Av de latinamerikanska länderna är Chile det land som investerar mest i närområdet och landets monopolgrupper har stora intressen i närområdet, vilket vi ska titta närmare på nu.
Den chilenska ekonomins struktur
Precis som alla utvecklade kapitalistiska ekonomier så är Chiles ekonomi kraftigt monopoliserad. Inom de huvudsakliga näringarna dominerar ett fåtal företag, som ofta sitter ihop genom ett större konglomerat.
Så sitter exempelvis den största inhemska banken Banco de Chile ihop med Compañía de las Cervecerías Unidas, en av Latinamerikas största dryckeskoncerner och med transportföretaget CSAV, ett av de största i Latinamerika. Alla dessa sitter ihop i Quiñenco-koncernen och alla dessa företag opererar i de flesta latinamerikanska länder. Banco de Chile har till och med verksamhet i Asien. Ägaren av Quiñenco-koncernen är också Chiles enda bidrag på Forbes lista över världens rikaste personer.
I samma koncern finns också företaget Antofagasta plc, det största inhemska gruvföretaget som bryter koppar, om man bortser från det statliga Codelco. Antofagasta plc äger den femte största gruvan i landet, såväl som den åttonde största.
Kopparindustrin utgör en stor del av den chilenska ekonomin, runt hälften av landets exporter och en tiondel av dess BNP, och är dess grundpelare. Bortsett från de två stora inhemska monopolen, Antofagasta och Codelco, är en rad utländska monopol aktiva i Chile. Den överlägset största gruvan, Escondida, ägs av en kombination av anglo-australiensiska och japanska intressen medan den näst största gruvan har det schweiziska företaget Glencore som huvudsaklig ägare.
Trots de stora utländska intressena är den chilenska staten den näst största aktören på kopparmarknaden och Antofagasta hamnar på en fjärdeplats.
Utöver kopparindustrin finns det en rad andra stora och viktiga företag som är värda ett kort omnämnande.
Sociedad Química y Minera privatiserades under Pinochets tid vid makten och ägandet fördes över till hans svärson Julio Ponce Lerou, som sedan dess varit huvudsaklig ägare i företaget. Sedan 2018 har han dock fått göra plats för kinesiska investerare. Företaget är världens största litiumproducent och är världsledare i framställandet av en rad andra produkter.
Företaget Falabella har sitt ursprung och sin huvudsakliga verksamhet i detaljhandeln men har kommit att bredda sig genom att bland annat öppna bankverksamhet. Företaget är ett av de största i Latinamerika och har verksamhet i en rad latinamerikanska länder.
Även skogsindustrin är stor i landet. Monopol som Masisa, med fabriker i Argentina, Peru, Brasilien, Venezuela, Mexiko och USA, eller Compañía Manufacturera de Papeles y Cartones med verksamhet i Argentina, Uruguay, Brasilien, Peru, Colombia, Mexiko och Ecuador visar att Chile även på denna marknad är starka.
Så även om den chilenska ekonomin domineras av kopparbrytningen finns det en rad storföretag och monopol i en rad branscher som också är viktiga. Det är dessa som står för en stor del av den chilenska kapitalexporten och deras verksamhet i utlandet är också väldigt viktig för den chilenska ekonomin.
Var kommer Gabriel Boric in i bilden?
Med en teoretisk bakgrund och relevant fakta om den chilenska ekonomin ska vi titta närmare på den politik som Boric gick till val och vann på.
Vår utgångspunkt är det uttalande som Boric gjorde i den sista debatten inför presidentvalet, där han uttalade att han ”tror på socialdemokrati och på samarbetet mellan den offentliga och privata sektorn” och att han inte gillar någon sidas ”hegemoni i någon sektor”. Han menade att problemet idag var att ”i Chile har marknaden hegemoni över allmänheten” – balansen var alltså skev.
Med detta har vi – eller rättare sagt, han själv – positionerat honom politiskt och vi kan tydligt se honom inom ramen för kapitalismen, där han fyller en viktig funktion.
För att skapa denna jämvikt mellan marknaden och allmänheten har Boric föreslagit flera förändringar i skattesystemet. I korthet har de gått ut på att rikare ska betala något mer, bland annat vill han ”öka skattebördan för de som tjänar mer än 4 500 000 pesos [uppemot 50 000 kronor] per månad” och han vill ”etablera mekanismer” så att den ”maximala skattebördan” hamnar ”kring OECDs medianvärde.”
Ytterligare förslag på den ekonomiska sidan är stärkandet av så kallade ”gröna skatter” och högre avgifter för de stora kopparmonopolen, både inhemska och utländska. I programmet uttrycker man också en önskan om att den industriella behandlingen av den koppar man brutit i landet också ska ske i Chile. Därför kommer man verka för ”byggandet av ett nytt smältverk” i landet.
Ett intressant förslag är också inrättandet av en Nationell utvecklingsbank som för att ”säkra sin självständighet” ska vara fri den politiska makten. Utvecklingsbanken ska vara uppdelad i två delar. Den ena ska rikta in sig på krediter och den andra på att finansiera innovativa företag. Inspirationen för detta hämtar man bland annat från de nordiska länderna.
Vilka slutsatser kan vi dra av den ekonomiska politiken? Allt går i riktning mot en ökad statlig inblandning i den ekonomiska politiken. Genom högre beskattning, investeringsbanker och ökade avgifter från kopparmonopolen kommer staten att spela en viktigare roll i det chilenska ekonomiska livet.
Är detta progressivt? Den frågan är fel ställd. Det handlar om det chilenska kapitalets behov i en värld karaktäriserad av starkare konkurrens. Inte bara i Chile griper staten in med mer handfasta metoder, utan i alla världens länder är tendensen densamma. Det behövs en statlig uppbackning för att bibehålla och stärka sin position och med Boric politik är detta möjligt.
Som vi ska se när vi tittar på några andra av hans förslag kommer denna bild att etableras ännu tydligare.
Borics politik är den chilenska kapitalismens politik
Balansen mellan de private aktörerna och allmänheten återkommer i Boric arbetsmarknadspolitik. Under rubriken En ny modell för arbetsrelationer förklarar man att en sådan måste till för att ”förbättra den chilenska demokratin” och att detta också kommer innebära ”ett balanserande av makten hos aktörerna i arbetsvärlden”. Rent konkret innebär det att ”vi placerar oss inom de standarder som accepterats av ILO”, alltså en begränsad arbetsvecka, godtagbara löner och värdiga jobb.
Dessutom vill han ”uppmuntra både manliga och kvinnliga arbetares deltagare i storföretagens styrelser”. När detta har skett tidigare har det uteslutande handlat om alibin för att visa att arbetarna ändå har inflytande i företagen och det är svårt att se hur det denna gång skulle vara annorlunda.
Hans löften innefattar också löneförhöjningar och införandet av en högre minimilön, så att ”ingen som arbetar heltid ska leva under fattigdomsgränsen med sin familj”.
Många av hans andra förslag går i samma riktning. Han söker stärka och effektivisera polisen och genom en lag om privat säkerhet vill han att säkerhetsbranschen regleras, så att privata aktörer ska kunna komplettera polisens verksamhet.
För miljöns räkning slås det fast att ”ekonomisk dynamism alltid måste förespråkas samtidigt som man skyddar miljön och folkets välmående”. Det innebär i praktiken ett ökat statligt ingripande för att ställa om produktionen i grön riktning. För att underlätta detta ska också en självständig fond för anpassningar till klimatförändringen upprättas. Denna ska kunna utgöra en marginal för framtida investeringar. Även vattenkraften ska utvecklas och den omställning till grön energi som inletts ska även fortsättas, så att man först kan säkra vattenkraften för inhemskt bruk och därefter också exportera den.
Ett i sammanhanget intressant förslag är utvecklandet av den digitala infrastrukturen och stärkandet av internetanvändandet. Dessa förslag sorteras under kategorin sociala rättigheter och är det man väljer att framhäva i sin sammanfattning av denna politik, utöver utbyggnaden av kollektivtrafiken. Man väljer dock inte att i sammanfattningen lyfta sina förslag att registrera illegala invandrare i syfte att utreda deras individuella situation ”med hänsyn till behoven och kapaciteten på den lokala arbetsmarknaden”. Detta står dock i det program som Boric tänkt sig regera med.
Några ytterligare aspekter av hans politik ska vi också ta upp, för att göra bilden mer komplett.
Den politik som han vill föra på sjukvårdsområdet kan sammanfattas med orden effektivisering och utvidgning. Det uttalade målet är att inleda en ”process för att öka utgifterna för hälsovård successivt till dess vi nått genomsnittet för OECD-länderna”. Samtidigt vill man stärka hälsoarbetarnas situation och införa en sjukvård som täcker alla i landet.
Med detta axplock, som ändå är representativt och talande, kan vi karaktärisera Boric politik som just den chilenska kapitalismens politik, och detta på flera nivåer.
Hans politik innebär i korthet en effektivisering av den chilenska kapitalismen. Genom den ökande beskattningen av landets rikaste och genom att man vill ta ut högre avgifter för kopparbrytningen säkrar man finansieringen av statens ökade roll. På det sättet kan man också betala för de olika fonder och banker man föreslår, man kan göra de nödvändiga investeringarna för att ställa om till grön energi och man kan stärka och effektivisera polisen.
Är Borics politik bara den chilenska kapitalismens politik?
Det finns en andra sida på Boric mynt. Det är också så att han vill genomföra en kraftig utvidgning av sjukvården, kollektivtrafiken och i viss mån också arbetsrätten. På ett uppenbart sätt är detta något positivt för den arbetande befolkningen, samtidigt som det också naturligtvis effektiviserar den chilenska statens och kapitalismens infrastruktur.
Samtidigt som Boric program motsvarar de behov som finns hos det chilenska kapitalet svarar programmet också mot verkliga behov hos det arbetande folket i Chile. Det finns ett behov av sjukvård, kollektivtrafik och tryggare arbeten. Den som inte vill se lite djupare på det hela kan stanna här och konstatera att Boric ändå utgör en kompromiss mellan kapitalets och folkets behov. Vi stannar emellertid inte här, för det Boric också gör är att han ramar in det stora folkliga missnöjet som finns i landet inom ramar som är acceptabla för kapitalet.
Chile skakades för några år sedan av enorma protester och demonstrationer. Hundratusentals människor rörde sig på gatorna och fackföreningarna strejkade. På denna våg seglade också Gabriel Boric upp som politisk ledare. Men inte som en folkets representant.
För att komma till bukt med det sociala utbrottet 2019-2020 och de enorma demonstrationerna instiftade den chilenska kongressen den så kallade anti-barrikadlagen som ökade straffen för de som bygger barrikader på allmänna vägar, kastar objekt på människor eller fordon, plundrar och som med fordon förhindrar den fria rörligheten. Kort sagt, en lag riktad mot alla de metoder som demonstranterna använde i sin kamp mot polisen. Denna lag röstade Boric för.
I efterhand har han försökt rationalisera sitt beslut med att han ville skicka en signal mot plundring men att den inte riktigt gick fram. I den valomgång som skulle bestämma socialdemokraternas och kommunisternas gemensamma kandidat riktade kommunisternas främste representant, Daniel Jadue, upprepade gånger kritik mot Boric för hans ställningstagande och kallade det för ett objektivt faktum. Istället menade Jadue att Boric sett till att landet nu fått ännu fler politiska fångar.
Protesterna som öppnade vägen för Boric politik motsvarar till fullo behoven hos den chilenska kapitalismen. Missnöjet bland folket är något som kapitalet behövt förhålla sig till och vissa krav har man varit tvungna att acceptera och därför går det naturligtvis inte att säga alla de krav och hela den politik som Boric representerar är kapitalets, det finns också ett utrymme för eftergifter. Det viktiga är dock att Boric genom att tillfredsställa vissa av de sociala kraven – långt ifrån alla kommer att tillfredsställas och de som genomförs kommer vara under ständigt hot – ramar han in protesterna inom ramar som är acceptabla för kapitalet.
Det rör sig i slutändan alltså inte om en kompromiss mellan arbete och kapital, utan om en politik som till fullo ställer sig på den chilenska kapitalismens sida. Boric är i dagsläget garantin för den sociala stabiliteten i Chile.
När vi nu närmar oss slutet av texten kan vi se hur även Chile passar in i den analytiska modell som vi använt för att analysera framväxten av ett relativt välutvecklat välfärdssamhälle i vår egen del av världen. Kapitalets behov i kombination med folkets press avgör utvecklingen, i synnerhet som vi inte har ett socialistiskt block som genom sin blotta existens kan utöva en press på kapitalet i varje land.
Dessutom kan vi konstatera att den chilenska kapitalismen, beroende av sin konkurrenskraft och sina utlandsinvesteringar, behöver upprätthålla en avancerad form av kapitalism för att kunna fortsätta dominera sitt närområde.
Men hur förhåller vi oss till reformismen?
Den roll Boric och reformismen spelar i Chile har spelats otaliga andra gånger. Det senaste och mest talande exemplet är förmodligen Syriza i Grekland, som med vackra löften lockade stora delar av det arbetande folket till sig, bara för att omedelbart backa från sina löften till förmån för det grekiska kapitalets behov. Inte konstigt att Alexis Tsipras, Syrizas ledare och tidigare grekisk president, kallar valet av Boric för en ”historisk seger” för vänstern i Chile. Kaka söker maka.
Vad som är absolut nödvändigt att komma ihåg är att reformismens löften förr eller senare alltid bryts. Illusionerna spricker alltid och verkligheten kommer ikapp. De eventuella vinster som reformismen erbjuder är flyktiga och när kapitalismens marginaler krymper kommer också dessa att angripas.
Resultatet är apati och desillusion hos det arbetande folket. Passiviteten sprider sig och på besvikelsens våg seglar reaktionen och fascismen fram. Reformismen bereder vägen för fascismen har kommunisterna alltid påpekat och här måste vi göra det igen.
Den revolutionära rörelsen måste ha kraft nog att ställa sig vid sidan av detta och se på det med nyktra ögon och med en självständig politik, för att inte själva dras in i den kapitalistiska politikens cirkus och inte själva bli ett kapitalets redskap. Att avslöja och angripa kapitalismen och alla dess representanter; att sträva efter att inta, befästa och stärka sin roll som arbetarklassens mest medvetna del och att kämpa för och visa behovet av ett annat system. Det är några av de plikter som revolutionärerna, vars plikt det är att göra revolution, har.
Klarar man inte detta kommer folket överge också den revolutionära rörelsen när illusionerna spricker, för den revolutionära rörelsen kommer att ha visat sig vara tam.
Men dit kommer vi inte komma, för likt Julio Cota från Mexikos Kommunistiska Parti, så ”är jag övertygad om att de revolutionära organisationerna i Chile kommer att veta hur de ska intervenera på ett mer kraftfullt sätt med ett program och en klasspolitik när socialdemokratin visar sitt ruttna reformprogram och sin totala bankrutt.”
Andreas Sörensen
Intressant och gedigen redovisning av läget. Men en sak jag reagerar på är att du skriver att ”En minst lika viktig faktor är närheten till Sovjetunionen och den prestige som socialismen åtnjöt efter 1945, då det så gott som egenhändigt besegrat nazismen.” Så gott som egenhändigt?? Nej, knappast! Att dåvarande Sovjetunionen (och såklart Stalin!) framställde det så gör inte tesen sann.
Först, tack så mycket!
De allra största förlusterna gjorde den tyska armén på östfronten och det kan ju inte råda någon tvekan om att Sovjetunionen drog det allra tyngsta lasset. Visst kan man diskutera de US-amerikanska och brittiska kampanjerna i Nordafrika och Italien, men de bleknar i jämförelse med östfronten. Så jag tycker att det finns ett visst fog för slutsatsen att socialismen besegrade nazismen och att Sovjetunionen så gott som egenhändigt besegrade nazismen. Speciellt relevant blir den slutsatsen när man betänker att USA, Frankrike och Storbritannien innan kriget var inriktade på att vända Tyskland österut.
/Andreas
Tack Andreas för en till 100 % fullödig analys.