KULTUR Här presenterar vi översättningen av en artikel från 1928 av Peter Freuchen, först publicerad i danska Arbejdernes Jul, och återpublicerad i novembernumret av SKUB, Danmarks Kommunistiska Partis tidning. Här är ett av de sista mötena med urkommunismen i vår tid – intressant läsning!
Låt mig först säga, för att jag inte ska bli missförstådd, att jag nästan inte känner till någonting om kommunismen i ett så mäktigt land som Ryssland, som har systematiserats och styrts under förhållanden som är mig ganska främmande.
Men jag har själv levt många år bland eskimåerna, de människor som är bosatta längst i norr i världen och som har klarat av att skaffa sig sitt uppehälle i jordklotets hårdaste klimat, i ständig kamp med elementen, enbart för att de hjälper varandra och gör allt gemensamt.
Eskimåerna lever alltid av jakt. I små kajaker, båtar som de framställer genom att bygga ett skelett av träpinnar och djurben och dra sälskinn över, vågar de sig ut på havet och jagar där de djur som de lever av. Om sommaren lever de i tält som de skapat av skinn från endera sälar eller renar, och på vintern bygger de sina hus av snö. Material finns det ju gått om, och det kostar inger.
Eskimåerna har förstått att de måste hjälpas åt för att klara sig. Ofta är det så stora djur de jagar, som valar, valrossar mm. att det är praktiskt att ha hjälp på jakten och samtidigt blir det lättare att fånga mindre djur när de är många som deltar. Därför har deras samhällsform blivit som den är.
Eskimåerna lever i små grupper, på boplatserna finns sällan fler än fem eller sex familjer, ofta färre, och de äger nästan allt tillsammans.
Alla får sin del av bytet
Den första gången jag kom till Thule, till de hedniska eskimåerna som utan något tvång levde som deras förfäder gjort i många generationer, följde jag under en av de första dagarna med ut på valrossjakt. Det var så att jag, när den första valrossen vi fick skulle styckas, ännu inte var så duktig på att flå, så jag höll mig lite i bakgrunden – med det visade sig att jag fick ett stort stycke kött, mycket större än jag kunde bära.
Jag tackade rört den man som hade satt sin första harpun i valrossen och deponerade mitt kött i ett stenskydd för att hämta det till vintern. Dagen efter fick vi en valross till, och två den följande dagen, och det blev så att jag hela tiden fick min andel av bytet, fastän det bara var lite eller ingenting som jag kunde hjälpa till med för att fånga djuren.
Men jag var glad för mitt kött och sa tack och förvarade det som de andra. När vi så en kväll låg i tältet var det en äldre, klok man som sa till mig att jag inte skulle tacka för att jag fick en del av fångsten, det var ingen gåva de gav mig, det var bara min rättighet, och jag skulle inte visa mig tacksam för att inte genera någon i sällskapet. När jag frågade lite om det här berättade mannen om sederna hos världens mest nordligt bosatta människor i Thule.
En gammal man berättar
”Här säger vi inte tack, vi får del av livsförnödenheterna, och varje man som är jägare och följer med ut får sitt köttstycke när vi tar ett byte. Idag är det du som lägger ner ett byte och imorgon är det kanske jag. Men skulle en man få sitta tomhänt och skulle hans barn inte få något att äta, eftersom valrossen dök upp på ett annat ställe än där hans kajak låg?
Varje man får sin del, bara han deltar. Om det är fem man så delas valrossen i fem delar, och om det är tolv så får också var och en av dem kött, och det ska man inte visa missunnsamhet över. Det är ju en rättighet som vi människor har när vi är satta till världen, att vi ska få leva, och vem skulle ha mer rätt än någon annan? Vem har man mer skyldighet att hjälpa än sina medmänniskor? Och tror du att det skulle vara trevligt att leva tillsammans på en boplats om man måste tacka för maten och vara ödmjuk varje gång man behövde ett stycke späck att lägga i sin lampa?
Men det skulle inte heller vara roligt för den som fångade mycket om hans kamrater på boplatsen alltid gick och var ofria i sitt förhållningssätt till honom, för att han skulle ge dem det som de inte själva kunde skaffa sig, Nej, alla ska vara lika, och dela vad man kan fånga och ta till boplatsen, det blir människans största lycka, och det är väl vad vi strävar efter. För genom gåvor skapar man slavar, precis som man skapar hundar med piskan!”
Det var en gammal man som berättade detta för mig, en jägare som själv hade blivit äldre och därför inte längre var så stark som förr.
Hans hem led inte av det, och han fick tillsammans med de andra av det kött som skaffades hem, och jag lärde mig snart att det var därför som eskimåernas livsglädje aldrig försvann. Människorna på boplatserna var lika rika, men den som var duktigast hade glädjen att få leda de andra. Han var den som föreslog fångstturerna efter bytesdjuren och planerade björnjakterna och körde främst på resorna. Om de andra ville följa honom bestämde de själva. Det var bra att gå i hans fotspår. Men att han för den skull skulle ha det bättre i form av mera mat och bättre kläder var det ingen som tyckte. Och systemet genomfördes. När det fanns mat på boplatsen hade vi alla något att äta, och när det var snåla tider, var man hungrig i varje hus. Humöret var jämnt, för det fanns ingen man kunde skylla de dåliga tiderna på. Vi var lika skyldiga till att ta fel, ja, lika i allt.
Allt tillhör alla utan skriven lag
Eskimåernas rike är ett land utan skriven lag. Husen som man i början av vintern bor i är byggda av sten i Thule, och när sommaren kommer river man ner taket för att solen ska komma in och tina upp isen som har bildats på insidan, och torka vinterns fukt. Men nästa år kan någon annan ta samma hus i besittning, göra i ordning det åt sin familj, och då är det hans så länge han bor i det. Överallt på boplatserna finns det många husgrunder som kan grävas upp och göras i ordning om folk får lust att bo där. Jag har sällan sett människor börja helt från början med att bygga ett nytt hus, ja, bara fyra gånger under hela den tid jag var i Thuledistriktet. Men nästa år går huset tillbaka till stammens ägande, jorden tillhör folket och den sten och torv som husen byggdes av var allas egendom. Jag lutar åt att tro att det beror på det här att deras sinnelag är så glatt och öppet. Det är lugnande att veta att man kan resa längs en kuststräcka och ha rätt att öppna köttförråd som människor har lämnat där och ta vad man vill.
Det har ofta hänt mig att jag kom körande på ställen där jag saknade mat till hundarna, men när jag såg stenskydd längs kusten så tog vi vad vi behövde till oss själva och till våra hundar, täckte över resten och drog vidare medvetna om att vi inte gjort något fel. När man mötte ägaren och berättade att man hade använt hans kött, kände han sig mycket hedrad över att ha kunnat hjälpa någon annan även om han inte var närvarande själv, och denna känsla var riklig betalning för honom.
Ägg för alla
Det var ofta svårt att få in det i medvetandet, att systemet var sådant för alla. Jag minns en gång när vi var på valrossjakt på nyisen på hösten ute vid Dalrymple Rock. Det var kallt och det fanns ingen snö att bygga hus av, så vi var tvungna att sova på våra slädar och brände stora späckbitar för att koka vår mat. Det blev mörkt tidigt och vi kunde inte sova hela tiden som vi inte hade något att göra. Då var det en ung man som plötsligt fick en idé:
”Vi äter ägg” ropade han. ”Store Peter har ju många ägg liggandes här. Kom, vi går upp och äter”. Mitt humör började sjunka eftersom jag tänkte på hur jag på våren hade samlat ihop tusentals ägg härute, medan de andra hade ätit upp det de fick utan att spara. Jag hade glatt mig åt att ha ägg hela vintern, ett par stycken om dagen, eller vad vi nu kunde behöva. Men den tanken var främmande för dem allihop. Här fanns det ägg i förråd, och precis som allt deras var mitt, så var mitt naturligtvis deras, och det enda jag kunde göra var att skratta med och glädja mig över pojkens goda idé. Så vi rusade iväg allihop och såg till att öppna äggförråden. Härliga frysta ägg som man håller i händerna lite för att töa av skalen något. Sen gnager man på dem som på ett äpple. Och man kan äta många en sådan kväll under skratt och glatt samtal.
Ett annat tänkesätt
Och sedan lärde jag mig mycket mer. Det här var människor som tog och människor som gav, för gemensamt utnyttjande av landets goda och fångsten i havet.
Ett annat tänkesätt än vårt har dessa människor i sitt grepp. Utan lag och myndighet lever de i fred med sina behov, en gemensam vilja bor hos dem, utan lärdom och utan undervisning av andra människor. Livet blev deras stora lärare och livet fick rätt under de givna förhållandena. Jag ska inte tala för eller emot samhällsformer jag inte känner till. Jag vet bara ett, att vart jag än kom i världen och besökte människor, så fann jag den största livsglädjen hos de riktiga eskimåerna som levde längst borta från den vite mannen. Det var de som tog tag och arbetade, som fick utbytet av allt slitet, och de slet alla, och alla gjorde det gemensamt.
Jag förstår att det är skillnad på eskimåer och vita människor, men vem kan säga att den ene är bättre än den andre? Det blir svårt att avgöra, men jag törs säga att eskimån är den lyckligaste, för de som bor med honom på hans boplats har samma ställning som han själv. Ingen är rikare eller väcker hans missunnsamhet, och ingen är fattigare och hyser agg mot honom. Högre tror jag inte man når här i världen.
Peter Freuchen
En anmärkning: Termen eskimå används ju inte idag, när folket kallas inuiter – men det, och några andra ord som kan kännas lite främmande, var allmänna när Peter Freuchen skrev och får därför stå kvar i texten.
